Avslutande diskussion

I den här rapporten har vi visat hur kommunala företrädare ser på hur frågor om lokal utveckling och attraktionskraft hanteras på kommunal strategisk nivå, i synnerhet i relation till andra lokala aktörer. De frågor vi ställt har varit öppna, och givit informanterna utrymme att själva reflektera utifrån stora och övergripande teman som har med lokal utveckling, attraktionskraft och utvecklingsarbete att göra. I analysen av intervjuerna har vi sett att många informanter uppehåller sig dels vid de målbilder som finns för kommunens arbete med lokala utveckling, dels vid kommunens övergripande strategier för hur det lokala utvecklingsarbetet ska genomföras. Sammantaget drar vi tre slutsatser utifrån de resultat som redovisas ovan.

Vår första slutsats är att idén om den interaktiva samhällsstyrningen har ett mycket starkt stöd i kommunerna. Många av de kommunrepresentanter vi intervjuat ger uttryck för att kommunen som organisation borde bli en mer utpräglad nätverksaktör, som implementerar den lokala utvecklingspolitiken i samarbete med externa aktörer.

Vår andra slutsats är emellertid att det förefaller vara sämre bevänt med den interaktiva samhällsstyrningen i praktiken, åtminstone när det gäller frågor som är av strategisk relevans för den lokala utvecklingen och sett ur ett kommunalt tjänstepersonsperspektiv. Detta ger en liten men intressant indikation på att litteraturen om interaktiv styrning och nätverksstyrning i vissa avseenden beskriver ett styrningsideal snarare än en styrningspraktik. Vi är inte ensamma om att göra en sådan reflektion. Bland andra Holzinger m.fl. (2006) har pekat på en betydande diskrepans mellan försvaret av governance-styrning som idé och den faktiskt implementeringen av dylika styrningsmekanismer.

Vår tredje slutsats är att pluralism och mångfald av preferenser och in- tressen uppfattas som problematiskt av de vi intervjuat. I de allra flesta av de kommuner som ingår i vår studie torde det finnas lokala utvecklingsagendor och lokala utvecklingspolitiska mål som kommunen som organisation, och ibland även de aktörer som verkar i kommunen varit med och utarbetat. Dessa förefaller emellertid inte vara levande i den meningen att de uppfattas som be- tydelsefulla och vägledande för det lokala utvecklingsarbetet. Enhetlighet vad gäller mål - både för den kommunala organisationen och för en vidare krets av samhällsaktörer är alltså ett tydligt ideal bland de vi intervjuat. Den situation som beskrivs i Ruta B i figur 2 ovan, där kommunen är en nätverksaktör och arena för samförståndbyggande, lyfts ofta fram som ett ideal. Vi menar att det finns skäl att problematisera detta ideal. Dels förefaller det stundtals vara ett mål i sig att vara överens, och att ha gemensamma målbilder. Aktörer som ger uttryck för avvikande åsikter eller hävdar andra intressen än majoritetens framställs inte sällan som oroselement som hotar möjligheterna till konsensus.

lighet och enighet skulle på många sätt kunna utmana eller kväva strävan efter interaktiva former för målens implementering. Eller vise versa. De personer vi intervjuat tycks emellertid avfärda den konflikten genom att anamma en starkt deliberativt perspektiv på lokal demokrati – ”bara vi pratar mer så blir vi överens!” Dels finns det starka skäl att diskutera huruvida konsensus och enhetlighet är möjligt i en kommunal organisation, och bland den mångfald av aktörer som är viktiga för det lokala utvecklingsarbetet. I det lokala ut- vecklingsarbetet ställs olika intressen mot varandra och företrädare för olika verksamheter, olika branscher, olika platser och olika grupper av medborgare kan påverkas olika av ett och samma politiska beslut. Ett erkännande av att sådana intressekonflikter finns är ett viktigt inslag i en demokratisk process.

Inledningsvis förde vi ett resonemang om huruvida de kommuner som ingår i vår studie kan antas vara representativa för kommunsverige, och om de resultat som vår studie genererar därmed kan antas äga en mer generell giltighet. Våra resultat pekar på att kommunernas företrädare efterfrågar dels tydligare målbilder i kommunen som organisation och som geografiskt område, dels ett mer interaktivt genomförande. Vi tror inte att detta resultat kan förklaras av att de undersökta kommunerna ingår en statligt finansierad satsning. Snarare finns det anledning att tro att liknande uppfattningar finns också i andra kommuner än de som ingår i vår studie. En andra metodfråga handlar om undersökningens validitet, och vad intervjupersonernas utsagor kan säga oss om lokalt utvecklingsarbete i svenska kommuner. Här är vår utgångspunkt att anonymiteten stärkt intervjupersonernas möjligheter att vara öppenhjärtiga. De har inte haft strategiska eller andra skäl att förvanska sina svar eller att undanhålla oss särskilda uppfattningar. Samtidigt har vi i vår analys utgått ifrån att intervjupersonernas uppfattningar formats av den sociala position de har på det lokala utvecklingspolitiska fältet. Deras utsagor om samhället är situerade. Likväl får vi genom dessa utsagor en fördjupad bild av vilka spänningar och utmaningar som finns på det lokala utveckling- spolitiska fältet.

Med utgångspunkt i dessa båda resonemang – om representativitet och validitet – menar vi att vi utifrån vår studie kan reflektera kring den lokala utvecklingspolitikens legitimitet på ett mer övergripande plan. Sammantaget indikerar vår studie på att det saknas explicita och levande utveckling- spolitiska mål i svenska kommuner som gör avtryck i det dagliga arbetet med att utveckla kommunen som plats. Den kommunala organisationens företrädare efterfrågar tydligare mål för den egna organisationen, men också för kommunen som geografiskt område. Vår studie indikerar också att den lokala utvecklingspolitiken i hög grad genomförs av kommunen själv, trots att interaktiva genomförandeformer framhållits som ett utvecklingspolitiskt ideal i decennier. Ur ett legitimitetsperspektiv är detta intressant. Kommunala företrädare efterfrågar i praktiken en ökad input- och throughput-legitimitet, förmodligen då de antar att utfallet – outputen – skulle bli bättre om målen

var tydligare och mer samstämmiga och om genomförandet i högre grad skedde i interaktion med andra aktörer än kommunen själv. Vi menar att det i grunden är positivt att kommuner eftersträvar en så hög input-, throughput- och outputlegitimitet som möjligt.

Likväl vill vi betona att det finns skäl att vara kritisk mot idén om kom- munen som en nätverksaktör och som en arena där samförstånd kan byg- gas. Forskare har tidigare rest frågor om vem som bjuds in att delta i sådana nätverk och samarbeten och vilka som har möjlighet att delta (Qvist 2012; Syssner 2012). Lokala utvecklingssamarbeten har kritiserats för att i huvudsak inkludera resursstarka parter ur näringslivet, samtidigt som de är förhålland- evis oåtkomliga för medborgarna. I samband med detta har frågan rests om för vem de utvecklingspolitiska målen formuleras, och vem den eftersträvade utvecklingen i huvudsak är tänkt att gynna (Keating 1998; Pike et al. 2007). Sammantaget finns det demokratiutmaningar i alla de idealtyper som beskrivs ovan, och dessa är viktiga att reflektera kring och att utforska vidare.