Under studiens gång har intressanta aspekter framkommit som undersökningen visserli-gen inte syftar till att besvara, men som ändå är värda att lyftas fram i detta avslutande kapitel, tillsammans med aspekter som har en direkt beröringspunkt med undersökning-ens övergripande frågeställningar.
För det första handlar det om vad som händer med de barn som bevittnat våld men som inte kan få hjälp. Det vill säga barn som lever i en familj där våld och som är en del av barnets vardag, men där någon eller båda föräldrarna motsätter sig att barnet ska få genomgå behandling eller erbjudas en annan insats. Vad kan kommunen erbjuda för alternativ behandling eller åtgärd till barn när den specialiserade behandlingsenheten utifrån behandlingsideologiska skäl inte är beredd att ta emot dessa barn och när föräld-rarna inte vill? Det är en frågeställning som respondenterna i undersökningen helst vill undvika. Socialtjänsten är som lagstiftningen är utformad beroende av vårdnadshavar-nas samtycke för att barnet skall få delta i insats som det omgivande samhället – och kanske också barnet – anser är behövligt för att den unge ska kunna bearbeta sina upp-levelser, minska skuld- och ångestnivån, och för att kunna ”gå vidare”.
Alternativet idag är att socialtjänsten beslutar omhänderta barnet med stöd av LVU – men det förutsätter givetvis att kriterierna för tvångsomhändertagande är uppfyllda, vilket inte alls behöver vara fallet. Hot om tvångsomhändertagande kan säkert få nadshavaren att till slut acceptera att barnet ska få genomgå en viss insats, men vård-nadshavaren kan samtidigt motsätta sig behandling för egen del. Inom ATV i Kalmar skulle kanske ett förslag angående de krav som finns uppställda för barnets deltagande i dess barngruppsverksamhet kunna förändras och utgå specifikt från barnets behov, inte minst eftersom undersökningen visar att andra verksamheter i samma kommun inte ställer motsvarande krav som villkor för barnets deltagande. Ledstjärnan måste rimligt-vis vara att verksamheten ska erbjuda insatser utifrån barnets behov och för barnets bästa i enlighet med 1 kap. 2 § socialtjänstlagen: ”Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas.”
För det andra är socialtjänstens generellt utformade insatser inte optimala för barn som bevittnat våld. I till exempel Nybro sammanförs dessa barn med alla andra som upplevs ha ”trassel” hemmavid, därav benämningen ”Trasselgruppen”. Den typen av urvattnade insatser svarar inte mot vare sig Socialstyrelsens rekommendationer eller aktuell
forsk-ning som istället visar att en individuellt anpassad insats är ett måste för att samhället till fullo ska kunna hjälpa och stödja dessa barn.
En annan aspekt är att de mindre länskommunerna som har samarbetsavtal med ATV i Kalmar är väldigt beroende av sistnämnda verksamhet. Vilket gör att dessa kommuner inte kan erbjuda fullgoda alternativ om klienterna (såväl barn som vårdnadshavare, eller någon av dessa) av olika skäl inte vill åka till Kalmar för att genomgå samtalsbehand-ling. Dessa kommuner har valt att samarbeta med ATV just på grund av att man själv saknar specialkompetens vad gäller barn som utsatts för och/eller bevittnat våld i nära relationer. En alternativ lösning skulle eventuellt kunna vara att de mindre närliggande kommunerna inleder ett samarbete kring en insats som har fokus på våld. Detta skulle både kunna innebära att fler barn som bevittnat våld och även andra barn som har våld som en del i sin vardag, får hjälp och inte behöver acceptera en generell insats som inte fokuserar på det problem som är det centrala för barnet.
Det har framkommit att det under en relativt kort period har skett stora förändringar i lagstiftning och nationella rekommendationer och anvisningar i syfte att stärka skyddet för barn och unga. Kan detta ha lett till att praktiken på lokal nivå inte ”hunnit med” i förändringarna, att man i vissa fall inte ens känner till att förändringar i regelverket har ägt rum som berör barn som bevittnat våld? Eller att ansvariga på ledningsnivå är ove-tandes om att exempelvis ”Socialnämnden bör i verksamhet som rör våldsutsatta kvin-nor samt barn som bevittnat våld (…) regelbundet kartlägga omfattningen i kommunen av barn som bevittnat våld” (SOSFS 2009:22, s. 4). Eller att socialtjänsten inte anser att dessa centrala anvisningar överensstämmer med hur kommunen bör bedrivs socialt arbete visavi barn som far illa?
Det faktum att centrala anvisningar och allmänna råd inte sipprar ned till lokal nivå och där låter sig implementeras eller att kommuncentrala anvisningar inte heller implemen-teras på lokal enhetsnivå, är ett välkänt problem. Jenny Johanssons (2013) examensar-bete om förskollärares syn på anmälningsplikten i SoL är ett bland många exempel på denna svårighet. ”Trots att det i Kalmar kommun finns riktlinjer om
anmälningsskyldigheten var det enbart en respondent som i sin verksamhet tillämpade dessa. Övriga hade ingen vetskap om att det existerade riktlinjer gällande ärendegången angående att ett barn far illa, utan förlitade sig istället på ’magkänslan’”, skriver Johans-son (s. 35). Detta är ett stort och allvarligt problem och kan i förlängningen innebära att
för barns skydd viktiga beslut aldrig genomförs på lokal nivå. Det räcker således inte med att nödvändiga beslut fattas på olika nivåer i samhället – de måste också genomfö-ras för att göra skillnad.
Avslutningsvis visar min studie att barn som bevittnat våld inte ges samma prioritet som andra utsatta barn, utan de hamnar i bakgrunden. Därför krävs det att en förändring sker både vad gäller exempelvis socialtjänstens syn på denna problematik och att man också tar dessa barns behov på allvar och att de jämställs med barn som blivit misshandlade.
Referenser
Alternativ Till Våld (2013) ”Alternativ Till Våld” (elektronisk).http://www.atv-kalmar.se (2013-03-27).
Andersson, G. & Sallnäs, M. (2012). Social barnavård och barns utsatthet. I: Höjer, I., Sallnäs, M. & Sjöholm Y (Red.) När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård. Lund: Studentlitteratur.
Arnell, A. & Ekbom, I. (2006). ”Och han sparkade mamma…”- Möte med barn som bevittnar våld i sina familjer. Stockholm: Rädda Barnen.
Backlund, Å., Wiklund, S. & Östberg, F. (2012). När man misstänker att barn fart illa. En studie av hur professionella inom BVC, förskola och skola förhåller sig till anmälningsplikten. Stockholm: Rädda Barnen.
Bergenlöv, E. (2006). ”Föräldrar som beskyddare och förövare – våld mot barn i det sena 1800-talets Sverige”. I: Österberg, E. & Lindstedt Cronberg, M. (red.): Våld – Representation och verklighet. Falun: Nordic Academic Press.
Broberg, A., Almqvist, L., Axberg, U., Grip, K. , Almqvist, K., Sharifi, U., Cater, Å. K., Fors-sell, A., Eriksson, M. & Iversen C. (2011) Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma: Resul-tat från en nationell utvärdering. Göteborg m.fl.: Göteborgs, Örebro, Karlstads och Uppsala universitet.
Brottsoffermyndigheten (2006) Yttrande över SOU 2006:65 Att ta ansvar för sina insatser. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor, S2006/5476/ST. Umeå.
Brottsoffermyndigheten (2009). Brottsoffermyndighetens nyhetsbrev nr 2. Umeå. Bryman, A. (2013). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.
Denscombe, M. (2009). Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom sam-hällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Ds 2004:56. Barnen i brottets skugga. Stockholm: Justitiedepartementet.
Edleson, J. L. (1999) “Children's Witnessing of Adult Domestic Violence”. Journal of Interper-sonal Violence, vol. 14, 8: s. 839-870.
Emerson, R. M. (1981). “On last resorts”. American Journal of Sociology, 87 (1): 1-22. Eriksson, M. (2010) ”.Stöd till barn som upplevt våld: Utvecklingen på fältet 2006-2010”.. Uppsala: Sociologiska institutionen Uppsala Universitet.
Erikssson, M. med Oranen, M., Solberg, A., Bø Vanter, S.A. (2007) ”Nordiska perspektiv på barn som upplever våld i sin familj”. I: Eriksson, M (red.). Barn som upplever våld – nordisk forskning och praktik. Stockholm: Gothia Förlag.
Evans, S. E., Davies, C. & DiLillo, D. (2008)”Exposure to domestic violence: A meta-analysis of child and adolescent outcomes”. Aggression and Violent Behavior 13: 131–140.
Evans, T. & Harris, J. (2004). ”Street-level bureaucracy, social work and the (exaggerated) death to discretion”. British Journal of Social Work 34: 871-895.
Gustafsson, G., Hermerén, G. & Pettersson, B. (2011). God forskningssed. Bromma: Veten-skapsrådet.
Hindberg, B. (2006). Sårbara barn – att vara liten, misshandlad och försummad. Stockholm: Gothia.
Holme, I. M. & Solvang, B.K. (1997). Forskningsmetodik, om kvalitativa och kvantitativa metoder. Lund: Studentlitteratur.
Hydén, M. (1995). Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan det omöjliga och det möjliga. Stockholm: Liber Utbildning.
Isdal, P. (2001). Meningen med våld. Stockholm: Gothia förlag.
Jacobsen, D. I. (2012). Förståelse, beskrivning och förklaring. Introduktion till samhällsvetenskaplig metod för hälsovård och socialt arbete. Lund: Studentlitteratur. Jacobsson, K. (2008). ”Den svårfångade kvaliteten”. I: Sjöberg, K. & Wästerfors, D. (red.). Uppdarag: Forskning. Malmö: Liber.
Johansson, J. (2013) Våga inte blunda. En studie om förskollärares syn på anmälningsplikten enligt socialtjänstlagen. C-uppsats i socialt arbete. Kalmar: Linnéuniversitetet.
Johansson, S. (2011). Rätt, makt och institutionell förändring - En kritisk analys av myndighe-ters samverkan i barnahus. Doktorsavhandling. Lund: Rättssociologiska enheten, Lunds univer-sitet.
Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Lipsky, M. (2010/1980). Street-level bureaucracy. Dilemmas of the Individual in Public Serv-ices. New York: Russell Sage Foundation.
Luhmann, N. (2005/1968). Förtroende – en mekanism för reduktion av social komplexitet. Göteborg: Daidalos.
Margolin, G. (2005). ”Children´s exposure to violence: Exploring developmental pathways to diverse outcomes”. Journal of Interpersonal Violence, 20: 72-81.
Polisen (2013) ”Barnahus – Med barnet i centrum” (elektronisk).http://www.polisen.se/Om-polisen/lan/St/op/Polisen-i-Stockholms-lan/Brottsutredning/Barnahus (2013-04-27). Proposition 2002/03:53. Stärks stöd för barn i utsatta situationer.
Proposition 2005/06:166. Barn som bevittnat våld.
Proposition 2006/07:38. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Proposition 2012/13:10. Stärkt stöd och skydd för barn och unga.
Regeringens skrivelse 2007/08:39. Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.
Runquist, W. (2012). Legitimering av tvångsvård – klienter och deras socialsekreterare om LVM. Doktorsavhandling. Malmö: Égalité.
Stock-holm: Rädda Barnen
Sahlin, I. (kommande) Om trovärdighet i ändrade berättelser. Malmö: Égalité.
Singer, A. (2012). Barnets bästa – om barns rättsliga ställning i familj och samhälle. Stock-holm: Norstedts Juridik.
Socialstyrelsen (2004) ”Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn”. Stockholm: Socialstyrelsen
Socialstyrelsen (2005). När mamma blir slagen – att hjälpa barn som levt med våld i familjen. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2011) Våld: En handbok om socialnämndens ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2013). Definition av våld och utsatthet i nära relationer. Stockholm: Socialsty-relsen.
SOSFS 2006:5. Dokumentation vid handläggning av ärenden och genomförande av insatser enligt SoL, LVU, LVM och LSS.
SOSFS 2006:12. Om handläggning och dokumentation av ärenden som rör barn och unga. SOSFS 2009:22. Socialstyrelsens allmänna råd om socialnämndens arbete med våldsutsatta kvinnor samt barn som bevittnat våld.
SOU 2001:18. Barn och misshandel. Rapport från Kommittén mot barnmisshandel.
SOU 2001:72. Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda. Slutbetänkande från Kommittén mot barnmisshandel.
SOU 2009:68. Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU). Betänkande av Barnskyddsut-redningen.
SOU 2012:26. En nybrottskadelag. Betänkande av Brottsskadelagsutredningen.
Svensson, K., Johansson, E. & Laanemets, L. (2008). Handlingsutrymme – utmaningar i socialt arbete. Stockholm: Natur och Kultur.
Sztompka, P. (2003). Trust: A sociological Theory. Cambridge: Cambrudge University Press. Unicef (2013) Barnkonventionen” (elektronisk). http://unicef.se/barnkonventionen (2013-04-01).
Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Werner, E., & Smith, R. (2003). Att växa mot alla odds. Från födelse till vuxenliv. Svenska föreningen för psykisk hälsa. Stockholm: Svenska föreningen för psykisk hälsa.
Åkerström, Å. (2006). ”Doing Ambivalence: Embracing Policy Innovation - At Arm’s Length. Social Problems” 53: 57-74.
Svensk författningssamling