I detta avsnitt kommer vi att diskutera vår studies resultat samt vad vi har uppmärksammat som intressant under processens gång. Vi kommer att sammanfatta våra resonemang och avsluta med en diskussion kring konsekvenser av dagens utveckling.
Vi anser att vår studie har visat att kuratorn, enligt respondenterna har en central och viktig yrkesroll inom barn- och ungdomspsykiatrin. Denna information har varit väldigt intressant för oss och vi är positivt överraskade över hur betydelsefull kuratorn är inom barnpsykiatrin.
Samtliga respondenter anser att de är en nödvändig profession inom organisationen och att kuratorn behövs för ett kvalitetssäkert behandlingsarbete. Det har varit givande att få en tydlig bild av vad kuratorn bidrar med. Vi trodde att en legitimation skulle ha en större betydelse för kuratorerna och deras arbete, men vi uppmärksammade att inom arbetsteamet verkade det inte ha någon större mening. De kuratorer vi träffade har enligt deras egna utsagor skapat en
professionell identitet utan legitimation och upplever att de är respekterade på arbetsplatserna.
Vi har diskuterat mycket utifrån vår empiri om vilken betydelse en legitimation hade haft för att stärka professionen inom organisationen. Vi anser att det hade hjälp kuratorn att bli mer synlig för arbetsgivaren och det hade möjligtvis bidragit till en tydligare kontroll över sin jurisdiktion. Men det är även tydlig utifrån empirin att en legitimation för kuratorer inte hade förändrat utvecklingen eller arbetet inom barnpsykiatrin. Med en legitimation blir de
uppgraderade till en liknande ansvarsnivå som andra viktiga professioner inom
barnpsykiatrin, så som läkare, psykologer och sjuksköterskor. Kuratorerna blir officiellt en i gemenskapen medan de nu är något utanför gruppen, rent officiellt.
Då det kan vara svårt att se kuratorns fulla kompetens, eftersom de utför många olika
arbetsuppgifter, behöver de ett gemensamt försvar, som tydligt säger att dessa uppgifter tillhör dem som profession. Kuratorn har enligt vår empiri en auktoritet och har fått en förtroende från både kollegor och organisationen för att utföra sina arbetsuppgifter. Vi upptäckte i våra intervjuer att kuratorn är den enda som har juridik i sin utbildning, den som kan mycket om
55
anmälningar till socialtjänsten och om samverkan med skolan. Detta var ny information för oss; vi hade inte tänkt på att kuratorn var den enda profession med dessa kunskaper inom organisationen. Vi anser att det finns mycket som talar för att professionen är unik och att den verkligen behövs. Vi tolkar att kuratorerna har fått ett stort erkännande och en bekräftelse för deras kompetens internt genom sin plats i teamet. Externt hade de möjligtvis behövt en bekräftelse på att de är viktiga och värda att satsa på. De hade behövt ett erkännande på organisationsnivå, då den senaste utvecklingen har bidragit till att kuratorns tjänster minskar inom specialistpsykiatrin.
Det är tydligt utifrån vår empiri att BUPs arbetsteam är ett lag med olika kompetensområden, där varje område ska vara lika viktigt. Poängen är att alla perspektiv behövs, om något försvinner skulle inte laget fungera optimalt. Kuratorn är en viktig lagspelare och är
nödvändig för att teamet ska kunna behålla sin balans. Vår empiri har visat att erfarenhet är en central strategi för att hävda jurisdiktion inom arbetsteamet. En annan viktig strategi för kuratorerna att hävda jurisdiktion har varit att specialisera sig inom speciellt psykoterapi.
Även att vara specialist inom vissa målgrupper och vissa kärndiagnoser. Detta kan vara en orsak till att kuratorsrollen har blivit otydligt då psykoterapeutsrollen tar över och blir viktigare i själva behandlingsarbetet. Samtidigt så förstod vi utifrån informanterna att denna vidareutbildning är oerhört viktig då man inte får tillräckligt mycket kunskaper om
behandlingsarbete utifrån enbart socionomprogrammet. Fast på detta sätt kan organisationen missa att kuratorers arbetsuppgifter är lika viktiga som resten av yrkesgruppernas
arbetsuppgifter.
Vår studie har även visat att en pågående samhällstrend som efterfrågar diagnostisering och kategorisering existerar, för att förklara avvikande beteenden hos barn. Våra tankar kring denna samhällsutveckling är att den kan bli problematisk, speciellt om det fortsätter att försöka förklara allt som är fel eller avvikande hos barn. Detta kommer enligt oss skapa fler stigmatiserade kategorier, barnen får en identitet baserad på vad som är avvikande i deras beteende. Det verkar även påverka barnen inom skolan och de blir till exempel placerade i särklasser, vilket förmodligen påverkar stora delar av deras skolgång. Allt eftersom det blir svårt att anpassa sig efter andra barn som inte har någon diagnos. Detta visar barn vad
samhället anser vara normalt och inte normalt, vilket vi anser är en bekymmersam utveckling.
56
I samband med detta har även organisationen blivit mer rationaliserad, utifrån ett krav på att uppfylla en vårdgaranti. Vi tänker att detta ökar krav på att prestera, vilket är svårt då man jobbar med människor. Det är enligt respondenterna väldigt individuellt, vissa patienter behöver mer tid än andra och det är helt omöjligt att veta på förhand. Vi anser att det är
olyckligt att det är stort fokus på ekonomiska aspekter; då tappar organisationen huvudmål för varför de faktiskt finns i vårt samhälle. Barnets bästa samt deras familjer bör alltid vara i fokus. Det är i denna utveckling beklagligt att kuratorns kompetens har blivit mindre synlig för organisationen. Konsekvenserna är att det inte alltid finns resurser till att se barnet i dess sammanhang, man kan missa att uppmärksamma problem inom familjen och nätverket. Detta bidrar till att barnen inte blir färdigbehandlade med endast en diagnos, många har ytterligare behov, vilket verkar vara något som har glömts bort på organisationsnivå. Men enligt vissa respondenter lär detta visa sig så småningom, på grund av att barn alltid lever i en familj som också behöver vägledning för att hjälpa barnet att må bättre.
Vi inleder denna studie genom att hänvisa till Psykiatri Skånes (2014a) hemsida där de skriver att behandlingsarbetet utgår ifrån en helhetssyn och att familjeperspektivet är viktigt. Utifrån vår studie har vi förstått, genom kuratorernas beskrivningar, att detta är väldigt viktigt men att familjeperspektivet inte alltid får plats i behandlingsarbetet då behandlingen har blivit mer individinriktad inom BUP. Detta resultat anser vi är betydelsefullt eftersom det visar hur nödvändig kuratorerna faktiskt är inom organisationen.
57