I det avslutande diskussionskapitlet kommer författarna diskutera och dra slutsatser av den analytiska resultatdelen utifrån egna reflektioner, kopplat till studiens syfte och
frågeställningar.
Under arbetets gång har många olika tankar väckts, några har blivit besvarade under insamlandet av data i form av litteratur och intervjuer, andra tankar har förstärkts.
Dokumentation av medföljande barn i anstalt är en sådan sak som det återstår många frågor om, något författarna hade önskat få svar på från socialtjänsten. Men då ingen som kontaktats från socialtjänsten uppger sig ha någon eller väldigt lite erfarenhet gällande medföljande barn så lämnar det oss fortsatt funderande. Författarna är förstående till att icke frihetsberövade personer inte bör förekomma i kriminalvårdens register, men det lägger också ett mycket stort ansvar på den enskilda kriminalvårdaren. Det krävs att anstaltspersonalen är engagerad och ansvarstagande i förhållande till orosanmälningar och andra händelser som rör barnet inne i anstalten. Det innebär dels att kunna flagga för om ett barn till följd av en enskild händelse far illa, men även om det finns ett mönster av händelser som kan föranleda att barnet far illa längre fram i tiden. Kontinuerlig dokumentation av händelser som berör barnet i anstalten kan i längden visa på upprepade mönster, som i sin tur kan vara av vikt för att socialtjänsten ska kunna få sig en uppfattning om hur barnet har det i anstalten. Utan dokumentation finns det en risk att barnet blir osynliggjort trots att det vistas inom ramen för en statlig myndighets regi. Det har diskuterats inom kriminalvården om det ska finnas en kvinnoanstalt som är särskilt barnanpassad och som alla mammor med medföljande barn ska placeras i. I samband med denna studie har författarna fått förmånen att ta del av allt bra som kriminalvården gör, och att kriminalvården tagit till sig av den kritik som tidigare riktats mot dem från exempelvis
Barnombudsmannen. Det är något som myndigheten borde vara mer stolta över och berätta mer om för allmänheten. Det hade kunnat minska risken för eventuell stigmatisering av både medföljande barn, barn på utsidan av fängelsemurarna och deras frihetsberövade föräldrar. Tidigare forskning visar att närhetsprincipen har betydelse för barnets anknytning och kontakt med sin frihetsberövade förälder. Trots det har resultatet av studien visat att närheten till närmsta familjen inte har någon betydelse för var den frihetsberövade mamman placeras i landet. Barnet som bor i anstalten med sin mamma kan därför ha vissa svårigheter att bibehålla kontakten med övriga familjemedlemmar under vistelsen i anstalten. Det kan i sin tur få konsekvenser dels för barnet, men även syskon och den andra föräldern, som i vissa fall själv sitter i anstalt. Däremot förstår författarna att säkerhetsaspekten bör vara den avgörande faktorn vid placering i anstalt. Utifrån den tidigare studieskissen var författarnas förhoppning att ta reda på om socialtjänsten i sin utredning väljer att beakta avståndet mellan anstalten och hemorten eller ej. Det var tyvärr inte möjligt på grund av det externa bortfallet.
Kriminalvården har tagit ett stort och viktigt ansvar i att följa barnkonventionen gällande barns rättigheter, utan att för den delen tumma på myndighetens huvudansvar gällande frihetsberövade personer. Viss kritik återstår naturligtvis gällande barnperspektiv i
anstalterna, men för att vara en myndighet som ansvarar för lagöverträdare dömda till fängelse, i första hand, så gör kriminalvården vad de kan, med de resurser som finns i dagsläget. I 2 kap. 5 § fängelselagen (2010:610) står att “En intagen får medges att ha sitt spädbarn hos sig, om det kan anses vara till barnets bästa”, vilket är det enda barnperspektiv som framgår av den lagstiftning som kriminalvården utgår från. Det innebär per definition att kriminalvårdens ansvar gentemot medföljande barn i anstalt upphör efter att barnet placerats i anstalten. Det finns föreskrifter och handböcker som myndigheten själv tagit fram som ska fungera som regelverk och riktlinjer för arbetet med barn i anstalt. Frågan återstår ändå: Vad kan krävas från en myndighet vars lagstiftande ansvar innefattar lagöverträdare och inte att tillgodose barns bästa i anstalt? Behöver lagstiftningen gällande barnperspektiv kring medföljande barn i anstalt förstärkas? Vilken effekt hade det fått i praktiken om barnperspektiv förekom mer i kriminalvårdens lagstiftning?
Socialtjänstens uteblivna medverkan tolkar författarna som ett intressant bortfall, och bortfallet kan ses som ett analyserbart data. Resultatet visar att intervjupersonerna från kriminalvården upplever att socialtjänsten är en verksamhet med en stor personalomsättning och med stor okunskap gällande medföljande barn i anstalt. Författarna ser risker med att hela ansvaret gällande medföljande barn i anstalt, allt från yttrande till uppföljning och eventuell utslussning, läggs på en hårt belastad verksamhet. Intervjupersonerna menar att socialtjänsten visar brister på kunskap gällande kriminalvården, anstaltsmiljön och medföljande barn i anstalt, vilket även bör beaktas som en risk enligt författarna. Författarna ställer sig frågande till på vilket sätt som ansvaret skulle kunna omfördelas i samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården, utifrån barnets bästa. Möjliga åtgärder på sikt är att stärka och tydliggöra lagstiftningen gällande medföljande barn i anstalt, och att synliggöra målgruppen i båda respektives huvudlagstiftningar för att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan myndigheterna. Intervjupersonerna från kriminalvården berättar om en ny handbok som introducerats inom kriminalvården och som börjat att implementeras i verksamheten. En gemensam handbok för båda myndigheterna om hur utredning och beslutsunderlag gällande medföljande barn i anstalt gemensamt kan arbetas fram. Om myndigheterna har möjlighet att ta del av en gemensam handbok anser författarna att det kan bidra till en gemensam syn på
ansvarsfördelning och samverkan.
Resultatet visar att kriminalvården behöver mer resurser för att ytterligare stärka
barnperspektivet gällande medföljande barn i anstalt. Ett exempel på en sådan resurs som skulle behövas för att stärka barnperspektivet i anstalt är att det fanns möjlighet för barnet under tiden på anstalt ändå att gå i förskola. För att göra det möjligt krävs det mer personal, som har ett huvuduppdrag att arbeta för barnets intresse, istället för att i huvudsak fokusera på den intagne mamman. Det finns idag barnombud på kriminalvården som arbetar utifrån ett barnperspektiv, men då genom att stötta både den intagne föräldern och barnet. Författarna tolkar resultatet som att barnombudet har ett stort ansvar att specifikt uppmärksamma missförhållande kring barn, både på insidan och utsidan. Det är en tydlig åtgärd som kriminalvården vidtagit efter barnombudsmannens tidigare kritik gällande barnperspektiv i anstalt, och något som är av yttersta vikt gällande barnets bästa. Resultatet visar på att barnombudsfunktionen är en viktig och uppskattad del av kriminalvården, men som bör få
mer resurser eller möjlighet att skapa en ytterligare funktion inom verksamheten. Författarna ser en fördel i att ha en anställd som enbart fokuserar på barnet, och inte föräldern. Utifrån resultatet vore det önskvärt med mer resurser inom kriminalvården, att kunna tillhandahålla tid för enbart barnet. Vem som anses lämplig för uppdraget inom kriminalvården skulle enligt författarna kunna framgå i den gemensamma handboken för socialtjänsten och
kriminalvården, med utgångspunkt att det ska vara tydligt för båda myndigheter för att underlätta samverkan.
Under arbetet med studien har författarna reflekterat över socionomutbildningens innehåll. Socionomutbildningen består idag av reflektion, kritiskt tänkande samt problematiserande kring och om olika samhällsgrupper. Genom utbildningen har föreläsningar och litteratur berört viktiga ämnen såsom missbruk, ungdomsbrottslighet, funktionsvariationer med mera. Däremot finns det inget moment under utbildningen som berör medföljande barn i anstalt, och väldigt begränsad undervisning gällande kriminalvårdens arbete i stort. Det är därför relevant att fundera över: varför vet socionomstudenter, som kan komma att arbeta inom
kriminalvården eller i ett nära samarbete med myndigheten, så lite om kriminalvårdens
verksamhet? Vad kan det få för konsekvenser för socionomstudenter, som potentiella framtida socialsekreterare för barn och unga? Utifrån studiens resultat framgår det att potentiellt
framtida kollegor till oss tar beslut om placering utan utredning av barnet och mamman, något som författarna upplever som oroväckande utifrån barnets bästa.
Slutsatsen av studien visar att medföljande barn till mödrar i anstalt är en osynlig grupp som det behövs en mer utarbetad samverkan kring, mellan kriminalvården och socialtjänsten, sett ur kriminalvårdens anstaltspersonals synvinkel. Tidigare forskning som presenterats i
kunskapsöversikten visar att anknytning under barnets första levnadsår är en viktig och avgörande del av barnets fortsatta utveckling. Med mer kunskap om medföljande barn i anstalt hos socialtjänsten, i samverkan med kriminalvården, hade det kunnat öppna upp för att fler barn kan behålla anknytningen till nyckelpersoner i sitt liv. Det behövs för att möjliggöra att fler barn kan följa med både sin frihetsberövade mamma, och även pappa, under
verkställighetstiden, om det är för barnets bästa. Utifrån resultatet av studien anser författarna att möjligheten för en frihetsberövad förälder att ha sitt barn med sig i anstalt är en positiv samhällsutveckling som främjar barnperspektivet. Medföljande barn i anstalt är en
förhållandevis liten målgrupp, men en målgrupp med stora behov. Författarna tror, utifrån studiens resultat, att det kommer vara ett växande grupp och det behövs därför mer forskning inom området.
Med studien tror och hoppas författarna att den kan nå ut till hela Sveriges olika socialtjänster, att de tar sitt ansvar både för utredning av medföljande barn och att följa upp beslutet. Aldrig mer ska någon socialsekreterare säga, som en av intervjupersonerna berättade, “ja, det är okej!” utan att göra en ordentlig utredning innan barnet placeras i anstalt. Författarna hoppas även att socialtjänsten och kriminalvården börjar samarbeta i större utsträckning. Ett första steg i en förbättrad samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården är att socialtjänsten kommer och besöker anstalten. Det är enligt intervjupersonerna en önskan och ett krav som kriminalvården har för barnets bästa! Studien visar på att anstaltspersonal inom
kriminalvården har ett barnperspektiv och har barnets bästa i beaktning gällande medföljande barn i anstalt. Frågan kvarstår dock, har socialtjänsten det?