Undersökningens mediekritiska röster uppmärksammar i stort sett samma företeelser. Gemensamt hävdar de bland annat att nyhetsförmedlingen är på väg att förändras till ”infotainment”; underhållning istället för viktig och upplysande information om den värld vi lever i. Detta är en indikation på att det ursprungliga samhällsuppdraget är på väg att gå om intet, befarar de. Kritik riktas också mot mediernas makt, som de anser missbrukas och inte ifrågasätts i tillräckligt hög grad. Medierna går samman i stora konglomerat med följden att samma nyheter florerar i samtliga medier och med en minskad mångfald som följd. Mediekritikerna är också överens om att det förekommer rena felaktigheter i nyhetsutbudet, något som ofta skylls på att den stora mängden information, som tack vare den tekniska utvecklingen blivit tillgänglig, försvårar det källkritiska arbetet. Det finns helt enkelt inte tid till att kontrollera nyhetens sanningshalt i journalisternas rådande arbetsklimat.
Den stora skillnaden mellan Skaggs och uppsatsens övriga aktörer, är inte enbart metoden som används för att nå ut med kritiken – kritiken riktar sig mot olika samhälleliga och mediala plan och det går att urskilja olika tendenser inom den mediekritiska sfären, som vi har undersökt. När det gäller Skaggs kritik riktas den framförallt till mediekonsumenten. Var och en måste ta sitt eget ansvar och vara kritisk till den information som förmedlas via medierna. De övriga mediekritikerna, som vi har tagit upp, ser på frågan ur ett annat perspektiv. Deras kritik kan beskrivas som mer inriktad på olika samhälleliga omständigheter och till skillnad mot Skaggs ser de mediekonsumenten som ett offer, snarare än en medskyldig. Kanske är det så att det idag krävs mer okonventionella vägar för att nå fram med mediekritiken och där kan Skaggs satir ses som en utveckling av den mediekritiska kommunikationen, då uppmärksamheten som handelsvara bör gälla även för denna kritiska genre.
Många av de traditionella mediekritkerna består av före detta journalister som av en eller annan anledning brutit upp med mediesfären. De har helt enkelt inte funnit sig till rätta med journalistikens villkor och utveckling. Som vi ser det har dock varken Skaggs eller de traditionella mediekritikerna med journalistisk bakgrund brutit banden med de medier som de kritiserar. Det är fortfarande genom medierna de gör sin röst hörd och det är genom dem de får sitt existensberättigande för allmänheten. ”Syns du inte så finns du inte”, är alltså någonting som såväl Skaggs som de mer traditionella mediekritikerna fått ta fasta på för att kunna verka inom sin sfär.
Det finns olika uppfattningar om huruvida demokratin kommer att förstärkas eller försvagas med de nya medieformerna som växer fram. Tekniken har på många sätt förenklat möjligheten att tillgå information och därigenom få inblick i vad som pågår och sägs i det offentliga rummet. Tekniken har även gjort det lättare för oss att säga vår mening och bidra med våra synpunkter i det stora informationsflödet. Men har tekniken verkligen gjort det enklare för allmänheten att i demokratisk mening göra sin röst hörd? Fortfarande är det nog så att man måste vara ”någon” och tillhöra de utvalda, för att någon ska lyssna. Mediekritikerna, såväl de traditionella som Skaggs, har uppnått denna platå; de har blivit hörda i det stora mediebruset.
Makten över innehållet ligger ytterst hos de ansvariga utgivarna själva, och i de fall då Skaggs bluffar publiceras tillsammans med övrigt nyhetsmaterial kan man alltså, något förenklat, säga att den ansvarige utgivaren själv är en medieskojare eftersom denne tillåter att bluffar publiceras i det ”egna” forumet. Skaggs utnyttjar den grundlagstiftade rätten att få säga sin mening och den som kritiserar hans bluffar kan, draget till sin spets, sägas kritisera också denna yttrandefrihet.
Idag kan man se att de journalister som kan betraktas som sanningssökande, söker sig från de stora och hårt ekonomiskt styrda konglomeraten till mindre forum. De når visserligen en smalare publik och får därför mindre makt, men inom en snar framtid kan det vara här som den köpstarka publiken finns.
Kanhända blir det så, att den ökande informationstillgängligheten leder medierna och journalisterna tillbaka till ruta ett. Då alla kan nå informationen på egen hand går mediernas makt att påverka och vinkla förlorad. Deras uppdrag blir istället att sammanställa
informationen.
Visst är det väl så att dessa ”avhoppare” funnit sig tillrätta i de ”fria medierna”, där de kan ge ut sina böcker och fungera som klarsynta och obundna informatörer, med distans till och inblick i mediesfären. Samtidigt är det ändå genom de stora mediekonglomeraten som de blir offentliga personer. Genom att medverka i intervjuer och debattprogram får de sin legitimitet som offentliga mediekritiker och sätter på så vis, också de, en dagordning för de ämnen som bör debatteras. Den makt och legitimitet, som anknytningen till medierna ger dem, gynnar deras egna syften.
Medierna fyller en viktig funktion även för Skaggs. Hur mycket han än kritiserar dem, så använder han dem för att nå ut med sin egen kritik. Medvetet sätter han också dagordningen genom sitt ämnesval i de bluffar han verkställer. Bluffarna är noggrant förberedda och utförda, med ämnesval som berör och upprör honom och ofta även allmänheten. Detta kan
man se på den respons som många av hans bluffar fått, med demonstrationer och ibland rena hotelser, riktade mot Skaggs själv.
Med mediernas hjälp når budskapet ut till allmänheten. Detta gör att Skaggs mediekritik, som till en början kan tyckas vara mer ett skämt eller experiment, utan någon egentlig funktion, inte nämnvärt behöver skilja sig från de traditionella mediekritikerna. Tillsammans utgör de ett ”toppskikt” som tack vare sin kunskap om medierna tillåts yttra sig i det offentliga rummet. Diskussionen om offentligheten som transformerats till en medial offentlighet, är till viss del alltjämt stillastående och det är fortfarande bara en försvinnande liten del som kommer till tals. Skaggs aktioner visar emellertid att det är möjligt att påverka och manipulera den av medierna satta dagordningen. Han har inget intresse av att skapa ett eget reellt forum för debatt – en tidning eller TV- kanal – eftersom det inte är genom dessa kanaler hans aktioner ”kommer till sin rätt”. Att genomföra aktionerna på det sätt han valt, leder till att hans ämnen får en dubbel genomslagskraft; dels når de ämnen han engagerar sig i till debatt, dels bevisar han bokstavligt talat hur medierna fungerar. Den stora skillnaden mellan Skaggs och de traditionella mediekritikerna är således att han omsätter deras teorier i praktiken och genom mediernas kanaler också når ut till den breda allmänheten.
Fyra olika utfall är möjliga när bluffen väl passerat de källkritiska spärrarna: 1. Bluffen leder till debatt
2. Bluffen avslöjas
3. Bluffen avslöjas men leder även till debatt
4. Bluffen når ut till allmänheten utan att debatteras eller avslöjas som bluff
Resultatet som går att utläsa utifrån dessa fyra möjliga utfall är följande:
I fall 1, 2 och 3 har Skaggs lyckats med sitt syfte. I fall 4 är det ett misslyckande, men Skaggs själv hävdar dock att eftersom han väljer så kontroversiella ämnen, har någon form av respons alltid uppnåtts.
Skaggs förhoppning är att projektet i sin helhet leder till diskussion och eftertanke hos såväl medier som allmänhet. Emellertid tycks hela projektet balansera på en mycket skör tråd, då risken med detta förfarande är att Skaggs kritik faller platt till marken och att det blir han själv som betraktas som en lustig figur, som gärna syns i TV. I de fall då medierna inte dementerar den falska nyheten går ett av Skaggs syften om intet, han når ut med det ena
budskapet, att skapa debatt, men misslyckas med att kritisera medierna. Allmänheten tar då den uppdiktade nyheten för sann vilket förstärker ett status quo.
Ytterligare ett resultat är att medierna delvis fastnar på den mediekritiska kroken och endast ägnar historien liten eller ingen uppmärksamhet. Skaggs själv hävdar dock att han alltid lyckats i sitt uppsåt att luras, vilket är förvånande i sig då han idag är en relativt känd personlighet. I många fall kan det vara så att medierna väljer att blunda för att nyheten är uppdiktad. Det faktum att han vid det här laget borde vara känd för vad han gör, vittnar om det.
I de fall då medierna förstår att de blir lurade, men ändå väljer att presentera historien som sann, eftersom de anser den som kommersiellt gångbar, kan man ifrågasätta och diskutera vad som uppnås. Dels är det allmänheten som förses med desinformation av både Skaggs och medierna, dels uppstår frågan huruvida det är relevant att lura någon som faktiskt vill bli lurad och vari den eventuella utmaningen ligger. Någon dementi lär det ju knappast bli tal om i detta fall eftersom medierna insett bluffen från början. Visserligen bör man ha i åtanke, att de medier som i nästa led förmedlar nyheten vidare, kanske inte inser att den är falsk. Detta innebär att den metaforiska snöbollen alltjämt fortsätter att rulla. Trots att Joey Skaggs är en relativt känd profil med offentliga framträdanden i hela världen, tycks medierna gång på gång föredra att blunda för sanningen. En kommersiellt gångbar nyhet kanske värderas högre än den egna trovärdigheten, en trovärdighet som för övrigt gärna riskeras.
Det journalistiska innehållet styrs av ägare och journalister men även av källorna. Det innebära alltså att Skaggs kan ses som en delägare av det journalistiska innehållet, eftersom han upprepade gånger har försett nyhetsbyråer med ”nyheter”. Det faktum att det är falska nyheter som förmedlas av Skaggs borde inte förändra synen på honom som delägare, då det i så fall ytterst skulle vara upp till den ansvarige utgivaren att avgöra om det är relevanta nyheter som bör publiceras eller inte.
Som mediesatiriker finns det drag hos Skaggs som kan återses inom underhållningsgenren. Hans kritik har formen av ”practical- joke” och det finns tydliga paralleller till program som
Blåsningen och Dolda kameran där hela programidén bygger på att bluffen avslöjas. Men
Skaggs aktioner kan spåras på fler ställen inom medievärlden. För en tid sedan sändes en dokumentärsåpa på Kanal 5 som gick under namnet Fat Club. Programmet skildrade överviktiga människors kamp för att gå ned i vikt, och i likhet med Skaggs mediebluff ”Fat Squad”, fanns till deras hjälp flera militärer som med stenhård disciplin övervakade deltagarnas matvanor och motion. Skaggs bluff blev en realitet, trots att han säkerligen hade önskat motsatsen.
Medierna använder sig av personifiering för att förmedla verkligheten, till allmänheten, på ett mer lättbegripligt sätt. Skaggs har tagit fasta på detta och i sina bluffar har han själv intagit rollen som expert inom olika yrkesområden. Han har flera gånger iklätt sig rollen som den stereotypiske doktorn eller forskaren, men samtidigt överdrivit sin framtoning, bland annat i sitt val av kläder och andra attiraljer (exempelvis så bär han nästan alltid ett par indiskreta glasögon eller en utmärkande hatt) men också i valet av personnamn (exempelvis Skaggs alias Joe Bones, företrädare och grundare av organisationen ”The Fat Squad”, liksom Dr. Richard J.Long, även känd som Dr. Dick Long i bluffen ”Save The Geoduck Campaign”).
När det gäller Skaggs bluffar kan man dra en parallell till såväl McLuhans som Goldhabers teorier. Mediet är budskapet, sade McLuhan och syftade på att mediernas betydelse blivit större än innehållets, medan Goldhaber i sin tur hävdar att uppmärksamheten blivit en viktigare handelsvara än informationen. Skaggs använder sig av denna utveckling såtillvida, att han anpassar sina bluffar efter mediet och ser till att nyheten är så pass uppseendeväckande att medierna klassar den som säljande.
Att Skaggs också titulerar sig konstnär, skänker viss legitimitet till hans aktioner. Han kan gömma sig bakom konstnärens roll som tillåter honom att tänja på gränser och använda sig av okonventionella metoder. Tack vare konstnärsrollen kan hans aktioner betraktas som konst snarare än civil olydnad. Man kan mycket väl ställa sig kritisk mot Skaggs tillvägagångssätt och hävda att hans bluffar inte leder till något annat än en allmän misstro. Faktum är likväl att detta är ett av Skaggs syften; han vill få individen att förhålla sig mer kritisk gentemot det som presenteras som sant. Reagerar mediekonsumenten på de falska nyheterna har han lyckats, även om det samtidigt utpekar också honom själv som lögnare.
I egenskap av konstnär och mediekritiker maskerar sig Skaggs, och likt en trojansk häst lyckas han ta sig in i mediernas väl bevakade fästning. I samma ögonblick som han kommer innanför de symboliska murarna sprider han sina trupper och når, med mediernas beredvilliga hjälp, ut med sitt egentliga budskap: att kritisera medierna.
Appendix
Bilaga 1 –
Intervju med Joey Skaggs, www.fadetoblack.com Denna intervju är hämtad från:http://www.fadetoblack.com/interviews/joeyskaggs/iview.htm
Have you ever been caught by the media before the prank hit? Amazingly, not yet. I always expect it though because I reveal the hoax so I can talk about the more serious issues underlying the hoax. So I've gotten lots of exposure over the years. Also there are always lots of built-in clues. And because my work is collaborative I'm dependent on many other participants to keep a secret. So I'm always surprised that I'm able to get away with it. In actuality, it's a sad commentary on how the news media decides what is news worthy. And how we,
the consumers, eat it up.
I'm batting a thousand. I'm always able to access the media with the story. Although I'm not always able to be the one to reveal the hoax (on my own terms). For example, as Joe Bones, owner of the Fat Squad,
I had fooled radio, newspaper, wire services and television networks around the world. But upon appearing on Good Morning America, numerous people called GMA to let them know that Joe Bones was actually Joey Skaggs. Luckily it was too late. The show had already aired and the story was international news.
"[CNN] having 'exposed' me was really a
self-aggrandizing statement which to me is a big joke."
You seem to get almost as much coverage in Europe as you do in United States. Why do you think that is, since most of your hoaxes have been perpetrated in United States?
One, you could say that Europeans have a greater sense of appreciation for my satirical sense of humor. Two, you could say that that's not the case at all, but rather that they're hell-bent on exposing how wacky Americans are. They grab onto my stories because they illustrate how bizarre American culture is.
The Fat Squad was initiated in the U.S. but went around the planet via the world press in one week. Baba Wa Simba was done in London and also went around the world. There's another one in the works that is truly international, but I can't talk about that yet. Hint. Hint.
But the reality is that the foreign press is both envious and disdainful of America's cultural style. They look for weird stories about America and Americans. If they can't find them, they create them. Slants on stories are contrived just like in America. There's very little difference. And, sometimes, because of their attitudes, it's easier to fool them.
How does the United States main stream media compare with the media in other free world countries when it comes to sensationalism and the quality of news gathering?
The U.S. is an information and media dominant society. And that effects the rest of the world. A lot of other cultures now emulate our style of news delivery. We spend more money on promoting news media.
And we package the news. We've spread the "infotainment-30-second-sound-bite-news"
worldwide. So what our gatekeepers (the corporate monopolies that own and control the media) choose to present gets
"We learn geography through our war reports."
a very wide audience. Look at the way we elevated the O.J. and Princess Di stories to media frenzies.
On the other hand, the U.S. media doesn't report about other nations' domestic news unless it directly effects our economy, there's a huge natural disaster or unless American soldiers are stationed somewhere for conflict. We learn geography through our war reports.
After you completely fooled CNN in 1995 with the Solomon
Project, CNN claimed they would re-evaluate their news gathering
procedure. Do you think anything has changed, or was that
just a nice sound-byte in order not to seem incompetent.
The CNN expose' was a most ridiculous and amusing expose'. The public, of course, did not see what actually transpired during the ambush taping of this piece. The reporter was furious and tried to entrap me and others who worked on the Solomon Project with inappropriate questions, the answers to which would have been used to embarrass and discredit me.
I refused to take the bait and I suspect that an editor at CNN forced the reporter to tone down her anger because the actual piece that aired did not have the edge she was projecting to me.
But the piece ended saying "Skaggs has been unmasked, leading many in the media to hope that he has scammed his last."
What's funny is that my M.O. throughout my thirty + year career has always been to present myself and to expose the story -- to explain why I did it and what it means. And the fact is that my concepts were featured on CNN five times previously (Portofess, Fish Condos, Walk Right!, Bad Guys, and my Entertainment Tonight hoax). So they're having "exposed" me was really a self aggrandizing statement which to me is a big joke.
When you offered an exclusive to Time Magazine, I though it was interesting that Bruce Handy, the editor of Time, turned it down because he felt that your shtick has gotten old. Does the little amount of media coverage you receive stem from the wall of silence the media has about pointing out it's own shortcomings?
His statement revealed his own need to protect the corporate jewels from me, this uncontrollable outside agitator. But, I don't need or expect praise from these people. What I was looking for was an opportunity to explain the underlying purpose of the hoax through a mainstream outlet, because it's usually just dismissed or trivialized or presented by an alternative media provider. But let's be real, the only reason Goliath would ever invite me to dinner would be to eat me.
Go into a little detail about your creative process, how do the ideas for the hoaxes evolve? The ideas result from my reflections, observations and criticisms of society. They're quirky, odd, and sometimes funny, but usually a literal or abstract interpretation of a social issue. I'm plugged into mass media and I know how it works. I look at the news as if it's a commercial and commercials as if they're news. I know exactly how they're both constructed and towards what end. I see how they affect peoples' thinking. And I get pissed off. My creative process has a lot to do with anger. Anger at the con jobs we perpetrate on each other and on ourselves -- the bullshit that we're taught, the bullshit we believe, and how we perpetuate it.
As a student I had formal training in advertising