Höga krav ska ställas på att sociala myndigheters arbete utövas i enlighet med lagen, speci- fikt i de fall barn eller unga är parter. Det handlar om mänskliga rättigheter och rätten till privat- och familjeliv och när undantag ska göras mot sådana rättigheter ska det ske med största möjliga rättssäker- het. I de fall det är nödvändigt har socialtjänsten befogenheter att omhänderta ett barn med tvång enligt LVU. Viktigt att betona är att det inte enbart är bar- nets, den unges eller föräldrars egna svårigheter som är avgörande för att en utredning ska inledas. Det är snarare omständigheterna i varje enskilt fall som bedömer om behov före- ligger av Socialnämndens insatser. De materiella förutsättningarna för ett sådant omhänder- tagande har tidigare presenterats (se avsnitt 3.1. och 3.2.), trots de uppställda kraven före- kommer fall där socialtjänsten och domstolar varit oeniga om vad som är för- enligt med lagen. Av rättsfallsanalysen som framställts i utredningen påvisas sociala myndigheters och domstolars olika tolkningar och bedömningar i mål, som i sin tur inneburit ett avgörande för högre instans att fatta.
RÅ 1992 ref. 6 (se avsnitt 4.1.) och 1995 ref. 46 (se avsitt 4.2.) belyser socialtjänstens bris- ter i att skilja på föräldrars egna problem och barnets risk för utveckling av skador. Av soci- altjänstens utredning hade det inte tillräckligt framgått att missbruket haft en direkt påver- kan på barnets hälsa eller utveckling. LVU-vård konstaterades vara barnets bästa, trots att beslutet om tvångsomhändertagande fattades på vaga grunder.
Fallet med Miloe som blev föremål för Högsta förvaltningsdomstolen (se avsnitt 4.6.) är ett exempel som påvisat socialtjänstens brister i utredningen. Socialtjänsten fattade beslut uti- från tidigare utredning utan en bedömning av den aktuella situationen, och utan att se till Miloes egna upplevelse och vilja. Socialtjänsten antog även att hembesök inte var nödvän- digt, trots förändrade levnadsförhållanden och Miloes önskning om att flytta tillbaka till hemmet.
I majoriteten av de äldre analyserade rättsfallen har insatser enligt LVU beviljats utan full- ständiga utredningar. Av utredningen har även socialtjänstens problem med bedömning av skaderekvisitet framgått, det vill säga vad som är att anse som skada och konkret skada. Om sociala myndigheter upplever svårigheter med tolkning av lagen, torde även vårdnadshava- re och den unge ha problem med att tyda kraven i LVU, vilket skapar en ännu mer påfres- tande process för inblandade parter.
Det är av yttersta vikt att LVU-processen bedrivs med legalitet och rättssäkerhet. Utgångs- punkten är att professionella bedömningar sker och att beslut fattas på objektiv grund. Lika fall ska hanteras lika även om de flesta fall är komplexa. All information är betydande i en utredning, specifikt har det framkommit att sambandet mellan risk- och skyddsfaktorer i barnets eller den unges hemmiljö eller livssituation är avgörande.
Som tidigare nämnts, har socialtjänsten i vissa fall beslutat om vård enligt LVU utan till- räckliga bevisunderlag på konstaterad risk eller skada. Bevisunderlaget ska ha betydelse i processen, vilket Socialnämnden bör lägga större vikt vid, för att rätt barn ska få rätt vård. Med detta menas dock inte att beviskraven borde jämställas med sådana som krävs för en fällande dom i brottmål, då LVU är en proaktiv lag, vars syfte att skydda barn och unga in-
nan någon form av skada skett. En balans vore bäst för att inte omhänderta barn som nöd- vändigtvis inte är i behov av det, men samtidigt inte låta barn som konstaterats ligga i risk- zonen för skada att bo kvar i hemmet.
Att barn, i vissa fall kan ta större skada av en separation från föräldrar än den befintliga skadan är viktig kunskap att förmedla. Bedömningen av risk- och skyddsfaktorer spelar stor roll i LVU-processen, och därmed är det av yttersta vikt att klargöra och förtydliga innebör- den av sådana faktorer för alla arbetande inom sociala myndigheter, domstolar och juridiska biträden. Detta för att skapa ett gemensamt synsätt som kan komma att innebära färre fel- bedömningar. Förutom att kunna definiera olika riskgrupper, krävs kunskap att kunna be- döma om sådana riskfaktorer föreligger hos barnet själv, i familjen, i miljön barnet vistas eller i samhället i övrigt. Viktigt att betona är att riskfaktorer både kan vara sociala, psyko- logiska, medicinska eller biologiska som alltså kan utgöra risk för barnets hälsa, utveckling, beteende och samhällsanpassning. Mängden av innehavande risk- och skyddsfaktorer avgör risken att utveckla svårigheter, exempelvis ses skyddsfaktorer som neutraliserande och kan reducera risken i de fall riskfaktorer föreligger. Alltså spelar interaktionen mellan risk- och skyddsfaktorer en betydande roll om barn och unga riskerar att utveckla svårigheter eller inte. Som tidigare fastställts i uppsatsen, spelar förebyggande insatser stor roll och är 108
därmed viktiga faktorer för att minska behovet av tvångsomhändertagande av barn och unga. För att mer vård ska ges på frivillig väg borde insatser erbjudas tidigt för barn, unga och föräldrar som är i riskzonen, det vill säga innan konstaterad skada skett. Exempel på 109
sådana insatser kan vara samtal med både vårdnadshavare, den unge och skolan, samt att upplysa om möjligheten till kontaktperson och stödinsatser i hemmet. I de fall Socialnämn- den är oeniga vid beslut om omhändertagande enligt LVU, skulle möjligtvis istället sådana insatser som stöd i vardagen med uppföljning beslutas, detta för att pröva om andra alterna- tiva insatser bidrar till positiv effekt för barnets eller den unges hälsa och utveckling, för att rätt åtgärd ska tilldelas rätt familj.
LVU är den lag som är till för att garantera rättssäkerheten för barn och unga i samhället. Utredningen har studerat innebörden av ”barnets bästa” och i vilken utsträckning hänsyn har tagits till begreppet förr, i jämförelse med dagens rättsläge. Barns och ungas delaktighet och inflytande har även studerats, och i vilken mån barns och ungas åsikt och vilja haft be- tydelse och påverkat utgången i målen.
Rättsfallsanalysen påvisade en hänsynsskillnad på barnets bästa och barns och ungas delak- tighet och inflytande i målen. I vissa fall äldre fall beslutades LVU-vård utan att tillräckliga utredningar skett, och någon större hänsyn till barns och ungas egna önskningar togs inte. I de senare rättsfallen lades däremot större vikt vid barns och ungas egen vilja, även fram- ställningar som enbart styrkts av små barn i femårsåldern konstaterades ha en väsentlig roll vid beslutsfattandet om vård enligt LVU.
Två rättsfall som nämnts ovan (se avsnitt 4.8. och 4.9.) hade en våldsrelaterad karaktär där domstolarna beslutade fallet utifrån en subjektiv bedömning. Rättsfall belyser att även
Handbok för socialtjänstens arbete enligt socialtjänstlagen - Utreda barn och unga. Socialstyrelsen; 2016, s. 74.
108
Kartläggning av tillämpningen av förebyggande insatser enligt 22 § LVU. Socialstyrelsen; 2015, s. 12 f.
mindre barns upp-gifter är av yttersta vikt, samt att sådana uppgifter ensamt, utan övrigt stöd och objektiva beslutsunderlag i de fall det anses nödvändigt, kan ligga till grund för ett beslut om vård enligt LVU. Barn och unga borde inneha den bästa kunskapen om vad som känns bäst för barnet själv, därav borde de höras i varje enskilt fall för att få bästa möjliga information för att fatta ett beslut, präglat av barnets bästa.
Efter att ha analyserat flera rättsfall och mer ingående av begreppet ”barnets bästa” visar även utredningen; att låta ett barn bo kvar i hemmet som uttryckt det i sin vilja, trots att för- äldrarna påvisat vissa mildare brister, är att ta hänsyn till barnets bästa. Alla barn får inte uppleva det som alla i egentlig mening har rätt till, en lycklig barndom som omfattas av trygghet och kärlek. I de fall barn hamnar i kläm är det samhällets ansvar att ingripa och se till att ge barn och unga största möjliga skydd i största möjliga mån.
Källförteckning
Offentligt tryck
Propositioner
Prop. 1979/80:1 Del A Om socialtjänsten.
Prop. 1989/90:28 Vård i visa fall av barn och ungdomar. Prop. 1992/93:173 Om en Barnombudsman.
Prop. 1994/94:224 Barns rätt att komma till tals. Prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen. Prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge.
Prop. 1997/98:182 Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige.
Prop. 1989/90:107 Om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter. Prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet.
Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. Prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag.
Prop. 2009/10:232 Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Prop. 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga.
Statens offentliga utredningar
SOU 1997:116 Barnets bästa i främsta rummet, FN:s konvention om barnets rättighet för- verkligas i Sverige.
SOU 2000:77 Samhällets ansvar för utsatta barn och unga.
SOU 2005:43 Vårdnad - Boende - Umgänge: Barnets bästa, föräldrars ansvar. SOU 2015:71 Barns och ungas rätt vid tvångsvård.
Departementsserien
Kommittédirektiv
Dir. 1999:43 Översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Regeringens skrivelse
Skr. 2001/02:166 Barnpolitiken - Arbetet med strategin för att förverkliga FN:s konven- tion om barnets rättigheter.
Skr. 2007/08:111 Barnpolitiken - En politik för barnets rättigheter.
Rättsfall RÅ 1992 ref. 6. RÅ 1995 ref. 39. RÅ 1995 ref. 46. RÅ 1996 ref. 61. RÅ 2009 ref. 64.
Högsta förvaltningsdomstolen mål nr 206-14. Stockholm 30 juni 2014. Högsta förvaltningsdomstolen mål nr 5206-16. Stockholm 19 juni 2017. Högsta förvaltningsdomstolen mål nr 262-17. Stockholm 20 juni 2017. Kammarrätten i Göteborg mål nr 4805-17. Göteborg 2 mars 2017.
Kammarrätten i Jönköping mål nr 2070-17. Jönköping 15 september 2017.
Litteratur
Flodström, Nilsson, Hjördis. Vad säger LVU? Författarna och Förlagshuset Gothia AB i Växjö; 2004.
Lundgren, Sunesson, Thunved. Nya sociallagarna, Norstedts Juridik AB i Stockholm; 2018.
Mattson, T. Barnet och rättsprocessen - Rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i
samband med beslut om tvångsvård. Juristförlaget i Lund; 2002.
Schiratzki, J. Vårdnad och vårdnadstvister. Norstedts Juridik AB i Stockholm; 1997. Schiratzki, J. Barnrättens grunder, 6:e upplagan. Studentlitteratur AB i Lund; 2017. Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:15) Tillämpning av lagen (1990:52) med sär-
Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2014:4) Våld i nära relationer. Socialstyrelsen, 2009, Barnets rätt och LVU - Om barnet i rättsprocessen.
Socialstyrelsen, 2015, Kartläggning av tillämpningen av förebyggande insatser enligt 22 §
LVU.
Socialstyrelsen, 2016, Handbok för socialtjänstens arbete enligt socialtjänstlagen - Utre-
da barn och unga.
Internetkällor
Juridikens allmänna läror. http://svjt.se/svjt/2005/249. Senast hämtad 2018-06-04.
Familjerätt på nätet. http://www.socfamratt.se/aemnen/lvu/341-vagen-till-lvu-1960-a-rs-bar- nava-rdslag. Senast hämtad 2018-06-04.
Barnombudsmannens webbplats. https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/ om-oss/. Senast hämtad 2018-06-05.
Barnombudsmannens webbplats. https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/ barn- konventionen/. Senast hämtad 2018-04-20.
Samhällets Styvbarns kunskapsbank. http://styvbarn.se/e107_files/downloads/kunskapsban- ken/ 1924_ars_bvl_(SFS_1924_nr_361).pdf. Senast hämtad 2018-06-08.
Unicefs webbplats. https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten. Senast hämtad 2018-04-20.