I denna avslutande diskussion kommer vi att föra ett resonemang kring vårt resultat och våra tankar kring de processer som innefattas i arbetet att utreda om barn får sina känslomässiga behov tillgodosedda.
Genom arbetet med denna uppsats så har det blivit tydligt för oss hur lite man som socialsekreterare har att ”hålla sig i” och hur ensam man faktiskt är i sitt arbete. Vårt material visar att arbetet med att utreda känslomässig tillgänglighet i familjer är komplext. Våra informanter uppvisar i intervjuerna en stor osäkerhet kring att utreda om barn får sina känslomässiga behov tillgodosedda. Bedömningar om barns känslomässiga behov behöver dessutom ske på flera nivåer och
socialsekreterare behöver utreda hur barnet påverkas av och påverkar de olika system barnet befinner sig i. Våra informanter lyfter upp att de saknar tiden att se, men även kunskapen att tolka det de faktiskt sett. För att kunna göra rättssäkra bedömningar behöver socialsekreterarna mer kunskap kring vad barn behöver och om att känna igen när barn inte får sina känslomässiga behov tillgodosedda. De behöver även tid, dels för att kunna tillgodogöra sig teoretisk och
forskningsbaserad kunskap men även för att skapa kunskap genom reflektion tillsammans med sina kollegor. Kunskapen är inte given, varje barn och familj är unika vilket gör att den generella beskrivning som teoretisk kunskap ger inte räcker. Socialsekreterarna behöver tid för att träffa familjen och hjälp att
reflektera över vad det är man faktiskt har sett. Genom att reflektera med kollegor blir socialsekreterarnas egna värderingar synliga och risken för att tolkningar av det de sett endast grundar sig i deras egen magkänsla minskar.
Förutom att våra informanter säger att de saknar den kunskap och tid som krävs så lyfter de att de saknar vägledning, både konkret och i form av stöd i
organisationen. De menar att det är svårt att fokusera på de känslomässiga frågorna på egen hand och att utrymme, samt andra förutsättningar till att reflektera tillsammans med sina kollegor inte prioriteras på ett tydligt sätt i organisationen. Vi upplevelse är att organisationen i många fall sviker sina socialsekreterare då de ofta står väldigt ensamma i sina bedömningar och många bedömningar görs därför utifrån den enskilda socialsekreterarens känsla i en viss
situation. Vi upplever att det är svårt att definiera vad denna känsla egentligen grundar sig i men trots detta så lyfts det både i vårt material och i tidigare forskning som en grundläggande del i de bedömningar som görs. Vi har tidigare diskuterat känsla som en del av phronesis, alltså den praktiska visheten, som förutom känsla även bygger på erfarenhet, värderingar och hur man använder sin teoretiska kunskap i det enskilda fallet. Våra informanter lyfter att det många gånger är svårt att kommunicera varför de gör den bedömning de gör, både till föräldrar och domstol. Detta utifrån att så stor del av bedömningarna grundar sig i en känsla man får i den enskilda situationen och att den känslan är svår att sätta ord på. Vi ställer oss frågande till om det blir rättssäkert att grunda bedömningar på något man inte kan sätta ord på och om vi inte på ett tydligt sätt kan
kommunicera känslomässiga brister till föräldrar, kan vi då ens hävda att det vi ser är en brist?
Ett annat resultat i vår studie är att även utgången av rättsliga förhandlingar till stor del är beroende av person, vilket för oss är mycket förvånande. När vi började arbetet med denna uppsats var vår uppfattning att rättsliga förhandlingar om vård enligt LVU är rättssäkra och inte påverkades nämnvärt av vem som var domare eller advokat i det enskilda ärendet. Våra intervjupersoner lyfter dock att kunskap, värderingar och barnfokus hos domare och advokater i domstolen får stor
betydelse för utfallet i det enskilda ärendet. Detta innebär att om du som barn blir föremål för utredning inom den sociala barnavården så är det inte endast en objektiv bedömning av dina föräldrars förmåga att möta dig och i vilken
utsträckning dina känslomässiga behov tillgodoses som görs. Vi kan se att risken finns, att de bedömningar som görs i ditt ärende, är beroende av vilken erfarenhet, teoretisk kunskap, praktisk vishet och syn på barn den socialsekreterare som utreder ditt ärende har. Om bedömningen görs att du behöver bo någon
annanstans för att få dina känslomässiga behov tillgodosedda, och att utredningen därför leder till en ansökan om vård enligt LVU, är det även här kunskap, praktisk vishet och värderingar hos de advokater och domare du möter i rätten som avgör din framtid.
Vi ställde oss i vår problemformulering frågan om ifall de känslomässiga aspekterna av barns behov och föräldrars förmågor får utrymme i
barnavårdsutredningar eller om dessa tenderar att fokusera mer på vad som kommer ur den känslomässiga otillgängligheten i form av exempelvis symptom hos barnet eller annan mer konkret problematik. En risk vi kan se är att
socialtjänsten och rättsväsenet förbiser många av de barn som inte får sina
känslomässiga behov tillgodosedda och barn riskerar därmed att fortsätta fara illa. Vi kan sammanfattningsvis konstatera att vårt material visar att socialsekreterare upplever att de måste ha tydliga symptom hos barnet alternativt mer konkret problematik att utgå ifrån för att kunna ansöka om vård enligt LVU. Även frivilliga insatser är svårt att motivera för föräldrar utifrån att det finns
känslomässiga brister då brister på detta område är svåra att förklara på det tydliga sätt som krävs för att en förändring ska vara möjlig. Vår studie visar att orsaken till detta är att socialsekreterarna saknar både den kunskap och tid som krävs för att se och kunna kommunicera känslomässiga brister. Frågan vi ställer oss utifrån detta är: Är det ens möjligt att utreda känslomässig tillgänglighet samt om barn får sina känslomässiga behov tillgodosedda, utifrån den kunskapsbas och de