Avslutande kommentarer

Här avslutar jag med kommentarer kring syfte och forskningsfråga, den sociokulturella lärandeteorin och det relationella synsättet, den personliga handledningen och det relationella synsättet samt tankar kring personlig handledning och framtida forskningsområden.

4.4.1 Återkoppling till syfte och forskningsfråga

Undersökningens syfte har fokuserats på lärares uppfattningar om framgångsfaktorer vid personlig handledning och jag vill här understryka att det är nämnda uppfattningar som ligger till grund för de sju framgångsfaktorerna som här har analyserats och diskuterats. De intervjuade lärarnas uppfattningar om framgångsfaktorer vid personlig handledning, leder rakt in i de synsätt som förmedlas inom den relationella forskningen. Det framstår för mig som att de intervjuade lärarna i min undersökning materialiserar det relationella synsättet genom att deras begreppsapparat och tillämpade förhållningssätt står i samklang med det relationella synsättet.

I kapitel 4.2 Tematisk analys skriver jag att varje framgångsfaktor skall ha så stor betydelse att avsaknaden av densamma omintetgör den personliga handledningens möjligheter att uppnå ett resultat (att främja elevens utveckling på ett positivt och konstruktivt sätt). Efter att ha analyserat framgångsfaktorerna utifrån både intervjusvar och forskning verkar detta äga en giltighet för de framgångsfaktorer som har presenterats i denna studie. Om vi börjar med skolans uttalade

68

engagemang (FF1), verkar det inte troligt att någon lärare på skolan lyckas skapa en kontinuitet och långsiktighet med den personliga handledningen, utan skolans stöd. Detta i sin tur försvagar lärarens legitimitet i relation till eleven (FF2), då läraren inte kan lova eleven att hinna med uppföljningar och återkommande samtal. Läraren blir helt enkelt inte någon att lita på och eleven kommer att sluta bry sig om vad läraren säger.

Det verkar inte heller troligt att den personliga handledningen blir framgångsrik om läraren inte omfattar de förhållningssätt som skapar trygghet hos eleven (FF3) och får honom eller henne att vara avslappnad och närvarande under samtalen. Den lärare som alltid skuldbelägger eleven (FF4) kommer antagligen att upptäcka att färre och färre elever infinner sig till bokade samtal. Samma öde lär delas av den lärare som inte är lösningsorienterad och försöker visa på konstruktiva vägar framåt (FF5). Inte heller verkar det troligt att en lärare med stora brister i sin verbala och kommunikativa förmåga (FF6) lyckas motivera och engagera de elever som han eller hon handleder. Avslutningsvis kan man anta att den lärare som inte arbetar medvetet för att skapa ett relationellt kontrakt med varje elev (FF7) – inte heller kommer att lyckas med att skapa ett relationellt kontrakt.

Därmed vill jag återkomma till forskningsfrågan: Vilka faktorer leder till framgångsrikt lärande och utveckling vid personlig handledning? Här finner jag det troligt att dessa sju framgångsfaktorer var och en för sig, inte gör någon större skillnad, utan det är först när alla faktorerna ges praktiska förutsättningar att samverka, som en förändring och ett resultat är att vänta vad gäller elevens lärande och utveckling.

4.4.2 Den sociokulturella lärandeteorin och det relationella synsättet

När man har studerat det relationella synsättet är det mycket svårt att inte se tydliga kopplingar till den sociokulturella lärandeteorin som i Sverige främst representeras av Säljö (2000), där kunskap antas vara något som lever först i samspel med andra människor och där kommunikation och interaktion mellan människor är avgörande för lärande och utveckling. Säljö menar också att det är så som individen blir delaktig i kunskaper och färdigheter och som kunskap får liv och förs vidare. I det sociokulturella perspektivet är kommunikativa processer och språkkunskaper centrala. Utan problem kan man här se tydliga kopplingar, exempelvis till framgångsfaktor sex och sju (FF6 och FF7). Att den sociokulturella och antiauktoritära lärandeteorin i hög grad har anammats inom det svenska skolsystemet kan bero på vår långa tid av fred och demokrati. Av samma orsaker kan man tänka sig att även det relationella synsättet kommer att få fäste, och då som en naturlig utveckling av det sociokulturella perspektivet.

69

4.4.3 Den personliga handledningen och det relationella synsättet

Man kan se personlig handledning som den praktiska förlängningen av både relationell pedagogik, det relationella perspektivet och relationella förhållningssätt, för den skola som på allvar vill främja elevernas lärande, personliga utveckling och sociala utveckling. Hattie (2012) kommer till slutsatsen att läraren är av central betydelse för elevens lärande och utveckling. Den slutsatsen vill jag gärna utveckla ytterligare genom att tillägga att elevens relation till sin lärare är av central betydelse för elevens lärande och utveckling. Min undersökning visar att det finns starka kopplingar mellan de sju framgångsfaktorerna för personlig handledning och relationell pedagogik, det relationella perspektivet och relationella förhållningssätt. Det verkar till och med vara så att personlig handledning inte blir möjligt att bedriva på ett meningsfullt vis om det relationella synsättet lämnas utanför.

4.4.4 Framtida forskningsområden gällande personlig handledning

Birnik (1995) formulerar två framtida forskningsfrågor där den ena handlar om ifall elever som lär sig att analysera sitt interagerande med lärare, utvecklar andra förhållningssätt till livet i skolan, än elever som inte är med om sådana analyser. Den andra forskningsfrågan handlar om ifall lärare som i samarbete med sina elever försöker förstå det egna samspelet, uppnår andra pedagogiska effekter än lärare som inte sätter av tid för detta slags arbete. Avslutningsvis kunde det vara intressant med ytterligare forskning kring sambandet mellan lärarens relation till den enskilda eleven – och hur dessa relationer påverkar arbetssituation, atmosfär och värderingar i klassrummet.