Den teknikutveckling och internationalisering som sker idag innebär hela tiden nya möjligheter för dem som begår brott. Brotten kan exempelvis planeras och utföras mera anonymt och utan direkt kontakt mellan de som är inblandade. Därför är det otvetydigt att datalagring, och de trafikuppgifter som den brottsbekämpande verksamheten därigenom kan få tillgång till, spelar en stor roll vid uppklarandet av brott. Det skulle ineffektivisera de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet om de uteslöts från detta stora, och hela tiden växande, informationsfält.
Likväl är det tydligt att lagrandet av trafikuppgifter är ytterst integritetskränkande för den enskilda personen, och kan även vara skadligt för samhället i stort. I många fall är det mera integritetskränkande än beträffande själva innehållet i en kommunikation.
Behandling och spridning av trafikuppgifter medför en ytterligare integritetskränkning.
Detta betyder att om ett insamlande samt behandling och spridning av trafikuppgifter ändå ska anses vara tillåtet måste tillräckliga integritetshöjande säkerhetsåtgärder finnas för handen. I och med datalagringen kan man säga att alla som befinner sig på svensk mark på sätt och vis blir föremål för en ständigt pågående och riksomfattande brottsutredning.
EU-domstolen har i de förenade målen C-293/12 och C-594/12 uttalat en stark kritik mot generell datalagring och till och med ogiltigförklarat datalagringsdirektivet.
Nationell lagstiftning som genomfört datalagringsdirektivet har dessutom i många stater underkänts av den nationella författningsdomstolen, både före och efter EU-domstolens ogiltigförklarande. Därför kan det tyckas märkligt att de svenska reglerna i nuläget ännu är giltiga. I EU-domstolens dom nämns ett antal omständigheter som medförde att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades. Alla omständigheter domstolen nämner går hand i hand, vilket stämmer överens med att domstolen, trots att den gått in på dessa specifika omständigheter, säger sig ha gjort en helhetsbedömning. Genom att åtgärda de omständigheter som domstolen nämner, kan eventuellt den hårda kritik som domstolen ger mot generell datalagring kompenseras och bristerna därigenom ”rättas till”. Dock är det svårt att från EU-domen utläsa huruvida alla omständigheter ska vara uppfyllda eller om det räcker med att några är det. Det faktum att EU-domstolen gjort en
helhetsbedömning, samt allvarligt kritiserat kärnan i datalagringsdirektivet, tyder ändå på att alla omständigheter bör vara uppfyllda samt att en strikt bedömning ska göras.
Som framkommit i uppsatsen är det klart att svensk datalagringslagstiftning brister gällande ett flertal av de omständigheter som EU-domstolen nämnt. Också datalagringsutredningen, som i och för sig anser att de svenska reglerna uppfyller de invändningar som EU-domstolen ställt upp, erkänner att lagstiftningen bör ses över på vissa punkter. Speciellt problematiskt är inhämtningslagens avsaknad på krav på förhandskontroll av domstol eller oberoende myndighet, som tydligt strider både mot EU-domstolens och Europadomstolens praxis på området.
Vissa problem kvarstår, även om de svenska reglerna skulle göras om och de integritetshöjande åtgärder som EU-domen nämner skulle införas. De brottsbekämpande myndigheterna har ifrågasatt många integritetshöjande åtgärder och ansett att dessa kommer att försvåra den brottsbekämpande verksamheten. Det är dock inte längre upp till diskussion huruvida åtgärderna bör genomföras eller inte eftersom Sverige, hur viktiga trafikuppgifterna än är för de brottsbekämpande verksamheterna, inte kan ha en lagstiftning som strider mot grundläggande fri- och rättigheter. Frågan är då hur effektiva de strikta reglerna som krävs är, med exempelvis kortare lagringstid, domstolsprövning i alla fall, undantag från lagring i vissa fall och så vidare? Ytterligare ett bekymmersamt problem med datalagring är att det finns sätt att kringgå lagstiftningen. Ett exempel är användandet av datorer på företag eller universitet som ofta använder samma IP-adress för alla sina datorer. Ett annat exempel är förbetalda, samt anonyma, kontantkort för mobiltelefoner. Dessa kort kan köpas i butik utan att registrering krävs och därmed förblir användarens identitet anonym.302 Genom att använda sig av dessa metoder är det enkelt att kringgå lagstiftningen för att exempelvis planlägga ett brott. Härigenom riskerar lagringen att inte uppfylla det brottsbekämpande syftet och därmed bli oproportionerlig. Om datalagringen härigenom inte kan anses vara effektiv kan den därigenom inte heller anses vara proportionerlig med hänsyn till dess syfte, och därmed är datalagringen inte tillåten.
302 Se exempelvis Rapport från kommissionen till rådet och europaparlamentet, Utvärderingsrapport om direktiv 2006/24/EG, 18 april 2011, s 27.
Den utredning som gjordes i Sverige angående den svenska datalagringens giltighet, samt till viss del även denna uppsats, bestod av en sträng juridisk bedömning. De specifika invändningar gällande brister i datalagringsdirektivet som EU-domstolen framför kan möjligen göra det svårare att se betydelsen av principargumentet i domen.
EU-domen har en tung principiell betydelse och domstolens inställning till en heltäckande datalagring är tydlig. Det är därför givet att skyddet för den personliga integriteten och kritiken mot datalagring måste tas på allvar. Att Sverige är ett land vars lagstiftning brister i sitt skydd för grundläggande fri- och rättigheter, som ovan visats, är inte acceptabelt, speciellt då Sverige i mångt och mycket har satt en ära i att vara ett föregångsland för beskyddandet av grundläggande fri- och rättigheter.
Eftersom det är EU-domstolen som avgör hur EU-stadgan ska tolkas, och Europadomstolen som avgör hur Europakonventionen ska tolkas, är det ändå inte möjligt att vara helt säker på huruvida att den nuvarande utformningen av svensk datalagringslagstiftning verkligen strider, eller inte strider, mot skyddet för den personliga integriteten i EU-stadgan och Europakonventionen. Det är i sista hand upp till EU-domstolen och Europadomstolen att avgöra.