Avslutande reflektioner

Det kan slutligen framhållas att utvecklingen av internet bidragit till att samhället ser annorlunda ut idag än det samhälle som sexualbrottslagstiftningen till skydd för barn tillkommit i. Dagens lagtext tillkom således i en kontext där internets utveckling och dess arena för sexualbrott inte var påtänkt. Internetutvecklingen har gjort att samhällsstrukturen förändrats vilket utmynnat i tillämpningsproblem när de ålderdomliga bestämmelserna ska appliceras på nya helt nya brottsformer. Som framställningen visat saknar de traditionella rättskällorna i det stora hela vägledning för hur de straffrättsliga bestämmelserna om sexualbrott bör tolkas när en gärning utspelat sig via nätet. Istället har vi fått se en utveckling i praxis där bestämmelserna anpassats till de nya brottsformerna genom tolkning. En situation där målsägande själv företar den sexuella handlingen har gått från att bedömas som utnyttjande av barn för sexuell posering eller sexuellt ofredande till att, efter NJA 2015 s. 501, kunna bedömas som sexuellt övergrepp mot barn. För närvarande prövas dessutom om våldtäktsbestämmelserna kan tillämpas vid en sådan situation.

Att HD riktat kritik mot terminologin i 6 kap. BrB då den inte utformats med den tydlighet som kan anses ha varit önskvärd, kan ses som ett uttryck för att sexualbrottslagstiftningen inte uppfyller kravet på att strafflagstiftningen ska vara tillräckligt klar och tydlig. Formuleringen ger även uttryck för obestämdhetsförbudet och kravet på förutsebarhet i straffbestämmelsernas tillämpning som följer av legalitetsprincipen. Då det under de senaste åren förelegat osäkerhet kring vilka lagrum ett onlinerelaterat övergrepp kan bedömas enligt kan det ifrågasättas huruvida

72 den utvecklingen som vi sett fram till idag, från att en gärning bedömts som utnyttjande av barn för sexuell posering till att eventuellt kunna bedömas som våldtäkt, uppfyller legalitetsprincipens krav på förutsebarhet. En överbetoning av dessa formella rättsäkerhetsaspekter kan likväl även bidra till att en dynamisk rättsutveckling, som kan möta internetutvecklingens utmaningar omöjliggörs. En alltför precis lagstiftning kan även inverka negativt på den materiella rättssäkerheten på så sätt att lagens ordalydelse skulle kunna stå i strid med lagtolkarens etiska uppfattning. Således kan det med visst fog påstås att den fullständiga förutsebarheten på sätt och vis är den goda rättsutvecklingens fiende.

Genom uppsatsen har jag åskådliggjort att tillämpningen av aktuella bestämmelser vid vissa situationer skett till nackdel för det enskilda barnet. Exempelvis har så varit fallet när det handlat om en tidigare tagen bild som skickas. Barnet har även ålagts ett visst indirekt ansvar för sin villfarelse om motpartens identitet, trots att det varit gärningsmannen som med hjälp av internets funktioner framställt en falsk bild av sig själv. Genom att förlita oss på att den gamla lagstiftningen ska kunna tillämpas på de nya företeelserna av sexualbrott som visat sig på internet har således helt klart straffvärda handlingar fallit utom bestämmelserna. Att forskning dessutom visar på att kränkningen för barnet kan bli minst lika stor som vid ett fysiskt övergrepp gör att det, enligt min åsikt, inte finns någon anledning till att sexualbrott som begås mot barn över internet ska bedömas mildare och som en särskild kategori rättsligt. Istället bör strafflagstiftningen möjliggöra en rättstillämpning där ett onlineövergrepp kan rubriceras som ett lika allvarligt brott som vid ett fysiskt övergrepp. Problematiken kan lösas genom att särskilda bestämmelser om virtuella övergrepp införs. Förslagsvis kan det av bestämmelsernas ordalydelser direkt framgå att det är onlinesituationer som omfattas. Med tanke på vad som anförts ovan gällande att kränkningen för barnet kan vara densamma som vid ett fysiskt övergrepp bör, vid införandet av särskilda bestämmelser för onlineövergrepp, straffsatserna för de olika brotten vara likvärdiga med vad som gäller i 6 kap. BrB i övrigt. Således blir kränkningen och inte brottsarenan som sådan avgörande vid valet av vilken rubricering och därmed även straffsats som tillämpas. Likväl kan problematiken lösas genom att det uttalas tydligare i förarbetena hur bestämmelserna ska tillämpas när internet är brottsforum, med andra ord att det framgår att även sexuella övergrepp på nätet omfattas. Oavsett val av lösning tillgodoses, på så sätt, barnens behov av en strafflagstiftning som

73 skyddar dem från sexuella övergrepp på internet. Även rättssäkerheten ökar genom att det går att förutse hur en viss handling kan komma att rubriceras. I sammanhanget bör det emellertid framhållas att även om arbetet mot virtuella övergrepp mot barn måste ske på många plan, kan inte lagstiftningen vara ett av områdena som det släpar efter på.

Avslutningsvis kan konstateras att det är en fortsatt stor utmaning att kunna se in i framtiden och förutse de konsekvenser som följer av den snabba tekniska utvecklingen. Eftersom konsekvenserna inte alltid går att förutse är det desto viktigare att reaktionerna inte låter sig väntas när ett nytt fenomen uppdagas. Genom uppsatsen har jag påvisat att det finns brister i nuvarande lagstiftnigs tillämplighet på onlinerelaterade sexualbrott mot barn. Min förhoppning är att 2014 års sexualbrottskommittés utredning på området inte bara uppmärksammar de problem i lagstiftningens anpassning till internetutvecklingen som förekommit, utan att även konkreta lösningar föreslås för att vi på så sätt ska få en lagstiftning och rättstillämpning i takt med tiden. Internet ska inte vara en ansvarsfri brottsarena som skiljer sig från rättsordningen i övrigt.

74