Europa
Politiskt skiljer sig utvecklingen under 1990-talet markant mel- lan Väst- och Östeuropa som ett resultat av händelserna 1989. För de östeuropeiska staterna blir året omvälvande. Som ett re- sultat av den ekonomiska krisen och Solidaritets kamp under 80-talet utlystes i Polen fria val som i augusti 1989 resulterade i en icke-kommunistisk regering. Då Ungerns socialistiska arbe- tarparti 7 oktober 1989 upplöser sig på sin egen kongress och istället bildar Ungerska socialistpartiet markerar detta slutet för den officiella kommunismen även här. Händelsen får en symbo- lisk betydelse och järnridån betraktas som upphävd. Bara en månad efter, 9 november, proklamerade den östtyska regeringen att medborgarna var fria att resa överallt och Berlinmuren mar- kerade inte längre någon gräns. Så följde en rad omstörtande händelser i Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien. I en del fall, som i Rumänien, blev revolutionen blodig men i andra fall gick förändringarna relativt smärtfritt tillväga och i Tjeckoslo- vakien talade man om ”sammetsrevolutionen”.
Slutligen faller också själva navet i det kommunistiska hjulet, Sovjetunionen självt. President Gorbatjovs initiativ till öppenhet
och förändring inom politik och ekonomi hade lagt grunden för den statskupp som i augusti 1991 innebar slutet för Sovjetunio- nen. Som ett resultat av unionens avskaffande erhåller också de baltiska staterna självständighet.
Som alla revolutioner hade händelserna 1989 föregåtts av en rad stegvisa förändringar. I Polen hade Solidaritet haft fram- gångar sedan början på årtiondet och utvecklingen mot mark- nadsekonomi i Ungern hade kunnat uppmärksammas under en längre tid. Sovjetunionen hade under en tid inte visat samma militära vilja att ingripa och hejda utvecklingen bort från det socialistiska systemet.
I Jugoslavien, som 1948 hade uteslutits ur Kominform och gått en egen väg som placerat dem mitt emellan öst och väst, utnyttjar de politiska ledarna de nationella motsättningarna för att dölja de ekonomiska problemen. Men redan på 1970- och 80-talen började kritiken vakna. Zagreb-våren och händelserna i Kosovo på 80-talet är tidiga reaktioner mot regionala etniska och ekonomiska orättvisor. Kommunistpartierna börjar förlora mark och när den slovenska delegationen 1990 demonstrativt lämnar det jugoslaviska kommunistförbundets 14:e kongress blir det inledningen till de fria val som senare hölls i alla delrepubli- ker. När Slovenien och Kroatien under våren förklarar sig själv- ständiga upphör Jugoslavien att existera. I Jugoslavien fanns drygt 20 etniska grupper och detta förhållande tillsammans med de stora regionala skillnaderna väckte latenta motsättningar till liv, motsättningar som ledde till stora tragedier i Bosnien och Kosovo och som fortfarande bär frukt i form av stora flykting- strömmar.
I Västeuropa kan åren efter 1989 beskrivas med en ökad in- tegration, både ekonomiskt och politiskt. EG har utvecklats till EU och det ekonomiska samarbetet har utökats med en politisk samverkan. Integrationssträvandena har utvidgats till att omfatta även Östeuropa och många av dessa länder väntar nu på att få komma med i den europeiska gemenskapen.
I Norden blev det i slutet av 1980-talet allt svårare att finansiera den offentliga sektorn. Alla nordiska länder har under 1990-talet drabbats av nedskärningar som påverkat välfärdssystemen. Poli- tiskt har detta lett till omsvängningar och den starka socialde- mokratin har förlorat i position. En del missnöjespartier har vux- it fram. De ekonomiska förutsättningarna har förändrats, arbets- lösheten har varit stor under decenniet och klyftorna i de nordis- ka samhällena har ökat. Sverige och Finland har, som Danmark tidigare, gått med i EU, medan Norge valt en självständigare linje och står utanför.
USA
Med Sovjetunionens sammanbrott förlorade USA sin värsta konkurrent inom världspolitiken. Politiskt stod USA nu som ensam supermakt, men ekonomiskt var man utsatt för konkur- rens från både Japan och EU. Ekonomiskt har man förlorat i styrka, men politiskt har man försökt att bevara sin roll som ”demokratins försvarare”. Militärt visade man sin styrka 1990 då man under FN-mandat angrep irakiska styrkor för att befria Kuwait. Denna konflikt vid Persiska viken visade på det gemen- samma intresset från västmakterna att kontrollera oljeproduktio- nen och många u-länder såg detta som en nord-syd-konflikt. I forna Jugoslavien tog USA, tillsammans med NATO, på sig uppgiften att få slut på striderna. Man har också varit pådrivande i fredsprocessen i Mellanöstern.
I det amerikanska samhället har utvecklingen under decenniet gått mot ökad segregation och klyftorna mellan fattiga och rika är mycket stora. Presidentvalet 2000 gav USA dåligt rykte och epitetet ”demokratins väktare” torde ha förlorat i dignitet.
Latinamerika
Den tidigare politiska debatten om revolutionen har i Latiname- rika ersatts av en debatt om demokratin. Hela kontinenten är nu att betrakta som ”demokratiserad” och de styrande regeringarna har kommit till makten genom fria val. Dessa demokratiska re- geringar har också inlett en djupgående förändring av den eko- nomiska politiken. Skuldkrisen har gjort att man tvingats söka nya lösningar. Nedskärningarna i de statliga budgetarna, försälj- ningen av statsägda företag och upphävandet av valutarestriktio- ner har resulterat i en ökad finansiell stabilitet med minskade ingripanden i det ekonomiska livet. Man har frigjort sig från USA och istället försökt att samarbeta med varandra. En integra- tionsprocess har inletts och idag finns i Latinamerika fyra ge- mensamma marknader. Genom privatiseringar, hejdandet av inflationen, öppenheten för utländska investerare och handelsav- tal försöker man samordna den marknadsekonomiska politiken. Det råder dock stora skillnader mellan medlemsländerna och integrationsprocessen har ibland stannat upp.
De ekonomiska framstegen har dock inte i tillräckligt stor om- fattning omvandlats till sociala framsteg. Medan BNP ökar och ekonomin stabiliseras är fortfarande utslagningen av stora grup- per av befolkningen mycket stor. Resursfördelningen brister och för många latinamerikaner är trenden ökad fattigdom och mins- kad köpkraft. Nedskärningarna i statsapparaten har gjort många offentligt anställda arbetslösa. Strukturrationaliseringarna inom industrin och nedlagda och uppköpta fabriker har också friställt arbetskraft.
En informell ekonomi vid sidan av den formella har uppstått. Så sysslar många människor med gatuförsäljning, spekulation, stölder och bedrägeri. Fackföreningarna har förlorat i styrka, partierna försvagats och ideologierna har förlorat i värde. Konti- nenten befinner sig i en historisk brytpunkt och de ekonomiska och sociala förhållandena kräver en stabilisering av systemet.
Afrika
I Afrika kännetecknas fortfarande jordbruket av produktion för egen försörjning eller för hemmamarknaden. Produktionen ger så gott som inga inkomster. Svår torka har också i många stater gjort att man tvingats att importera nödvändiga livsmedel. Un- derskottet inom jordbruket har gjort många stater oförmögna att utveckla det övriga näringslivet. Inbördeskrig i stater som Soma- lia, Angola och Rwanda har ställt krav på den militära upprust- ningen och kostnaderna för denna har varit mycket stora. Bi- ståndsberoendet är en annan faktor som kanske bidragit till att utvecklingen avstannat. En del afrikanska staters BNP utgörs till 50% av bistånd. Fortfarande har de afrikanska staterna problem med den ensidiga inriktningen på en råvara och exportpriser och importpriser balanseras inte varför bytesförhållandet fortsätter att försämras. Många afrikanska länder har stora naturtillgångar men är trots detta låginkomstländer.
Politiskt har utvecklingen varit mer positiv, en demokratisk rörelse har på många håll resulterat i flerpartisystem med parla- mentarism och till decenniets stora händelser hör apartheid- systemets upphävande i Sydafrika.
Asien
Den snabba ekonomiska tillväxten har fortsatt i länder som Ja- pan, Kina och Sydostasien. Kina har under decenniet präglats av utvecklingen mot marknadsekonomi. Händelserna vid Him- melska fridens torg växte till en massrevolt med utlöpare i över 30 kinesiska städer, men armén ingrep och idag tillåts inte 4:e juni att diskuteras i det kinesiska samhället. Trots att folkets entusiasm för de pågående reformerna avtog och den ekonomis- ka utvecklingen stannade av, kan man konstatera att Kina befin- ner sig i en snabb ekonomisk utveckling. Man har dock problem med korruption, inflation, urbanisering och ökad brottslighet. Det pågår en demokratisk omvandlingsprocess inom Kinas Kommunistparti och man har kommit till insikt om att man mås- te gå folket till mötes. Kanske kan mångfalden inom ekonomin få en motsvarighet inom kulturen och demokratin.
Allt fler länder i Asien genomgår en snabb industrialisering. Japan fortsätter att visa ett handelsöverskott och de s.k. NIC-
länderna (Newly Industrialized countries); Taiwan, Singapore, Hongkong, Sydkorea, Malaysia, Indonesien och Thailand har genomgått en mycket snabb ekonomisk utveckling. 1997 fick dock dessa länder problem med sina utlandslån och banker och finansföretag gick omkull i sådan omfattning att man talade om ”Asienkrisen”. Valutorna sjönk i värde och man fick stora ar- betslöshetsproblem med svåra sociala konsekvenser.