6. Lönenormering, centrala och lokala avtal
6.1 Vem bör normera?
NATURLIGT ATT EXPORTINDUSTRIN SATTE MÄRKET UNDER FAST VÄXELKURS
På en väl fungerande arbetsmarknad tenderar löner och arbets-kostnader att på längre sikt öka lika snabbt i alla produktionssek-torer. Strukturella förskjutningar innebär dock att lönerna tillfäl-ligt ökar i olika takt i olika branscher.
För arbetskraft av en given kvalifikationsnivå och arbetsupp-drag som är lika ansträngande ökar lönerna långfristigt i samma takt i olika branscher och därmed bland annat inom och utanför industrin. Om löneökningstakten varaktigt avvek mellan olika branscher, skulle all arbetskraft gradvis söka sig till de branscher där lönerna ökar mest. De branscher där produktiviteten och arbetskostnaderna långfristigt halkar efter den genomsnittliga ökningstakten tenderar därför att krympa eftersom de har svårt att attrahera arbetskraft (se även kapitel 4 ”Arbetskostnadsök-ning 2015–2020”).
Trots denna långfristigt jämna löneutveckling över branscher är det inte likgiltigt i vilken tågordning lönerna förhandlas om.
När stora arbetsmarknadsorganisationer förhandlar om centrala avtal, blir de först träffade avtalen ofta vägledande för andra.
Dessutom har företag i olika branscher olika möjligheter att övervältra löneökningar på priserna.
Dessa faktorer bidrog till en motiverad uppfattning under den fasta växelkursregimen i Sverige om att den internationellt konkurrensutsatta exportindustrin skulle agera som normsättare i lönebildningen. Om hemmamarknadssektorerna agerade som normsättare, skulle incitamenten för återhållsam lönebildning vara svagare, eftersom möjligheterna att övervältra löneökningar på priserna var större där. Ett viktigt skäl till detta är att om ett stort fackförbund verksamt inom en hemmamarknad avtalar om höga löneökningar, kan alla företag i branschen höja sina priser utan att något enskilt företag tappar sin marknadsandel. Export-företagen verksamma i den globala ekonomin måste däremot anpassa sig till internationellt rådande priser. Därför var det en
naturlig utgångspunkt att exportindustrin skulle vara märkessät-tare.
Även under den nuvarande penningpolitiska regimen har in-dustrins villkor varit en viktig utgångspunkt för lönesättningen, eftersom Industriavtalets undertecknare har velat värna om just industrins lönsamhet och utvecklingsförmåga.
Som beskrivits i de föregående avsnitten, kan arbetsmarkna-dens parter med sina lönebeslut inte direkt styra industrins kon-kurrenskraft, eftersom vinstläget påverkas av anpassningen i valutakursen vid förändrade makroekonomiska förutsättningar.
Och eftersom även den inhemska tjänstesektorn och den del av industrin som producerar för den svenska marknaden påverkas av Riksbankens räntehöjningar när löneökningstakten blir för hög, finns det inga starka teoretiska skäl för att just industrin måste sätta märket för löneökningstakten.
SKILLNADEN MELLAN KONKURRENSUTSATT OCH SKYDDAD SEKTOR HAR BLIVIT OTYDLIG
Om fackförbund inom hemmamarknaden skulle träffa så höga avtal att de inte var förenliga med prisstabiliteten, skulle Riks-banken höja sin styrränta, vilket skulle drabba efterfrågan och därmed sysselsättningen även inom hemmamarknaden. Fackför-bund verksamma i branscher inom hemmamarknaden måste därför i den nuvarande regimen också beakta effekterna av för höga lönekrav. I detta avseende avviker exportindustrin och hemmamarknadsindustrin inte från varandra på samma sätt som under den fasta växelkursen.89,90 Dessutom har tudelningen i en internationellt konkurrensutsatt sektor och en inhemsk ”skyd-dad” sektor blivit allt otydligare. En växande andel av tjänster handlade i Sverige har också blivit föremål för internationell konkurrens och outsourcing. Tidigare ”inhemska” marknader för transporter och teletjänster har blivit mer konkurrensutsatta genom avregleringar, och tillkomsten av nätverkhandel i internet har introducerat nya element av konkurrens i detaljhandeln.91
89 Lars Calmfors tar i sin uppsats ”Kris i det svenska avtalssystemet?” (Ekonomisk Debatt 1/2008) även upp möjligheten att lönesättarna i hemmamarknadsföretagen till och med kan uppleva strängare villkor i sin lönesättning än exportindustrin.
Enligt Calmfors kan Riksbankens räntereaktion på höga löneökningar skapa ett tydligare hot för hemmamarknaden än för exportmarknaden, eftersom exportföretagens lönsamhet beror på växelkursen som på kort sikt kan uppvisa väldigt mycket slumpmässig variation.
90 Med rörlig växelkurs finns det ytterligare ett skäl till att just exportindustrin bör vara normsättande för löneökningar: löntagarna inom exportindustrin är mindre påverkade av den inhemska finanspolitiken. En regering som vill föra en aktivt stimulerande finanspolitik under en lågkonjunktur kan låta bli att göra så på grund av att en del av den önskade positiva sysselsättningseffekten av politiken kommer att driva upp löntagarnas lönekrav. En uppsats av Anna Larsson (”Fiscal activism under inflation targeting and non-atomistic wage setting”, mimeo, national-ekonomiska institutionen, Stockholms universiteet, 9 juni 2010) bekräftar att en aktivt kontracyklisk finanspolitik kan driva upp reallönerna. Om exportindustrin sätter en löneökningsnorm som påverkar även övriga fackförbund, finns det sannolikt mindre skäl för en regering att oroa sig om externaliteten mellan lönesättning och finanspolitik.
91 Dessa faktorer betonas av Ulf Jakobsson och Jan Herin i en rapport om lönebildningen (”Nya villkor för lönebildningen”, Rapport för Almega och Teknikföretagen, juni 2009).
Det finns i en värld av internationellt avreglerade kapitalrö-relser inte heller något behov att upprätthålla någon viss nivå på bytesbalanssaldot eller utrikeshandelöverskott. Tvärtom, Sverige kan som en liten ekonomi använda världsekonomin för att över-föra resurser från en tidpunkt till en annan, i form av variationer i bytesbalansen.
LÖNENORMERING FRÄMJAR HÖG SYSSELSÄTTNING
Även om det i den nuvarande penningpolitiska regimen är mind-re självklart att det är just exportindustrin som bör sätta märket för löner, finns det fortfarande starka skäl för att någon stor förhandlingsorganisation åtar sig rollen som normsättare. Om alla fackförbund skulle förhandla om sina löner oberoende av varandra, skulle jämviktsarbetslösheten sannolikt öka. Lönenor-mering kan tolkas som ett indirekt sätt att uppnå samordning av lönebildningen. Att en bransch förhandlar innan övriga bran-scher gör det svårare för de efterföljande branbran-scherna att agera utifrån ett kortfristigt och snävt egenintresse.
Omvänt kan normeringen underlätta för normsättaren att sluta avtal som innebär en ur sysselsättningssynpunkt önskvärd nivå av på löneökningarna. Om parterna inom industrin, som inleder avtalsrörelsen, inser att deras avtalade löneökningar kommer att vara vägledande för övriga branscher försvagas de-ras incitament att kräva höga lönepåslag. Under sådana förut-sättningar leder nämligen höga löneökningar i industrin till mot-svarande höga löneökningar i andra branscher, vilket kan inne-bära att inflationen blir för hög och att Riksbanken därmed tvingas höja reporäntan. Den bransch som normerar har således starka skäl att ta ett stort samhällsekonomiskt ansvar eftersom höga löneökningar i normsättarens bransch inte medför en ök-ning av branschens relativa löner men framkallar en stramare penningpolitik under en övergångsperiod och en varaktigt lägre sysselsättning.92
INDUSTRIN HAR BÄST FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT TA NORMANSVAR
Som betonades ovan, finns det i en penningpolitisk regim med rörlig växelkurs och inflationsmål inte några lika starka teoretiska skäl som i en fast växelkursregim för att just den internationellt konkurrensutsatta exportindustrin bör normera. Det finns dock enligt Konjunkturinstitutets syn andra starka skäl för att indu-strin i Sverige även framgent bör axla detta ansvar. Induindu-strins förhandlingsorganisationer är stora och medvetna om sin norm-sättande roll. Industrins organisationer har efter Industriavtalets tillkomst byggt upp ett förtroendekapital, så att även andra
92 Denna mekanism har teoretiskt analyserats i Vartiainen, J., ”Interpreting Wage Bargaining Norms”, Working paper no. 116, Konjunkturinstitutet, 2010. Där visas att normering kan leda till högre sysselsättning även om normen inte är formellt bindande för de branscher som följer efter.
schers lönesättare utgår från att industrin tar detta ansvar. I vissa branschers interna samarbetsavtal mellan parterna har industrins löneledande roll till och med explicit beaktats.93 Samma utgångs-punkt finns i propositionen om inrättandet av Medlingsinstitutet.
Dessa faktorer motiverar slutsatsen att det vore riskabelt och osäkert att fullt ut byta förhandlingsordning i Sverige. Samma faktorer innebär dock att industrins förhandlingsorganisationer knappast kan undgå att i sina löneöverläggningar kontinuerligt ta hänsyn till hela samhällsekonomin. Genom att bidra till bra sys-selsättning och låg arbetslöshet i Sverige bidrar industrins parter även till bra villkor för den svenska industrin.