Tidigare forskning inom området massgravar är substantiell. Massgravar är ett fenomen som förekommer i olika sammanhang från alla tidsperioder i människans historia. Det är en metod för att ta om hand om kvarlevor när det finns för många kroppar att handskas med på en gång.
Massgravar är ofta resultatet av en ökad dödlighet på grund av olika anledningar och har genom tiderna associerats med epidemier, svält, krig, folkmord, offer och katastrofer (Beauchamp 2012: 1; Osterholtz et al. 2014; Fornaciari 2017: 2).
Att identifiera vilken typ av massgrav som undersöks anses ofta som något viktigt för att bestämma undersökningsprocess och huvudfokus av studier. Olika frågor kan exempelvis vara av intresse beroende på om det handlar om en massgrav från en epidemi, ett krig eller en naturkatastrof. Frågor styr i sin tur ofta undersökningsprocessen och vilka metoder som används. När det kommer till mer kontemporära massgravar där det kan finnas ett rättsmedicinskt intresse kan detta handla om huruvida massgraven har ett känt antal individer och möjliga identiteter eller om den har ett okänt antal individer med okända identiteter (Fowler
& Thompson 2015: 120).
Vid undersökningar av massgravar kan flera metoder appliceras. Det går att skilja mellan lokaliseringsmetoder, utgrävningsmetoder och de metoder som används för att analysera kvarlevor. Exempel på lokaliseringsmetoder kan vara undersökningar av skillnader i vegetation och jordmån, flygfotografering eller markgenomträngande radar (VanBaarle 2019: 4–5).
Exempel på två standardmetoder vid utgrävning av massgravar är piedestalmetoden och stratigrafimetoden, dessa två metoder diskuteras av Tuller & Duric (2006: 193–195) i artikeln
”Keeping the pieces together: Comparison of mass grave excavation methodology”.
När det gäller analys av mänskliga kvarlevor är bland annat antal individer, ålder, kön, kroppslängd, patologiska förändringar, trauma och ursprung av intresse. Inom rättsantropologin är även identitet en viktig del. Här används flera olika metoder. Det finns både morfologiska och metriska metoder. Morfologiska metoder baseras på visuella undersökningar av kvarlevor medan metriska metoder baseras på mätbara skillnader (Krishan et al. 2016: 165-e3).
Massgravar består ofta av omrörda och disartikulerade kvarlevor. I en studie från 2013 ger Atici exempel på hur metoder ofta använda inom zooarkeologi, exempelvis MNI, MNE och NISP, med fördel kan användas vid undersökningar av alla former av omrörda material, oavsett om det handlar om mänskliga eller icke-mänskliga kvarlevor. Zooarkeologi har utvecklat en mängd metoder som kan användas inom undersökningar av olika former av omrörda material, exempelvis massgravar (Osterholtz et al. 2014: 11).
Andra metoder som utvecklats och blivit allt mer vanliga att använda är DNA- och isotopsanalyser. Dessa används allt oftare inom undersökningar av massgravar, främst inom rättsmedicin, för att undersöka identitet och ursprung. Identitet kan i vissa fall bedömas via okulära undersökningar av kvarlevor. Skelettet kan ge många indikationer på identitet eftersom det kan bära på information om individens levnadssätt, skador, genetiska särdrag och eventuellt sjukdomar. Skelettet ger också information om ålder, kön och eventuellt om ursprung vilket är viktig information vid identifiering (Bass 1987: 1, 6).
Arkeologiska metoder och tekniker så som stratigrafisk analys, registrering av markfynd, detaljerad kartläggning samt registrering av fynd kan också vara av stor nytta vid undersökningar av massgravar. Dessa metoder kan ge detaljerad information om stratigrafisk sekvens från individernas död och begravningen till eventuella störningar av graven efter begravning. Associering av artefakter till individer kan bidra till identifikation av de döda, och ibland även av förövare (Steele 2008: 418).
Mycket forskning inom området massgravar utgår idag från forensiska och rättsmedicinska kontexter. Haglund et al. (2001) diskuterar i artikeln “The Archaeology of Contemporary Mass Graves” hur arkeologiska tekniker och metoder har använts inom forensiska undersökningar under åtminstone de senaste två årtiondena (räknat från 2001). Forensisk antropologi dök upp som disciplin redan runt 1900–1950-talen men forensisk arkeologi är ett något senare område (Crossland 2013: 123). De första handböckerna inom forensisk arkeologi publicerades under tidigt 1980-tal (Morse et al. 1983; Skinner & Lazenby 1983). Under 1980-talet ökade intresset för och undersökningar av massgravar, speciellt kopplade till brott mot mänskliga rättigheter.
Många utgrävningar av massgravar kopplade till människorättsutredningar har skett sedan dess i bland annat Brasilien, Etiopien, Irak, Afganistan, Kosovo och på andra håll. Det finns grundläggande likheter i alla utgrävningar (arkeologiska som rättsmedicinska) och målet, även med utgrävning av massgravar, bör vara och är allt oftare att använda kontrollerade tekniker och metoder för att gräva upp kvarlevor och dokumentera deras kontext (Haglund 2001: 58–
59).
För tillfället finns inget protokoll eller någon standard för utgrävning av massgravar och detta resulterar i att en mängd olika metoder och tekniker tillämpas vid utgrävningar. Detta är något som kan orsaka problem vid exempelvis rättsmedicinska undersökningar där bevisen hittade vid utgrävningen senare behöver accepteras i en domstol (Haglund 2001: 63). Inom arkeologin uppskattas flexibilitet i utgrävningsmetoder och det arkeologiska förfarandet kan ändras från undersökning till undersökning. I artikeln ”Forensic Archeology and the Need for Flexible Excavation Strategies: A Case study” diskuterar Hoshower (1998) att det kan vara något positivt att behålla denna flexibilitet även inom forensisk arkeologi. Haglund (2001) påpekar dock att i vissa sammanhang är grundläggande riktlinjer användbara, exempelvis vid just forensiska undersökningar.
Det finns många läroböcker, speciellt inom forensisk arkeologi och rättsantropologi, som presenterar metoder och tekniker för undersökningar av massgravar (se exempelvis: Hunter et al. 1996; Haglund & Sorg 2002; Dupras et al. 2005; Cox et al. 2007; Baraybar 2008; Dirkmaat et al. 2008; Steadman 2013 m.fl.). Även om arkeologi och rättsmedicin delar flera metoder och tekniker så finns det en skillnad i utövning mellan de två disciplinerna. Det rättsmedicinska arbetet kräver exempelvis en noggrann uppmärksamhet på spårbarhet och konfidentialitet samt en medvetenhet om att allt arbete som utförs senare kan granskas och eventuellt ifrågasättas i en domstol (Haglund 2001: 28). Connor & Scott (2001) diskuterar i artikeln ”Paradigms and perspectives” att en skillnad mellan arkeologin och rättsantropologin ligger i hur insamlade data behandlas. Inom rättsantropologin samlas data in i syfte att rekonstruera en enda händelse och senare använda detta i en domstol medan arkeologin oftare är intresserad av bredare mönster av mänskligt beteende och mänsklig utveckling. De två disciplinernas datahantering styrs av olika mål. Arkeologins långsiktiga och föränderliga karaktär kan enligt Foster & Huber (1999: 253) kontrasteras mot den slutgiltiga bedömning av fakta som måste göras i ett rättsfall.
Inom rättsantropologin krävs därmed en striktare kontroll över de metoder som används och hanteringen av data. Alla metoder och all data kan ifrågasättas under en rättegång vilket sätter gränser för vilken typ av metoder och dokumentering som kan ske (Hunter & Cox 2005: 20–
21; Skinner et al. 2003). Detta innebär att reflexiva och experimentella metoder som kan stimulera dialog mellan olika synpunkter och därigenom leda till en utveckling av ny kunskap inte uppmuntras eller förekommer inom rättsmedicin och forensisk arkeologi på samma sätt som det kan göra inom arkeologin. Däremot har utvecklingen inom rättsmedicinska arbetssätt lett till att arkeologer kritiskt reflekterat över sin praktik och utvecklar nya sätt att arbeta under de annorlunda krav mer kontemporära massgravar och den alltmer framväxande disciplinen av forensisk arkeologi och rättsantropologi innebär (Crossland 2013: 126–127).
Osteologer/arkeologer och rättsantropologer har på många sätt lika arbetssätt men fokus i undersökningarna skiljer sig ofta. Inom rättsmedicin och forensisk arkeologi är huvudfokus ofta att identifiera personer och samla data som kan användas som bevis i en senare rättegång. Här är DNA en viktig metod. Osteologi och arkeologi har oftare ett bredare fokus där så mycket information som är möjligt samlas in om ett och samma material. Även om identifiering kan utgöra en del av en osteologisk/arkeologisk analys så är det ofta inte det primära fokuset. Inom
rättsmedicin är ett mål att identifiera kvarlevor på individnivå. Inom osteologi och arkeologi är detta ofta inte möjligt och det är vanligt att identifiering endast sker på populationsnivå. Detta kan dock komma att förändrats. Kvarlevor som klassas som arkeologiska ökar i och med att tiden går vilket medför att möjligheten att utföra personliga identifieringar av arkeologiska kvarlevor ökar. Av denna anledning kan en fortsatt utveckling av exempelvis gemensamma metoder och terminologi mellan olika discipliner rörande undersökningar av massgravar vara av nytta framöver (Hultgren 2018: 1, 5).
I artikeln “A typology of mass grave and mass grave-related sites” diskuterar Skinner &
Jessee (2005) hur en adekvat gemensam terminologi rörande olika typer av massgravar och därtill relaterade platser är av vikt för att föra samman den framväxande disciplinen av forensisk bioarkeologi fokuserad på massgravar. Författarna tar upp att det förekommer olika variationer av massgravar och att det har förekommit ansträngningar att skilja mellan gravtyper baserat på exempelvis antal individer eller om massgraven i fråga representerar en primär eller sekundär begravning (Skinner & Jessee 2005: 57). Författarna presenterar en typologi fokuserad på platsformationsprocesser som främst är riktad till rättsantropologer men en gemensam terminologi och praxis kan vara av nytta även inom och mellan andra discipliner.