Barndomens våldsupplevelser

Samtliga nio respondenter i studien har blivit utsatta av pappans våld under flera års tid av deras barndom, med start från att de var bebisar eller bara några år gamla. Våldsupplevelserna med allt från försummelse, psykisk förnedring och mobbing till fysisk bestraffning och våld som på flera sätt hotat barnets liv, har minst sagt präglat deras barndom och påverkat deras varande. Jasmines allra första minnen i livet handlar om pappans våld, både hotelser och direkta slag:

”Han använde klassiska gamla uppfostringsmetoder där han luggade och han typ drog i örat, och han kunde också, det mest förnedrande var, och det var också oftast i ett speciellt rum […] och då visste man att om pappa drog med en upp till det rummet då visste man att nu kommer han slå mig. Och det bestod i att han la en över knät och liksom smiskade en med händerna, och ju äldre jag blev desto mer höll jag fast i byxorna och trosorna så att han inte skulle kunna göra det…” Jasmine berättar också om hur hennes pappa, som var nästan två meter lång, ofta skakade henne och kunde hålla upp henne mot väggen. Han kunde även stänga in hennes mamma och hota med att han skulle ta barnen ifrån henne. Våldet

Jasmines pappa utsatte henne och hennes familj för var alltså både fysiskt och psykiskt. Våldet har också en tydlig koppling till hemmet vilket istället för att vara en trygg plats för barnet blev förknippat med otrygghet.

Caroline var också utsatt av polyviktimisering genom både fysiskt och psykiskt våld direkt riktat mot henne samt upplevt våld mot hennes mamma. Hennes

föräldrar skildes när hon var 3-4 år och det enda minne hon har av sina föräldrar tillsammans är från en våldsepisod:

”Jag vet inte hur gammal jag var men jag satt vid bordet _[…] och åt gröt. _[…] min syster satt framför mig och tittade på mig så hon såg inte vad som hände. Bakom min syster var en vägg där min pappa drog upp min mamma mot väggen och tog strypgrepp på henne, och jag såg liksom i hennes ögon att hon blev jätterädd.” Bilden av sin mammas rädsla har tydligt etsat sig kvar hos Caroline, liksom sina egna känslor av konstant oro och skräck för vad hennes pappa skulle kunna utsätta henne för. Trots vuxnas vetskap om pappans våldsamheter bodde Caroline och hennes tvillingsyster hos sin pappa varannan helg efter skilsmässan. Helger som präglades av oförståeliga bestraffningar och ett konstant förtryck.

Jasmine och Carolines beskrivning av våldet som oförutsägbart och ologiskt är genomgående från respondenternas berättelser. Barnen visste sällan eller aldrig vad de hade gjort som deras pappa inte uppskattade och fick inte heller någon förklaring till varför de straffades. Många beskriver att denna ovisshet skapade en konstant rädsla att göra fel. Barnens första levnadsår, då de skapar sin anknytning till föräldrarna och är som mest beroende av trygghet och omsorg (Broberg et al., 2015; Mackenzie, Rogers & Dodds, 2014; Eriksson & Näsman, 2008), blev istället en tid fylld av oro och direkt fara. Deras utrymme att utveckla sin egen autonomi och aktörskap begränsades kraftigt (Lotz, 2014). Barnens sårbarhet var dessutom extra stor utifrån att utsattheten var orsakad av den eller de personer som vanligtvis skulle ha försett dem med dess primära omsorg (ibid; Mackenzie, Rogers & Dodds, 2014; Mullin, 2014).

5.1.1 Förnekelse och normalisering

Oavsett våldskaraktär är pappans förnekelse av våldet genomgående i

respondenternas berättelser, tillika barnens känslor av våldet som normaliserat. Pappans förnekande av våldet kunde yttra sig i direkt dementerande att en våldsepisod ägt rum eller total ignorans att något anmärkningsvärt skulle ha hänt (jmf Isdal, 2001; Cavanagh et al., 2001). Förnekandet gjorde barnen förvirrade och förvrängde deras verklighetsuppfattning då pappans agerande var

motsägelsefullt i relation till deras egna känslor och upplevelser. Jasmine är en av de som beskriver hur hennes pappas förnekelse påverkade henne:

”Jag var väldigt styrd av hans humör liksom och framför allt så blev min verklighetsuppfattning väldigt påverkad för han kunde gå loss på mig på kvällen och sen om jag kom ner och var ledsen rimligtvis så kunde han säga ’varför är du ledsen det är ju ingenting som har hänt’, ’men pappa du slog mig igår’, ’nej pappa har inte slagit dig, pappa skulle aldrig göra det’.”

I förhållande till pappans förnekelse av våldet berättar Jasmine också om sin vilja som barn att alltid göra sin pappa stolt och glad. Jasmine hänvisar till att barn ofta

är så mycket i nuet. I stunden kunde hon bli ledsen för att han inte bekräftade hennes känslor, men så fort han var glad blev hon glad för då gick hon in i det. Alexander berättar hur förnekelsen påverkade hela hans person:

”Det var en väldig förnekelse från mina föräldrar, så det kändes ju som att jag var helt galen. Som att jag inte visste vad som var sant och vad som inte var sant. […] Och det är ju så att jag förträngt och stängt av väldigt mycket, och liksom inte varit närvarande i min kropp rent känslomässigt. […] Jag litade inte på någon. Det var ju det dubbla i att jag dels såg att jag blev sviken så tidigt av så många, även av två dagmammor som jag var hos där jag blev slagen. Och, det här att andra vuxna beskrevs som farliga.”

Alexanders utsatthet av båda hans föräldrar och dessutom av två dagmammor gjorde att han inte hade något förtroende för vuxenvärlden utan bar alltid med sig en rädsla att bli slagen. Hot och varningar om faror i kombination med

återkommande direkta våldshandlingar bekräftade gång på gång hans farhågor om vuxnas behandling av honom och känslor av otillräcklighet. Alexanders sociala nätverk utanför familjen blev i detta fall något som bidrog till hans utsatthet istället för att vara ett skydd (Hydén et al., 2016).

De våldsutövande vuxna som återfinns i alla respondenters berättelser och som här exemplifierats genom Jasmine och Alexander, utnyttjade sitt maktövertag för att påverka barnens verklighetsuppfattning för egen vinning. James et al. (1997) och Qvortrup (1994) menar att detta är ett exempel på barns underordnade position gentemot vuxna där barnens intressen underordnas vuxnas intressen. Varken Jasmines eller Alexanders känslor togs på allvar utan istället var det de vuxna som berättade för barnen vad som hade hänt och inte hänt samt vad som var rätt och fel. De vuxna såg barnen som inkompetenta och som något de genom sin maktposition kunde dominera (ibid). Genom att barnens upplevelser

ogiltigförklarades blev det som att upplevelserna stundtals ”upphörde” och bidrog till en svårbegriplig verklighetsuppfattning (Leira, 2002).

De vuxnas förnekelse i kombination med våldet som tabuiserat trauma bidrog liksom normaliseringen av våldet att vissa barn inte såg någon mening med att prata om sina upplevelser med någon (Isdal, 2001). Robins pappa utsatte honom för psykisk misshandel under hela uppväxten:

”Jag tänkte ju bara att det var normalt. Det fanns ingen anledning att försöka få fram någonting från något som var normalt… Det var ologiskt för mig. Så där inom familjen fanns det ingen anledning att prata om det. Utanför familjen så samma sak där, jag tänkte ju att alla mina vänner upplevde samma sak. Med en pappa som tyrann, och mobbing som vardag… Så det var inte det att jag var rädd för det eller skämdes för att prata, det var bara det att det här är normalt så vad är anledningen att prata med någon om det…”

Robin trodde länge att hans pappas behandling av honom som barn var helt

normal. I likhet med Isdals (2001) begreppsförklaring och Cavanaghs et al. (2001) förklaring av män som utövar våld, kan sägas att pappan lade skulden och

ansvaret för den nedvärderande behandlingen på Robin genom att säga till honom hur dålig han var och att han förtjänade behandling därefter. Istället för att pappan som omsorgsperson hjälpte Robin i sin utveckling av autonomi och aktörskap blev pappans maktöverordning som vuxen något som begränsade honom (jmf Lotz, 2014). Som nämnts trodde Robin exempelvis att alla barn var oönskade misstag vilket han accepterade ända tills han i tonåren fick se att det fanns en annan verklighet.

5.1.2 Barnens behov och pappans bristande föräldraförmåga

Ett genomgående tema bland intervjupersonernas berättelser är deras längtan efter att känna sig älskad av sin pappa, göra honom stolt och att få hans bekräftelse. Louise kände sig aldrig tillräcklig i sin pappas ögon. Hon berättar hur hon alltid försökte leva upp till hans krav, vilket istället för att ge henne den bekräftelse hon sökte gjorde att hon mådde ännu sämre av att ständigt känna sig misslyckad:

”Försökte allmänt bryta ner mig själv för att jag kände typ att jag inte var värd någonting och jag vet inte varför jag kände sånt stort, det gör jag fortfarande, sånt stort behov av att göra pappa stolt…alltså jo, det är klart man vill ju att ens föräldrar ska vara stolta över en men till exempel med mamma så har jag aldrig känt så men det är kanske för att jag vet att hon alltid är stolt över mig oavsett vad jag gör. Så det kan ju ligga nånting där, att jag har alltid velat vara toppeleven och den som är lagkapten i fotbollslaget och så…du vet, alltid velat vara den han vill ha som dotter men aldrig kunnat leva upp till det…”

Louise beskriver tydligt sina behov som barn i fråga om att känna sig älskad och bekräftad av sina föräldrar vilket är en del av att som barn skapa en trygg

anknytning till sina omsorgspersoner (Broberg et al., 2015). I sin mamma beskriver hon en trygg anknytning där hon vet att hon var älskad utan att behöva prestera. Hennes pappa kunde i motsats öppet visa sitt missnöje med henne genom att säga rakt ut att hon var dålig för att hon presterade dåligt i skolan och att hon inte hade någon framtid. Han rättfärdigade med andra ord sin egen behandling av henne genom att lägga skulden på henne (Cavanagh, 2001). Pappans

återkommande förnedring, hans orimliga krav och ignorans av hennes behov gjorde henne otrygg i relationen med honom. Louise och hennes lillebror bodde hos pappan varannan helg. Han jobbade nätter och var därför iväg nattetid och sov på dagarna, även när barnen var små. Pappans bristande föräldraförmåga visar sig med andra ord på flera plan, både genom att inte kunna bemöta sitt barns primära behov av kärlek och omsorg, och genom direkt förnedring och försummelse. Caroline är en annan som kan exemplifiera barnens behov av bekräftelse och att alltid vilja vara sin pappa till lags. Carolines pappa är vidare en av de få som erkänt sina handlingar och sitt beteende:

”Och det har han ju också själv berättat att ’jag hade inget tålamod med er, det luktade skit och bajs överallt’, och att gå från att va fri och singel till att helt plötsligt ha två ungar som skiter och bajsar och gråter och att det var skitjobbigt för honom. Och han berättade hur jobbigt det var när vi grät och han kunde ge oss en örfil och sen ångra sig men sen ge oss en örfil igen… Han skäms inte ens för att prata om det.”

Carolines pappas sätt att hantera sina barn, och reflektionen kring sina egna handlingar, behöver analyseras i förhållande till hans kulturella bakgrund (James & Prout, 1997). Pappan var inte själv uppvuxen i Sverige och Caroline säger att han hade en annan syn på barnuppfostran jämfört med hennes övriga släkt och kompisars föräldrar. Att han inte själv ansåg sig göra fel kan förklara varför han inte hade problem med att erkänna sitt beteende eller ångra det. Likt Louise pappa, hade även Carolines pappa höga krav gällande prestationer, bland annat i skolan:

”Jag tror vi var sådär 8 år när vi skulle öva på multiplikationstabellen, och så kunde han fråga frågor att ’vad är 5 gånger 5’ och så skulle man svara snabbt och om man inte svarade tillräckligt snabbt kunde man få en örfil typ.”

Carolines pappa hade uppenbart bristande förmåga att tillgodose sina barns behov, både då de var bebisar och i skolåldern. Hans sätt att bemöta barnen var med negativ kontroll och direkt våld. Som Caroline beskriver använde han våldet bland annat som uppfostringsmetod vilket dessutom ledde till allvarligare fysiskt våld precis som Jernbro & Jansson (2016) menar ofta blir fallet. Som getts exempel på var både Louise och Carolines pappor mycket prestationsinriktade och auktoritära i sin uppfostran. Likt Forssell och Cater (2012) fann i sin studie som presenterad i tidigare forskning, är återkommande beskrivningar av respondenternas pappor också frånvarande, oengagerade och krävande tillika brukande av negativ kontroll och ignorans av barnens behov. Pappans fysiska närvaro i barnens liv var därmed inte detsamma som att han gav dem omsorg.

Respondenterna beskriver sina pappors beteende som skrämmande och enväldigt, och skildrar honom metaforiskt som ett monster och tyrann. Samtliga

respondenter berättade också att de som barn inte ville bo med sin pappa, men att de på grund av rädslan för honom inte vågade säga detta rakt till honom. Genom hans våldshandlingar hade han tagit än mer makt utöver den han som vuxen man redan besatt, och barnen i en redan underordnad position och dessutom i

beroendeställning fick än svårare att uttrycka sin vilja gentemot honom (James et. al, 1997; Qvortrup 1994; Cavanagh et al., 2001). Gällande boendesituationen var detta extra tydligt. Barnen som hade skilda föräldrar försökte ta hjälp av sin mamma genom att säga att de bara ville bo hos henne. Mammorna i dessa fall hade också vart utsatta av mannen och kan därför tänkas hade svårt att ställa krav. Mannen hade genom våld tagit än mer makt även över mamman (Cavanagh et al., 2001). Två mammor tog hjälp av terapeuter vilka i båda fallen bekräftade att det

var pappan som var källan till barnens dåliga mående. Trots det fortsatte dessa pappor ”hävda sin rätt” att ha barnen boende hos sig vilket också blev utfallet (utan rättslig påföljd). Barnens behov och pappans bristande föräldraförmåga kan alltså ses som underordnat pappans makt. Att pappan tillika mannen fick sin vilja igenom även då barnen och mamman tog hjälp av samhällets stödinstanser menar jag i linje med Cavanagh et al. (2001) och Lundgren et al. (2001) även visar på hans maktöverordning på ett strukturellt plan.

En respondents berättelse, Saras, sticker ut i jämförelse med övrigas gällande våldsomfattning och hela livssituationen. Sara beskriver sina tre första år som ”hyfsat bra”. Hon bodde då enbart med sin mamma då hennes pappa var inlagd på en psykiatriavdelning. När hennes lillasyster föddes, samma dag som hennes mamma kom hem från BB, kom även pappan hem på heltid:

”Och sen dess så började det väl kan man säga. […] I början var det liksom bara, eller inte bara, men mest bestraffning för att jag gjorde fel typ. Och sen eskalerade det ganska mycket. Och min mamma blev också slagen av honom. Han drack mycket.”

Sara beskriver själv hur pappan inte kunde ”connekta” med henne. Hon var tre år då och i en utvecklingsfas som naturligt kan innebära att testa gränser. Då pappan inte hade förmågan att hantera detta beteende använde han fysiskt våld som bestraffningsmetod, vilket citatet visar på eskalerade desto äldre Sara blev.