Larsson Sjöberg skriver i sin avhandling (2000) om länkade familjesystem. Med det menar hon de familjer som, efter föräldrarnas skilsmässa, fortfarande är länkade till varandra genom de gemensamma barnen. Larsson Sjöberg använder begreppet då (åtminstone) mamman har gift om sig och bildat en delvis ny familj. Barnen har då sin tillhörighet både i mammans och i pappans hushåll.
Begreppet länkat familjesystem syftar dels till att fånga barnens hushållsöverskridande familjetillhörighet, dels att de båda hushållen är länkade till varandra genom förhandlingsrelationerna mellan de vuxna, mellan barnen samt mellan vuxna och barn. Vi återkommer till förhandlingsrelationerna i nästa avsnitt.
Även om familjerna i den här studien skiljer sig ifrån dem i Larsson Sjöbergs, finner jag hennes begrepp användbart för att beskriva familjerna i den här uppsatsen. Varannan-vecka-familjerna är i allra högsta grad länkade till varandra genom de gemensamma barnen som bor varannan vecka i vartdera hushållet, och kan alltså betecknas som en annan typ av länkade familjesystem.
Länken mellan två hushåll
Barnen får i de här familjerna en viktig roll som den sammanhållande länken mellan de båda hushållen. Ibland rör de sig mellan stora familjenätverk, ibland små. Oavsett storleken, så är barnens familjer större än föräldrarnas. Barnen är centrum i varannan-vecka-familjen i den bemärkelsen att det är med utgångspunkt i barnen som hela det länkade familjesystemet organiserar sitt liv.
Larsson Sjöberg (2000) menar att barn i länkade familjesystem får ta ett stort ansvar för relationsarbetet inom familjen på grund av att de är länken mellan de två hushållen. I familjerna hon beskriver bor barnen mestadels hos sin mamma och hennes nya partner samt ofta partnerns barn och nya småsyskon (halvsyskon), och hos sin pappa varannan helg. Hon såg ett mönster där mödrarna tog ansvaret för att organisera och administrera familjen, medan papporna och styvpapporna drog sig undan av osäkerhet på sin roll. Relationsarbetet föll mellan stolarna och det blev barnen som tog ett stort ansvar för relationerna till sina föräldrar. I synnerhet gällde det vidmakthållandet av relationen till pappan, som de inte bodde med permanent.
I varannan-vecka-familjerna ser det annorlunda ut. I och med att de båda föräldrarna har motsvarande roller – de har lika mycket ansvar och lika mycket tid med barnen – så blir organisation och administration ett gemensamt (eller delat) ansvar. Kontakten med båda föräldrarna är given, då den är reglerad genom uppdelningen av boendet. Det krävs därför inget arbete för att bibehålla relationen, den är så att säga inbyggd. Däremot faller ansvaret för relationernas kvalitet på alla parter. Som vi såg i föregående avsnitt har barnet och föräldern ett gemensamt ansvar för sin relation, en relation som är mycket betydelsefull för barnen i den här studien.
Centrum i varannan-vecka-familjen
Linn: Det är nog det att när jag har varit ifrån den ena föräldern, och så kommer jag till den andra då, t ex om jag kommer till pappa, då har ju han längtat efter mig, ja och då kanske han vill göra något roligt, som idag så ska vi gå på bio, och så på helgen om jag inte ska vara med nån så kanske vi hittar på någonting speciellt. Men om mina föräldrar hade bott tillsammans, då kanske det inte hade blivit så ofta som det hade hänt någonting speciellt såhär, så då blir det mer att då vill man hitta på något roligt eller speciellt när man har varit ifrån den tycker jag.
Rakel: Ja... Är det lite så att de sparar de roliga grejerna tills du kommer menar du?
L: Ja, eller hos pappa, så berättade min låtsasmamma att hela veckan när jag inte hade varit där, då hade de - min pappa är vegetarian - och då hade de ätit linsgryta, och sen när jag kom då hade de gjort lax och potatis och så, så det var typ jättegott … (skratt).
Linn
Barnen är väl medvetna om att de är speciella och efterlängtade. Det uttrycks bland annat genom att deras föräldrar ”sparar” roliga aktiviteter till den veckan när barnen är där eller att de hittar på något extra kul tillsammans den dagen barnen kommer.
Det ligger något väldigt gott i att barnen känner sig så efterlängtade hos båda sina föräldrar. Det blir explicit att de är det viktigaste föräldrarna har, genom att barnen själva blir ”vinsten” som föräldrarna tvingas dela. Detta uttrycks till exempel då man skall ”dela upp” högtider som jul och nyår – den som får ha barnet vinner. Insikten om att man är efterlängtad ger en god självkänsla. Det kan för många upplevas som ett konkret bevis på att de är älskade och inkluderade i sina familjer.
Autonomi
Vi är kanske lite mer vana än andra att vara ifrån vår familj, lite vanare att sova borta och lite mer självständiga.
Molly Precis som Molly uttrycker det, så är varannan-vecka-barnen generellt sett kanske mer självständiga i förhållande till barn som bor i ett hushåll. De är ofta tränade i att ta ansvar, för stort som för smått.
Till exempel är det barnen som sköter de praktiska arrangemangen vid ”bytena”, det vill säga de tar ansvar för att planera och packa sina saker.
Ofta sker också förhandlingar som kanske annars skulle ha ägt rum mellan sammanlevande föräldrar istället mellan barn och förälder. I synnerhet verkar det vara fallet då det inte finns några nya partners med i bilden. Då tar istället barnet mera rollen av förhandlingspart vid beslut som ska fattas i familjen.
som exempel berättar Linn att hon var med och bestämde att hon och pappan skulle flytta från landet till stan.
I Eriks fall, som visserligen är ett undantagsfall bland de här barnen, var det periodvis han och systern som skötte hela kontakten mellan föräldrarna.
Ibland krävs det också mer självständighet av barnen som bor växelvis än av andra barn i samma ålder på grund av praktiska omständigheter, till exempel då de har en lång resväg till skolan varannan vecka. Både Petter, Linn och Nina åker själva en lång väg kommunalt mellan hemmet och skolan varannan vecka.
Varannan-vecka-barnen är inte ständigt omgivna av en sammanhållen familj, vilket måhända bidrar till att de blir mer självständiga än andra barn i förhållande till sina familjer. I och med att barnen är länken mellan två separata hushåll som ofta inte har någon vardaglig kontakt, så är det ingen av föräldrarna som delar hela barnets familjeliv (jmfr Larsson Sjöberg 2000). Föräldrarna har heller inte samma överblick över hela barnens liv, som de skulle haft om barnen bodde hos dem på heltid. Ibland har föräldrarna kontakt med varandra under veckorna och får på så sätt del av vad som händer när barnet är hos den andre föräldern – men ofta inte. Det betyder att barnen själva är de som är ansvariga för att berätta om föregående veckas innehåll när de skiftar hushåll – i den mån de vill. Ur ett omvänt perspektiv medför det att barnen inte heller delar familjelivet fullt ut i någon av sina hem. Ibland finns det flera syskon som rör sig mellan hushållen tillsammans, men ibland är barnen själva om det. I deras fall innebär det att de inte delar hela sitt familjeliv med någon annan. Det kan innebära en frihet, men det skulle också kunna innebär att barnen känner sig mer ensamma i förhållande till barn som hör till ett hushåll. Kanske lever de här barnen på så vis mera individualiserade liv i förhållande till andra i deras ålder? Man skulle kunna säga att varannan-vecka-livet innebär en tidig inskolning i ett individualistiskt samhälle.
Föräldrarnas konflikter
I vissa fall får barnens roll som länk mellan hushållen negativa konsekvenser för barnen, till exempel då föräldrarna inte själva klarar av att kommunicera med varandra.
Rakel: Om du fick önska något för din familj, vad skulle du önska då?
Erik: Att mina föräldrar kom överens bättre kanske.
R: Hur skulle det vara då, om de gjorde det? Vad skulle det göra för skillnad?
E: Det hade varit bättre.
R: Hur?
E: Lättare, för att då slipper jag och Tove [syster] prata emellan.
Ibland finns det konflikter mellan föräldrarna. Barnet som länk mellan hushållen befinner sig mitt emellan, det vill säga mitt i konflikten. Det händer att barnen då får ta ett stort ansvar för kommunikationen mellan föräldrarna, vilket exemplifieras i Eriks fall. För Erik upptar det mycket energi att ständigt befinna sig i konfliktzonen. Under hela vårt samtal anades föräldrarnas osämja som en bakgrund mot vilken han hela tiden förhöll sig. Han beskrev det som bäst i familjen ”när det inte fanns några speciella problem”, vilket han förklarade som att föräldrarna kunde komma överens. Det framkom att det fanns perioder i hans familj, då föräldrarna kom bättre eller sämre överens. Ibland klarade de inte av att prata med varandra, men av och till kunde de kommunicera via e-mail. Eriks upplevelse av varannan-vecka-livet överskuggades till stor del av hans erfarenhet av föräldrarnas konflikter, och han hade därför svårt att se några positiva sidor med det annat än att det ibland kunde vara skönt med lite omväxling. Trots det kunde han på inga villkor tänka sig att träffa någon av föräldrarna mindre.