I detta kapitel står barnens röster huvudsakligen i centrum. Jag har delat in deras berättelser under olika teman som visade sig centrala vid läsning, analys och tolkning. En kortare
presentation av varje program samt av informanterna ges inledningsvis. Jag vill åter poängtera att alla namn är fingerade av respekt för barnens integritet.
REA
REA startade hösten 1999 och är ett konsumentprogram där barn testar produkter, granskar
reklam och varor samt ställer företag, annonsörer eller myndigheter till svars. Totalt
medverkar 25 barn i åldrarna 9-15 i programmet som reportrar och programledare. Inga vuxna finns som presentatörer. ”De enda vuxna som är synliga är dels de som konfronteras, dels de som inkallas som experter, exempelvis konsumentrådgivare.”139 Barnen väljs ut genom casting och auditions och förbinder sig genom ett kontrakt att ej medverka i reklamfilmer eller andra program så länge de deltar i REA. Sedan den 4 januari 2006 har programmet tagit en längre paus.140
Informanterna
Jag har träffat fyra barn som har medverkat i REA under olika år. De är alla boende i Stockholmstrakten. Billa medverkade i REA för ca tre år sedan och har sålunda ett något annat perspektiv på sitt deltagande än övriga tre som ännu deltar i programmet. Hon sökte till
REA genom att skicka in ett brev och hade turen att vara en av dem som fick komma på
audition, med intervju och provfilmning. Pedram gör sin sista termin i REA eftersom han sedan fyller femton och därmed blir för gammal. Han har varit reporter i programmet i dryga tre år. Carolina har också deltagit i REA under ca tre år. Hon sökte till REA när hon var i tioårsåldern men ansågs då vara för liten. Ett drygt år senare kom REAs produktionsteam till hennes skola och sökte reportrar. Carolina anmälde då sitt intresse igen och kom med. Agnes är den informant som deltagit kortast tid i programmet, ungefär ett år. Precis som Carolina kom hon, och likaså Pedram, med i programmet efter att REA hade sökt reportrar ute i skolorna runt om i Stockholm. De fyra informanterna var förvånansvärt samstämmiga i sina synpunkter, tankar och svar.
139
Johansson. 2005. s. 75. 140
Makt – eller vem bestämmer?
Pitt Nielsen anser att REAs största styrka, men också dess största svaghet, är att barnen framstår som programmets verkliga aktörer, som uppsökande och ifrågasättande journalister. Hon menar att det inte verkar särskilt trovärdigt att barn normalt kan tänka och handla så som de gör på REA och att deras rappa, slipade repliker och sätt att agera skvallrar om ett vuxet förhandsarbete och regisserande.141 Även journalister, som prisar programmet till idé och helhet, värjer sig mot samtalstonen som beskrivs som ”lillgammal” och ”hårt regisserad”.142 Informanterna bekräftar ett vuxet förhandsarbete. De får ett manus att följa vid inspelning och är inte delaktiga i det arbete som sker innan varje program, som att köpa in produkter som ska testas, ringa runt till olika företag eller bestämma vad som ska tas upp i programmet.
Informanterna ser dock inte detta som något problem, utan förmedlar snarare bilden av det som en tillgång, eller rentav lyx.
Ylva: Berätta, hur går det till en dag när du ska spela in.
Agnes: Det beror på vad vi ska göra. Om vi ska spela in ett studietest t ex, så vet man att
vi ska testa det och det, och det vet man redan innan, men så kommer man dit och /---/ sen så säger de att nästa tagning kommer att vara det och det, och då kommer vi att berätta om det och det och de som skall säga är den och den, och här får ni manus. Och så får man läsa på tillsammans om man vill.
Ylva: Vad står det på manuset då? Står det precis vad ni skall säga?
Agnes: Ja, det står precis vad vi ska säga, men så ibland så frågar de ju oss också, att de
inte riktigt visste hur… eftersom det riktar sig till folk som är i vår ålder, så kanske de använder ord som vi aldrig skulle använda som antingen är alldeles för… väldigt gammalmodiga, eller väldigt… ord som är väldigt svåra att förstå. Så då ändrar vi orden eller ifall det är nåt som låter jätteknäppt, då kan vi också ändra om vi vill.
Pedram ger en liknande beskrivning:
Pedram: Först kommer man dit och då får man vänta på de andra som man ska vara
med i TV med. Sen får de ett manus också, eller alla får ett manus och så får man sitta och träna på manuset och de brukar vara mening för mening och är inga sådana här långa kommentarer. Ibland kan det vara långa kommentarer men då får man ta och skriva ner dem och lära sig själv. Sedan så när man har pluggat in det här manuset så säger man det framför TV och sedan är det bara att ta nästa klipp, de klipper och klistrar ihop det.
Ylva: Men hur känns det att få ett manus? Vill man inte säga själv?
Pedram: Det är klart, de skriver ju vilket ämne man ska prata om men sedan är det klart
att man själv får bestämma vad man ska säga, så länge man gör sig tydlig, att det är det här vi ska testa t.ex. /---/ Oftast funkar det bra med manus för om vi skulle bestämma själva skulle det bli ganska mycket kaos, man skulle inte få någonting gjort, så jag tycker att det är ganska bra att de skriver manus och att man sedan själv får bestämma hur man ska säga det.
Ylva: Du känner ändå att det är du som pratar och inte någon vuxen genom dig.
141
Pitt Nielsen. Bilaga A. s. 13. 142
Furhammar, Leif (2005-04-09) ”TV-KRÖNIKA: Inställsamt och larvigt. Måste små barn tilltalas som små barn?” Dagens Nyheter Arkivet. Hämtad 2005-10-21.
Pedram: Ja, allt de säger är vad man ska göra sig tydlig med och så får man manuset
och så kan man sätta upp sina egna ord. Så länge det låter bra i TV.
Informanterna är väl medvetna om att de ingår i en produktion och att det är viktigt att det blir bra TV. På mina frågor om barnen inte hade velat skriva sina egna repliker, vara delaktiga i arbetet bakom kameran eller få bestämma mer förklarar de snällt att det inte vore görligt och ej heller alltid önskvärt. Redan i nuvarande skede tar inspelningen väldigt mycket tid. Agnes beskriver hur mycket det är som ska klicka och hur trött man blir av alla omtagningar. ”Alla tagningar tar jättelång tid och det tar så mycket på energin, så därför är man alltid jättetrött.” Hon berättar också att flera barn har haft svårt att få ledigt från skolan för att de kommer efter så mycket, varpå redaktionen har anställt fler reportrar. Tid är pengar i dagens samhälle. Att detta inte bara gäller vuxna framkommer tydligt.
Carolina: Alltså, vi är 25 stycken! Jag tror att det hade blivit ganska jobbigt om alla sa,
om alla bestämde. De minsta barnen kanske inte riktigt vet, de kanske säger andra saker som inte de äldre skulle säga. Så det hade blivit jobbigt, tror jag. /---/Om man kommer en dag och ska spela in, då kan ju inte de säga ”ja, nu får ni säga vad ni vill, eller bestämma vad ni vill säga” för det skulle ju ta jättelång tid att göra, och sedan, det är ju de som har ringt runt och kollat hur mycket allt kostar och så, så då vet ju de vad de ska skriva.
Ylva: Skulle du vilja vara den som ringde runt och kollade priser?
Carolina: Äum…jo…fast jag tror inte att det finns tid för det, ska man spela in en dag
så tar ju det all tid, man hinner inte.
Ylva: Om man bortser från tidsbristen, tror du att det skulle vara möjligt?
Carolina: Ja, jag tror att det skulle vara möjligt men jag tror inte att de som… om jag
ringer till ett företag tror jag inte att de lyssnar lika mycket, alltså om det är barn som ringer…fast om de vet att det är REA så kanske… men jag vet inte.
Ylva: Varför tror du att de inte skulle lyssna för att det är ett barn?
Carolina: De skulle inte ta det lika seriöst. De kanske tänker att ”äh, ni vill bara testa
tandborstar” men om det är en vuxen som ringer och säger att de kommer från ett TV program så tar de det mer på allvar. Jag vet inte, men kanske så.
Barbro Johansson skriver att barn och barndom alltid beskrivs med det ”vuxna” som mall, detta oavsett om det är i nedvärderande eller romantiska termer. Barn är de Andra i relation till ”oss”.143 Att barn således har en underordnad position i samhällets värdehierarkier, visar Carolina att hon är väl medveten om.
Informanterna säger vidare att de inte hade förväntat sig att få någon makt. De är väl insatta i att de spelar på en vuxen arena och att de där inte har speciellt mycket att säga till om och finner inget konstigt med det. Billa som blickar tillbaka på sitt deltagande i REA menar att hon då tyckte att det var ganska skönt att inte behöva bestämma så mycket. Idag kan hon se möjligheter till att de deltagande barnen skulle kunna få lite mer utrymme även bakom själva
143
programmet, men hon säger också att hon ibland kände sig ”som en liten stjärna” genom att hon på ett vis fick allt serverat för sig när hon kom till studion.
Billa: Lite kan jag förstå om de som jobbade där ibland kände det som om de var små
skitar som bara betjänade oss, för de gjorde ju egentligen skitjobbet för det som jag skulle få stå och skina för, även fast det var ju deras jobb och de hade ju sökt det jobbet. Så ibland kunde det kännas som att jag var den som bestämde. Och det var ju schysst att de gav en den känslan ibland. /---/Det var ganska skönt att man visste exakt vad det var man skulle göra och så var det inte så himla mycket mer med det. Men just det här med att man kanske… det beror ju på vad man gör… men att barnen och redaktionen tillsammans sitter och säger: ”det här kommer vi att ta upp under året, tycker ni att något fattas eller tycker ni att något är helt onödigt” det skulle man kunna göra. Men man behöver inte gå in detaljerat, ”tycker du att du kan säga den här meningen, känns det bra” utan man kan diskutera om man har synpunkter på vad man ska göra under året. /--/Men så värst mycket makt hade man ju inte faktiskt.
Ylva: Hade du velat ha mer makt?
Billa: Till och från. Jag hade nog inte trott att jag skulle ha så mycket makt, även om
jag kände att jag hade det bara för att jag fick vara med. Men det är lätt att jag känner att jag får för mycket ansvar om jag får makt. För med makt kommer ansvar och saker att ta ställning till och så. Och det var bra att jag inte hade det tror jag. /---/Jag kände nog att jag var där för att göra det framför kameran och sen tyckte jag att det var rätt skönt att få allt det där grundjobbet gjort, att man fick manus och allt det färdigt bara till mig, så jag var nog ganska nöjd då, med att inte behöva välja och så./---/Alltså barn vill ha struktur, såhär, såhär, såhär är det, då bli man ganska trygg, då vet man vad som gäller. Gör man nåt annat så vet man att det egentligen är fel på nåt sätt. /---/Nu skulle jag nog se det som en möjlighet, för att jag lättare kan tänka ut vad jag skulle göra, men att barn… de vill ha just den här fyrkanten och ramar som att ”det här kan du göra och det”. Sen är det ju självklart som jag sa, att vuxna gör programmen för det känns inte som att det finns någon annan förutsättning att någon annan gör det, eller jobbar med det på det sättet.
Billa belyser också svårigheten med att tidsmässigt lösa programskapandet på något annat sätt än att det är vuxna som gör dem, då barn går i skolan. Pedram lyfter fram samma problematik och anser att det inte är speciellt nödvändigt att låta barnen göra förhandsjobbet. Han är nöjd med den nuvarande insatsen.
Pedram: För att vårt jobb är att vara med i TV, det är det som de fokuserar oss på, att
du ska spela in det här avsnittet, okej, det är tillräckligt med jobb för oss. Och vi får skippa skolan för att vara med på det här avsnittet, och det är nog tillräckligt för oss, och då vill de nog inte pressa på genom att säga att nu kan ni ringa runt och fråga det här. Så att vi gör allas jobb och så. Men när vi testar böcker så får vi ta hem boken och läsa ut den, så sådana undantag går ju, men inte ringa runt.
Även om informanterna inte anser att de har speciellt mycket makt, eller bestämmanderätt, upplever de alla att produktionsteamet bemöter dem på ett juste och rakt sätt. Pedram
beskriver det som ”att vara en i laget”. Vidare tycker de att de absolut kan säga ifrån om något känns fel eller obehagligt och att de vuxna lyssnar. Dessutom anser alla informanterna att programmet i grunden bestäms av barn, då idéerna och uppslagen till olika reportage och tester kommer från tittarna. Pedram uttrycker det som att ”inslagen kommer ju mest från
barnen så det är ju barnen som bestämmer vad vi ska göra på TV, så de vuxna bara organiserar detta och fixar ett schema”.
Att vara med i TV
Hur känns det att se sig själv på TV? Vilka reaktioner får man av kompisar och familj när man medverkar? Och varför vill man vara med i TV? Det var frågor som jag bar med mig inför mina möten med informanterna. Billa och Carolina har båda medverkat i programmet
Småstjärnorna i TV4, i vilket barn mimar till sina artister och tävlar om det bästa
framträdandet. Därmed har de en relativt stor vana av att delta i TV, åtminstone i förhållande till andra informanter. De tyckte om känslan av att vara med i TV, varpå de sökte sig till fler program.144 För Carolina är deltagandet i TV dock ingen stor sak. Hon kan tänka sig att vara med i TV igen, men då hellre som skådespelare eller dylikt. Carolinas mamma satt med under intervjun och inflikar att för Carolina är deltagandet i TV nästan ”vardagsmat” varpå Carolina ganska krasst konstaterar att ”ju mer man är med i TV, desto mer jobb får man ju”.
Ylva: Hur var det att se sig själv på TV första gången?
Carolina: Det är annorlunda självklart, med rösten och så. Jag tyckte bara att det var
roligt, jag kände inte något speciellt såhär. Det funkar bra.
Ylva: Hur har dina kompisar och klasskamrater bemött dig när du varit med i TV? Carolina: Jag tror att de tycker att det är kul. Numer bryr de sig inte. Om inte jag
kommer till skolan så vet de att jag är på REA. Nu är det ingenting. I början tyckte de att det var kul.
För Billa har TV en större lyskraft och hon berättar med inlevelse om känslan av att vara lite av en kändis:
Billa: Åh, jag har alltid velat var med i TV, alltid. Inte för att vara med, utan för att få…
inte för att synas, men för att det har varit nåt som har varit roligt, att jag tänkt mycket på det… sett olika barnprogram och sådär och tänkt att man kan söka och så, men det har känts lite långt bort. Man ser folk på TV och så men vet man inte riktigt hur det går till och om det nånsin skulle kunna funka att få vara med.
Ylva: Skulle du vilja vara med i TV igen?
Billa: Ja! Dels i film, jättegärna, men också … /---/ Barnprogram skulle jag jättegärna
hålla på med, jag gillar det mesta i TV. Skulle hellre göra mer jordnära saker som att få intervjua än att gå i högklackat själv på en scen och tända ett ljus på julafton. Absolut med i TV igen – och snart!
Ylva: Hur var det att se sig själv på TV första gången?
Billa: Jobbigare än vad jag trodde först. Jag tror det var att jag inte kände igen mig själv
och att mina uttryck blev så främmande, lite läskigt. Men det vänjer man sig vid. Sen gick jag i sjuan när jag var med i REA och då kom många i skolan fram till mig och nån kille som gick i åttan kunde komma fram och säga att jag såg dig på REA./---/Lite att man kan se att det är jag. Jag är på TV liksom. En gång var jag på Ica-maxi och det var nog första gången jag kände ”Oh, my god, jag är kändis” för en pappa med en dotter
144
Av utrymmesskäl har jag valt att inte återge Billas och Carolinas upplevelser från Småstjärnorna. Då det är en annan kanal, med en annorlunda syn på barns deltagande i TV är det dock i allra högsta grad intressant. Jag återkommer kort till detta i uppsatsens avslutande diskussion.
stod bakom oss i kön och dotter viskade till sin pappa ” Är det inte hon som är med i REA”? Och där stod jag i mina mjukisbyxor och packade in och kände mig som en kändis i mitt privatliv. Och pappan bara: ”Hysch!” Och jag bara, ”ja, det är jag, det är jag…” (skratt)
För Pedrams del har deltagandet i TV inneburit en viss status. Kompisarna undrar hur det är och släkten är stolt. Pedram ger en fin beskrivning av hur det var att se sig själv på TV första gången och menar också att uppmärksamheten man får är en av de centrala delarna till varför man vill vara med i TV.
Pedram: Känslan är ganska obeskrivlig, liksom man är van att se sig själv i spegeln, det
är den enda ram man brukar se sig själv i, men så ser man nu det jobb man har gjort, suttit och klippt och tagit omtagningar och så är man i TV. Man kan inte riktigt förstå det de första sekunderna men man börjar ju bli van vid det. Det är kul.
Ylva: Vad fick du för bemötande av skola, familj och vänner och så när du kom med? Pedram: Familjen blev ganska stolt: ”vår son är på TV” och jag måste gå och skryta för
allihop och ringa till alla släktingar och kompisarna är liksom såhär: ” What!? Är du med i TV? Berätta alltihop, vad händer, vad gör du” osv.
Ylva: Varför tror du att man vill vara med i TV?
Pedram: Man vill få plats i det här kändisskapet, att folk känner en, tror jag nog, att när
man går på stan så frågar folk efter autografer, man gillar att få uppmärksamhet. Uppmärksamheten, det är en nog av de mest centrala anledningarna till varför man vill vara med i TV. Fast sedan är det också vissa som vill ha pengar, och de är mer med för pengarnas skull och de klarar inte uppmärksamheten, ja, det kan bli lite kalabalik. Fast om man vet hur man håller kontroll på både uppmärksamheten och pengarna då har man sig ett kanonjobb.
Ylva: Har du upplevt det, att folk känner igen dig och ber om autografer.
Pedram: Ja, vid vissa tillfällen, när man är med i REA och är ute och filmar så kan det
komma fram folk som ber att få vara med eller så, fast det är klart att de inte känner igen alla reportrarna så man blir inte så lätt igenkänd när man är ute på stan eller någon annan stans. /---/När man är med och har på sig overaller och REA-jackor och allt det