Barns suggestibilitet

Det har gåtts en hel del diskussioner kring barns suggestibilitet och det råder även oenighet kring frågan huruvida barn är mer suggestibla än vuxna. Enligt vissa forskningresultat är 3–

4 åriga barn mer mottagliga för suggestion än äldre barn och vuxna. Enligt andra forskningsresultat kan 3–4 åringar motstå suggestion, särskilt då det handlar om situationer de själv varit med om.¹⁵³

Att barn är mer suggestibla än vuxna är alltså ingen självklar vetenskaplig sanning.

Suggestibilitet kan som egenskap anses vara mer situationsbetingad än beroende av ålder och person. Det är dock klart att barn bland annat är mer benägna att vara till lags, svara mot förväntningar, har en knappare erfarenhetsbas och inte har ett lika utvecklat minne som vuxna. Dessa aspekter kan leda till att barn har svårare att motstå suggestion och ledande frågor.¹⁵⁴

Vilken typ av suggestion används påverkar stort hur barn kan motstå suggestionen. Vid användningen av mycket överdrivna och färglagda frågor kan ofta till och med små barn

151 Poliisihallitus 2019, s. 35.

152 Suomela 1997, s. 73.

153 Haapasalo 2000b, s. 388.

154 Sutorius 2003, s. 429.

48

motstå att ledas. Däremot kan frågor med gömd och diskret suggestion leda till att barnets berättelse påverkas.¹⁵⁵

Hur barnets egenskaper påverkar hens förmåga att motstå suggestion är delvis oklart. Flera studier har utförts i området och man har kunnat konstatera att flera forskade egenskaper och omständigheter, till exempel barnets sociala bakgrund och kön, inte har en inverkan på barnets suggestibilitet. Det största sambandet mellan barnets egenskaper och suggestibilitet fann man vid studier kring små barns intelligens, specifikt gällande yngre barn vars intelligensnivå var under medelvariationen. Någon annan koppling mellan suggestion och intelligens kunde inte hittas. En annan koppling man funnit, är barnets språkliga nivå. Barn med en längre utvecklad förmåga att utrycka sig språkligt kan enligt studier motstå suggestion bättre än barn med en svagare språklig uttrycksförmåga. Däremot kan mer kreativa barn, med en god fantasi, ha svårare att motstå suggestion och ledning. Forskning har även visat på att förhörsledare oftare använder suggestion och ledande frågor vid förhör med blyga och inåtvända barn, vilket ökar risken för att barnets utsaga påverkas.¹⁵⁶

Även hur ofta barnet förhörs och hur många gånger en fråga upprepas kan påverka barnets förmåga att motstå suggestion. Studier har visat att även utan direkt ledning kan ett barn fås att berätta om detaljer hen aldrig upplevt genom att upprepa samma fråga vid ett stort antal tillfällen.¹⁵⁷ Som ett exempel kan nämnas en studie där samma fråga upprepades med tio veckors mellanrum till 3–5 åringar. Resultatet visade att 60 procent av barnen trodde i slutändan att det varit med om händelsen frågan gällde.¹⁵⁸

Vid beaktandet av hur många gånger en fråga upprepas åt barnet och vid hur många tillfällen barnets utsatts för suggestion bör även situationer utanför själva rättsprocessen tas i beaktan.

Barnet har kunnat diskutera övergreppet med till exempel föräldrar, lärare, kuratorer, läkare, psykologer och socialarbetare och vid alla dessa tillfällen finns risk för suggestion, som påverkar barnets utsaga.¹⁵⁹

Barn ser ofta vuxna i en typ av maktposition och vill även vara till lags. Detta ökar klart risken för att barnets utsaga påverkas av suggestion. Ofta tror även barn att frågor ställda av vuxna är rimliga och barn ifrågasätter sällan dessa frågor. Barn kan som en följd av detta

155 Haapasalo 2000b, s. 388.

156 Lahtinen 2008, s. 186.

157 Holgerson 2004b, s. 341.

158 Heikinheimo 1997, s. 73.

159 Hellblom Sjögren 1997, s. 260.

49

försöka svara på ”omöjliga frågor” till exempel ”är mjölk större än vatten”? Det är därmed av ytterst vikt att den som förhör barnet inte byggt upp några förhandsuppfattningar om fallet som sedan omedvetet kan leda till någon typ av suggestion.¹⁶⁰

Förhörsledarens (eller någon annan vuxen persons) förhandsuppfattningar eller förväntningar kan påverka förhörssituationen och leda till en typ av suggestion. I en studie kunde påvisas hur korrekt förhandsinformation hos intervjuaren ledde till att 93% av händelser kunde korrekt beskrivas av barnen. Ifall intervjuaren däremot getts fel information beskrev 34% av 3–4 åringarna och 18% av 5–6 åringarna den felaktiga händelsen intervjuaren trodde skett. Denna så kallade ”älsklingshypotesen” bör även tas i beaktan vid förhör med barn. Det är därmed viktigt att de personer som förhör barnet inte själv bygger upp några uppfattningar om händelsen eller ges för mycket information som kan tolkas fel och påverka förhöret.¹⁶¹

Det finns även flera andra omständigheter som inverkar på hur barnet kan motstå suggestion och ledning. Som några kognitiva exempel som ökar risken för suggestion kan nämnas situationer där barnet inte förstår vad hen utsatts för eller hur hen skall tolka det hen utsatts för och då barnet bes beskriva personer, föremål och saker mer än själva händelserna. Som några sociala exempel kan nämnas påtryckning från vuxna eller andra barn, stressig miljö och användningen av anatomiska dockor. Det är viktigt att olika omständigheter som sänker barnets förmåga att motstå suggestion tas i beaktan genom hela rättsprocessens gång, särskilt vid förhörssituationer.¹⁶²

Falska och konstgjorda minnen är starkt kopplade med suggestibilitet. Det är i allmänhet lättare att skapa falska minnen gällande händelser som skett i barndomen, särskilt i den tidiga barndomen.¹⁶³ För att undvika att falska minnen uppstår bör man ta i beaktan hur suggestion och ledande frågor kan leda till tillkomsten av dessa minnen.

Även om det inte är klart att barn i sig själva är mer suggestibla än vuxna kan vi konstatera att flera egenskaper som är typiska för barn kan leda till att barn lättare påverkas av suggestion och att det är lättare att påverka barns utsagor genom ledning vid förhörssituationer. Det är därmed av extra vikt att vara medveten om suggestion och tillämpa suggestion och ledande frågor med försiktighet vid förhör med barn.

160 Se Haapasalo 2000b, s. 388.

161 Se Cederström 2004, s. 208–209.

162 Se Lahtinen 2008, s. 185.

163 Läs mer om falska minnen i kapitel 3.2.5.

50