Bauer och Willmeroth

I de förenade målen Bauer och Willmeroth205 handlade båda tvister i den nationella domstolen som begärt förhandsavgörande om änkor som begärt att få utbetalt semesterersättning motsvarande den semester som deras respektive makar hade haft rätt till men i och med sin död inte längre kunde ta ut. Den enda, i juridisk mening relevanta, skillnaden mellan de faktiska omständigheterna i de båda fallen var motparternas respektive ställning som rättssubjekt. Fru Bauers man hade före sin död varit anställd av staden Wuppertal medan Fru Broßonns man hade arbetat för ett privat företag.206 Det förstnämnda anställningsförhållandet var således vertikalt och det sistnämnda horisontellt.

Artikel 7 i direktiv 2003/88207 har rubriken ”Årlig semester”. Där föreskrivs i första stycket:

202 Ibid., punkt 78.

203 Artikel 21(1) lyder: ”All diskriminering på grund av bland annat […] religion eller övertygelse […] ska vara förbjuden.” Artikel 47(1) lyder: ”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.”

204 Colombi Ciacchi, Aurelia. The Direct Horizontal Effect of EU Fundamental Rights. European Constitutional

Law Review. Vol. 15 Nr 2, 2019:294-305, s. 9.

205 Förenade målen C-569/16 Stadt Wuppertal mot Maria Elisabeth Bauer och C-570/16 Volker Willmeroth als Inhaber der TWI Technische Wartung und Instandsetzung Volker Willmeroth e.K. mot Martina Broßonn. Domstolens dom av den 6 november 2018. ECLI:EU:C:2018:871.

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

Vidare står följande att läsa i andra stycket:

Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.

Det första stycket tillerkändes direkt effekt av domstolen i målet Dominguez208 och det andra ansågs ha samma egenskap i målet Bollacke,209 som för övrigt gällde ett fall väldigt likt Bauers situation.210 Artiklarna tolkades där också innebära att en rätt till semesterersättning föreligger även då anställningsavtalet avslutas på grund av arbetstagarens död.211 Att domstolen skulle komma fram till att fru Bauer kunde åberopa direktivets artikel i nationell domstol var därmed inte oväntat. Mer intressant däremot är domstolens resonemang vad gäller fallet Willmeroth. I och med dess praxis att direktiv inte har horisontell direkt effekt kunde ju nämnda artikel i direktivet inte tillämpas där. Istället gjorde domstolen en bedömning av stadgans artikel 31(2) och dess eventuella direkta effekt. Denna har följande lydelse:

Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.

Domstolen uttalade att rättigheten som där kommer till uttryck är en ”princip av väsentlig betydelse i unionens sociala regelverk” och att denna inte har sitt ursprung i det aktuella direktivet utan att den kan härledas från olika internationella instrument.212 Vidare kontrasterade domstolen artikelns formulering med artikel 27, som enligt Association de

médiation sociale inte kunde få direkt effekt.213 I artikel 31(2) hänvisas i motsats till artikel 27 inte till att rättigheten är beroende av vidareutveckling i lagstiftning eller praxis på unions- eller

208 Mål C-282-10 Maribel Dominguez mot Centre informatique du Centre Ouest Atlantique, Préfet de la région Centre. Domstolens dom av den 24 januari 2012. ECLI:EU:C:2012:33.

209 Mål C-118/13 Gülay Bollacke mot K + K Klaas &Kock B.V. & Co. KG. Domstolens dom av den 12 juni 2014. ECLI:EU:C:2014:1755.

210 Förutom att det gällde änkor som krävde sin framlidne makes utestående semesterersättning från det allmänna var det faktiskt även samma tyska bestämmelser i den nationella Bundesurlaubsgesetz (semesterlagen) vars överensstämmelse med EU-rätten som testades i båda fall.

211 Mål C-118/13 Gülay Bollacke mot K + K Klaas &Kock B.V. & Co. KG. Domstolens dom av den 12 juni 2014. ECLI:EU:C:2014:1755, punkt 29-30.

212 Förenade målen C-569/16 Stadt Wuppertal mot Maria Elisabeth Bauer och C-570/16 Volker Willmeroth als Inhaber der TWI Technische Wartung und Instandsetzung Volker Willmeroth e.K. mot Martina Broßonn. Domstolens dom av den 6 november 2018. ECLI:EU:C:2018:871, punkt 83. Här avses bl.a. gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, europeiska sociala stadgan och ILO:s konvention nr 132 av den 24 juni 1970 om semester.

medlemsstatsnivå. Istället kallar domstolen formuleringen för ”tvingande ordalag” och motiverar detta med att den föreskriver en ”rätt” för ”varje arbetstagare.”214 Därmed är bestämmelsen ”till sin existens tvingande och ovillkorlig”215 och ”i sig […] tillräcklig för att ge arbetstagarna en rätt som i sig kan åberopas i en tvist med deras arbetsgivare”.216 Att det ändå krävdes vissa bestämmelser som vidare preciserar rättigheten i nationell rätt påverkade inte domstolens slutsats, eftersom sådana endast var ”avsedda att ange den exakta varaktigheten av den årliga ledigheten och, i förekommande fall, villkoren för utövandet av denna rätt.”217 Detta är intressant mot bakgrund av att det av artikel 31(2) i sig inte går att utläsa en rätt för en änka att få ekonomisk kompensation vid mannens död när denne inte tagit ut semester i den utsträckning han varit berättigad till. Man kunde dessutom tänka sig, som också den hänskjutande tyska domstolen påpekade, att rättigheten inte nödvändigtvis är absolut, framförallt med tanke på att domstolen tidigare kommit fram till att det är förenligt med unionsrätten att den utsläcks genom nationell lagstiftning efter en viss tidsfrist.218 Syftet med bestämmelsen har dessutom angetts vara att arbetstagaren ska få möjlighet till vila och rekreation – något som borde vara omöjligt att uppnå när denne avlidit.219 Slutsatsen nås istället av domstolen genom en tolkning av direktivet och genom att denna följer sin egen praxis i fråga om detta. Trots detta anser domstolen att artikeln är tillräcklig i sig för att överföra den här rättigheten. Vad gäller domstolens analys om att formuleringen med hänvisning till beroendet av nationell eller unionsrättslig praxis och lagstiftning är det också intressant att det faktum att den saknas i artikeln i fråga är avgörande för att den anses ha direkt effekt, när den ovan återgivna direktivartikeln, vars tolkning får betydelse för rättighetens materiella omfång, innehåller just ett sådant förbehåll.

214 Förenade målen C-569/16 Stadt Wuppertal mot Maria Elisabeth Bauer och C-570/16 Volker Willmeroth als Inhaber der TWI Technische Wartung und Instandsetzung Volker Willmeroth e.K. mot Martina Broßonn. Domstolens dom av den 6 november 2018. ECLI:EU:C:2018:871, punkt 84.

215 Ibid., punkt 85.

216 Ibid.

217 Ibid.

218 Mål C-214/10 KHS AG mot Winfried Schulte. Domstolens dom av den 22 november 2011. ECLI:EU:2011:761.

219 Jfr Förenade målen C-569/16 Stadt Wuppertal mot Maria Elisabeth Bauer och C-570/16 Volker Willmeroth als Inhaber der TWI Technische Wartung und Instandsetzung Volker Willmeroth e.K. mot Martina Broßonn. Domstolens dom av den 6 november 2018. ECLI:EU:C:2018:871, punkt 16 samt 46 och Förenade målen

C-Domstolen betonar vidare att rättigheten, just i form av att det är en rättighet, måste innebära en motsvarande skyldighet.220 Här använder alltså domstolen ett effektivitetsargument – rättigheten måste få genomslag, vilket stämmer väl överens med den teleologiska tolkningsmetoden domstolen ofta tillämpar.