Socialtjänsten sägs i vissa fall ha begränsat samordnarens kontakter med ungdomarna. En utredningssekreterare kommenterar i en intervju dessa svårigheter som hon uppfattar som orimliga i samordnarens yrkesroll. Utredningssekreteraren framhävde den kompetens som fanns inom det besökta utredningshemmet och pekade på återkommande konflikter med socialtjänsten i en av MVG-kommunerna. Hon berättade att ”den senaste konstigheten” som socialtjänsten i den kommunen gjort sig skyldig till var ett avbrott av en flickas utredning fast hon hade ”allvarliga missbruksprob- lem”. Den flickan var med i MVG-projektet och jag hade intervjuat henne innan jag träffade utredningssekreteraren. När intervjun med utrednings- sekreteraren avslutades släppte hon ut mig ur hemmet och frågade vad flickan berättat om sin socialsekreterare under intervjun. Jag förklarade då för utredningssekreteraren att jag inte får lov att sprida den typen av infor- mation. (FA 0706) Hon är kritisk till socialtjänsten som lägger hinder i vägen för samordnarens arbetet.
Utredningssekreteraren: De tillåter inte MVG-samordnarna att ha kontakt med eleven mer än precis timmarna före soc-mötet och det innebär att man väljer tid- punkter. MVG-samordnarna pratar med ungdomen när ångesten är som högst, orosmomenten som störst, förväntningar som störst och unge … Vad som ska hända på socialtjänstmötet och jag tycker att det är ganska taskiga förutsättningar för ungdomssamordnare. (---)
Goran: Mmm. Om vi till exempel tar den flickan jag pratade med (flickan som jag intervjuade före utredningssekreteraren), eee, upplevde du att samordnaren hade kontakt med hennes mamma eller föräldrar?
Utredningssekreteraren: Nej, inte med tjejen heller, det accepterar inte social- tjänsten.
Goran: Socialtjänsten accepterar inte att …
Utredningssekreteraren: Ungdomssamordnaren fick träffa flickan här en timme före socialtjänsten … De fick inte ha telefonkontakt, ingen brevkontakt, ingen besökte henne över huvudtaget. … Så jag vet inte hur mycket restriktioner den kommunen har förhandlat sig till? Det vet inte jag.
Goran: Så du upplever inte detta som positivt? Utredningssekreteraren: Vad?
Goran: Detta att samordnare begränsas i sina kontakter med …
Utredningssekreteraren: Jag tycker att detta är självklart att ungdomssamordnare måste ha kommunikation både med den unge och familjen, den unges nätverk också, att kunna väga samman och införliva samförstånd både med socialtjänsten och institutionen.
Samordnaren beskrevs som begränsad i sitt yrkesutövande som ett resul- tat av en speciellt förhandlad interaktionsmall i samordnarens kontakt med ungdomen, vilket kritiseras av utredningssekreteraren. Samordnarens roll kunde varit berikande för både samarbete och för ungdomarnas fram- tida behandling, om de bara fått arbeta enligt en tänkt plan. Vi kan såle- des utläsa vissa förväntningar som aktualiseras om begränsningar upphör. Samordnarna förväntas ”införliva samförstånd både med socialtjänsten och institutionen”.
4.5 Avslutning
Syftet med denna studie är att utifrån mitt empiriska material kartlägga och beskriva hur de anställda på de särskilda ungdomshemmen tolkar, definie- rar, och upplever projektet Motverka Våld och Gäng och samordnarna genom kategoriseringar i den språkliga diskursen.
Institutionsföreträdare uppmärksammar olika brister hos socialtjänsten i en del ungdomsfall. Vården som placerade ungdomar får vid de särskilda ungdomshemmen beskrivs ofta som lyckad i kontrast till eftervården. Projektet tycks rättfärdigas genom berättelser där socialtjänsten pekas ut som långsam och otydlig avseende ungdomens eftervård.
En vanlig uppfattning är att kommunernas ekonomiska situation styr både vården och eftervården som ungdomarna får. Den omtalade subventionen
avseende kostnaden på vårdavgifterna (som en del av projektet) beskrevs vanligen i positiva ordalag. Subventionen sattes ofta i samband med kom- munernas svåra ekonomiska förutsättningar och den faktiska ökningen av antalet placerade ungdomar under projekttiden.
De flesta som jag intervjuade under denna studie var kritiska till social- sekreterarna de mötte i sitt arbete. Berättelserna var genomsyrade av kritik mot socialsekreterarnas praktiska yrkesutövande och mot motståndet som socialsekreterarna uppvisade i relation till samordnarna. Brister i samarbetet mellan socialsekreterare och samordnare omtalades ofta vilket skapade bilden av de institutionsanställda som samarbetsvilliga gentemot samordnarna i kontrast till socialsekreterarna som framställdes som samverkanshindrande. De placerade ungdomarna framställdes i detta sammanhang som offer för otillfredsställande samverkan.
De nya aktörerna i ungdomsvårdkedjan, samordnarna, beskrevs av de institutionsanställda med en blandning av uppskattning och kritik.
Samordnarnas arbetsuppgift framställs av en del institutionsanställda som komplicerad och de av samordnarna som lyckades med den invecklade uppgiften uppskattades och erkändes i sin yrkesroll. De uppskattade sam- ordnarna beskrevs som insatta i ärenden, som en ”påläst” aktör, någon som främjar strukturen och som hjälper socialsekreterarna, institutionspersonalen, ungdomarna och föräldrarna.
En del av de intervjuade berättade att personalen på vissa av de särskilda ungdomshemmen haft som mötesrutin att inte låta ungdomarna närvara på hela mötena. Ungdomarna framställs av några av de intervjuade som svaga aktörer som inte klarar att närvara på hela mötet och därmed rättfärdigas rutinen att inte låta dem vara med. Andra kritiserar däremot mötesrutinen och uppskattar samordnarnas försök att förändra det traditionella sättet där
ungdomarnasdeltagande begränsas.
Samordnare och institutionsanställda beskrivs ibland som koalitionsparter där relationen gentemot socialsekreteraren gestaltas genom en ”vi och de”- dikotomi. Nutida och dåtida interaktion med socialsekreterarna förklaras i kritiska termer och samordnarnas arbetsuppgifter beskrivs då som någon som kontrollerar socialsekreterarna och på så sätt försvarar ungdomarna.
Ibland beskrivs samordnarna som ifrågasättande mot socialtjänsten och institutionspersonalen, denna framställning genomsyras av en koalitionsbe- skrivning av relationen mellan institutionspersonalen och socialtjänsten där samordnaren gestaltas som en utomstående aktör.
Institutionsanställdas berättelser om samordnarnas praktiska yrkesutö- vande aktualiserar motsättningarna mellan en förväntad samordnarroll och erfarenheter av hur rollen faktiskt gestaltas. I dessa beskrivningar framställs samordnarna som kontrollörer, chefer, behandlare, okunniga, krävande, ifrågasättande och som stresskapare. De samordnare som beskrivs med
dessa kritiska termer uppmärksammas sällan för att de gjort för lite, utan de framställs som en aktör som gjort för mycket.
Samordnarna som kritiseras återges ibland som stridande aktörer som försöker ta över möten och alltför starkt driva användning av sitt eget ar- betsverktyg, den skriftliga överenskommelsen, under mötena. Den skriftliga överenskommelsen beskrivs av en del intervjuade som överflödig.