Begreppsdiskussion

I detta avsnitt förs en diskussion om några centrala begrepp på valideringsområdet. Den följande diskussionen kompletteras av en begreppslista i inledningen av betänkandet som förklarar vad utred- ningen avser med de begrepp som används.

2.3.1 Människor lär sig i olika sammanhang

Sedan mitten av 1990-talet har både EU och OECD livslångt lärande som ett sektorsövergripande mål. Begreppet livslångt lärande i dess nutida uttolkning rymmer i dessa sammanhang två dimensioner. Den ena syftar på lärande under hela livsförloppet. Den andra syftar på att lärandet är livsvitt och sker i olika sammanhang, såväl formella, icke-formella som informella.

Validering breddar perspektivet från utbildning och undervisning till att i stället fokusera på det lärande som sker i många olika sam- manhang. Det centrala är vad en person kan, inte hur kunnandet har förvärvats. Eftersom en persons kunnande utvecklas genom lärande i många olika sammanhang behöver formell utbildning kompletteras med validering av kunnande som människor utvecklat i andra sam- manhang för att individens hela kompetens ska synliggöras.

Validering vilar på den grundläggande värderingen att lärande från olika sammanhang kan resultera i likvärdig kompetens. Kun- nande som utvecklats informellt i arbetslivet eller på fritiden eller genom icke-formell utbildning ska därför efter en validering kunna intygas till samma värde som om kunnandet hade utvecklats genom formell utbildning.

2.3.2 Kompetensbegreppets olika former och uttryck

Individens lärande sker således i många olika sammanhang och på flera olika sätt – genom formell utbildning, informellt i arbetet och på fritiden samt i olika icke-formella utbildningssituationer som till exempel studiecirklar och personalutbildning. Ibland används ut- trycket kompetens för att beskriva resultatet av det samlade lärandet, det vill säga det en individ vet, förstår och kan göra.

Begreppet validering är inte enhetligt definierat i Sverige i dag. Detta diskuteras vidare i kapitel 6 där delegationen också lämnar för- slag om en ny, gemensam definition av validering. Inte heller begrep- pen kompetens och kunskap är enhetligt definierade, varken i Sverige eller inom EU.

Behovet av en konsistent vokabulär som kan underlätta jämförel- ser av utbildningar och kvalifikationer mellan och inom länder har lett till internationella överenskommelser om läranderesultat (learning

sätts fokus på vad en individ ska kunna när en lärprocess, till exempel en utbildning, är avslutad, i stället för att beskriva längd, innehåll och form för själva lärprocessen.

Trots den gemensamma utgångspunkten ser dock beskrivning- arna olika ut inom olika områden. Några av de olika kategorisering- arna av kunskaper och kompetens som används i Sverige i dag redo- visas i tabell 2.1.

Inom skolväsendet talar man sedan 1990-talet om det utvidgade kunskapsbegreppet, där kunskap kommer till uttryck i olika former: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet (Skolverket 1997). Dessa olika former av kunskap förutsätter och samspelar med varandra.

Inom högskolan har ett kompetensbaserat synsätt etablerats inom ramen för Bolognaprocessen, med syftet att skapa tydlighet och jäm-

förbarhet internationellt och nationellt.7 _{Examensmål och kursmål}

beskrivs i termer av förväntade studieresultat. Dessa indelas i kun- skap och förståelse, färdighet och förmåga, samt värderingsförmåga och förhållningssätt.

Även referensramar för kvalifikationer för livslångt lärande utgår från principen om läranderesultat. Kvalifikationer ska i referensra- marna beskrivas som läranderesultat vilka ska anges i tre kategorier: kunskaper, färdigheter och kompetenser. Utgångspunkten är såle- des densamma som vid beskrivning av de förväntade utbildningsre-

sultaten, eller lärandemålen, inom högskolan. Kategorierna är dock delvis olika.

Ett fjärde exempel är EU:s nyckelkompetenser för livslångt lärande.8

Där används begreppet kompetens som en motsvarighet till lärande- resultat. De åtta nyckelkompetenserna som en individ anses behöva för att kunna nyttja sin fulla potential och aktivt delta i samhälls- och arbetsliv uttrycks i sin tur som en kombination av kunskaper, färdig- heter och förhållningssätt.

2.3.3 Kunnande uttrycker resultatet av ett tidigare lärande

Som framgått ovan saknas en konsistent vokabulär för att tala om kunskaper och kompetens. Exempelvis används begreppen kunskap och kompetens i vissa sammanhang för att beskriva målen för, eller resultatet av, ett lärande. I andra sammanhang utgör samma begrepp i stället en beståndsdel som tillsammans med andra komponenter som färdigheter, attityder etcetera ska beskriva målet eller resultatet.

Carlgren m.fl. (2009) menar att en del av bristen på konsistens i de existerande typologierna kan förklaras av att kunskaper, kunnande och kunnighet blandas samman. De framhåller att när man formu- lerar mål så är det det eftersträvade kunnandet som formuleras. När man i stället ska beskriva innehållet i till exempel en kurs så är det kunskaperna det handlar om. Formulering av kunskapsnivåer eller kravnivåer gäller kunnigheten.

Valideringsdelegationen har tagit fasta på ovan resonemang om kunskap, kunnande och kunnighet i förslaget till ny, gemensam defi- nition av validering i avsnitt 6.5.1. Eftersom de ingående kompo- nenterna uttrycks på olika sätt i olika sammanhang så behövs ett samlande begrepp som fungerar i alla de olika sammanhang där vali- dering används.

I detta betänkande, och i Valideringsdelegationens förslag till ny definition av begreppet validering, används kunnande som samlings- begrepp för det en person vet, förstår och kan göra. Enligt delegatio- nens bedömning är kunnande betydligt enklare att förstå och använda än termen läranderesultat, eller resultat av lärande. När det handlar 8 _{Europaparlamentets och Rådets rekommendation av den 18 december 2006 om nyckelkompe-} tenser för livslångt lärande (2006/962/EG).

om vad människor vet, förstår och kan göra fungerar det engelska uttrycket learning outcomes mindre bra i svensk översättning.

Vid en validering är det således individens kunnande som ska kart- läggas och bedömas för att kunna erkännas.

2.3.4 Andra processer som syftar till erkännande

av individens kunnande

Validering handlar om att synliggöra, bedöma och ge erkännande och värde åt kunnande som människor har tillägnat sig i (främst) sam- manhang utanför formell utbildning. Processen ska kunna leda till ett formellt erkännande av individens tidigare förvärvade kunnande. Det finns emellertid också andra processer som syftar till att erkänna människors kunnande, som inte utgör en validering i denna bemär- kelse.

Universitets- och högskolerådet (UHR) har ansvaret för bedöm- ning av utländska utbildningar på gymnasial och eftergymnasial

nivå.9 _{I detta fall handlar det om en bedömning av individens for-}

mellt dokumenterade kunnande. Det är den formella dokumenta- tionen, oftast diplom och ämnesförteckning från en slutförd och avslutad utländsk utbildning, som utgör underlag för bedömningen. UHR kontrollerar att examen är utfärdad från ett erkänt lärosäte som omfattas av landets kvalitetskontroll. Därefter bedöms den ge- nomgångna utbildningens syfte, nivå, omfattning och inriktning för att kunna utfärda ett utlåtande om vilken examen som utbildningen motsvarar i Sverige.

Utlåtandet från UHR innebär ett erkännande av individens tidi- gare utbildning i den svenska utbildningskontexten. Den bedömning som görs avser dock enbart de tidigare utfärdade dokumenten. Pro- cessen omfattar inte någon kartläggning eller bedömning av det kun- nande som individen kan ha förvärvat i arbetslivet eller på annat sätt. I detta fall är det alltså inte fråga om validering.

Ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt lagen (2016:145) om erkännande av yrkeskvalifikationer som genomför EU:s yrkes-

kvalifikationsdirektiv10 _{är följaktligen inte heller att betrakta som}

9 _{4 § förordning (2012:811) med instruktion för Universitets- och högskolerådet.}

validering. Yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller bestämmelser om hur yrkeskvalifikationer för ett yrke som förvärvats i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz ska erkännas i en annan medlemsstat där yrket är reglerat. Exempel på sådana yrken är läkare, sjuksköterska och tandläkare. I detta samman- hang förutsätter ett erkännande att den sökande redan har erhållit formella bevis för de kvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i en annan medlemsstat. Bedömningen som görs av den myndighet eller organisation som är ansvarig för att utfärda behörighet för det specifika yrket är också i detta fall en bedömning av dokument, inte en kartläggning och bedömning av individens kunnande från olika sammanhang.

För personer med utländsk utbildning från tredjeland, det vill säga ett land utanför EES och Schweiz, som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige är bedömningen av utbildningen däremot en av flera delar i valideringsprocessen för behörighet att utöva yrket i Sverige. Det varierar vilken kompetens, utöver den formella utbildningen och kunskaperna i svenska, som bedöms och på vilket sätt bedömningen sker. Den kompetensbedömning som görs i prövningen för legiti- mation och behörighet är således mer mångfacetterad och har fokus på individens reella kompetens för att arbeta i Sverige i respektive yrke. Eventuella avvikelser vad gäller den formella utbildningen kan kompenseras genom de andra stegen i bedömningen. I detta sam- manhang passar begreppet validering som benämning för processen som helhet.