Familjehemssekreterarna diskuterar om de behandlar alla lika i utredningarna eller om de gör olika vid vissa tillfällen. Grupperna som främst diskuterades var ensamstående kontra sammanboende och svenska familjer kontra utrikesfödda familjer. De diskuterade även heterosexuella och homosexuella par och de menade att de inte gjorde någon skillnad mellan dessa grupper. Familjehemssekreterarna menar till en början att utredningsmodellerna går att anpassa till dessa grupper, även Kälvesten som anses vara väldigt strikt. Dock påpekade flera familjehemssekreterare att det finns en problematik med språket, som Laila ger exempel på:
Däremot ska man inte använda Kälvesten på personer som inte kan det svenska språket
ordentligt och Kälvesten ska inte användas med tolk och det är en begränsning tänker jag (Laila). Familjehemssekreterarna berättar att de istället har utvecklat egna metoder, dock menar
familjehemssekreterarna att utredningsförfarandet blir detsamma oberoende av vilken metod de använder. Senare i intervjuerna beskriver alla familjehemssekreterare att det faktiskt skiljer sig mellan olika grupper i utredningarna, det kan vi se i följande citat:
Så när vi intervjuar, om vi nu tänker släktingfamiljer som tar emot barn med en annan etnisk bakgrund så använder vi inte Kälvesten utan då är det en annan typ av intervju och väldigt många gånger när det är andra släktingar, till exempel en farmor som ska ha sitt barnbarn hos sig så använder vi inte heller någon Kälvesten (Ulrika).
I vår empiri framkom det att familjehemssekreterarna pratade om utredning som lika, att alla ska behandlas lika, dock framkommer det även att familjehemssekreterarna upplever att de behöver anpassa utredningarna.
Alla familjer utreds efter samma premisser
Jag tror återigen att vi är så rädda många gånger att prata kring att såhär faktiskt är det i Sverige, de här lagarna och reglerna är såhär och följer vi inte det så blir det dom här och de här
konsekvenserna och för att man liksom ska kunna få en bra framtid. Men många gånger tror jag att vi är väldigt rädda för det här för man tänker att säger jag på det här sättet så uppfattas jag som rasist (Pernilla).
Som citatet ovan visar är det viktigt att våga behandla alla lika och samtidigt se att i vissa familjer behöver familjehemssekreterarna vara tydligare även om de själva kan uppleva det som om de behandlar familjerna olika. Familjehemssekreterarna tog upp att deras målsättning är att det inte ska skilja på utredningsförfarandet mellan olika grupper och att familjehemssekreterarna därmed ställer samma frågor till alla familjer, vilket kan illustreras med följande citat:
Jag tänker att vår målsättning är väl att det inte ska skilja sig så mycket utan att man ändå väljer att försöka ställa samma frågor… det här med religion ... att jag tror vi ändå måste ställa det till
34
våra svenska familjer också för det finns ju, det händer ju saker, och rör sig politiska åskådningar även om du är svensk (Pernilla).
Fler exempel på hur de arbetar med liknande frågor som vissa av familjehemssekreterarna tar upp är att i Kälvesten används ordet partner i frågorna istället för make/maka. Vid utredningar av
ensamstående använder familjehemssekreterarna samma frågor men att personen som utreds istället för att berätta om nuvarande relation får berätta om en tidigare längre relation.
Jag tänker att utredningsförfarandet som sådant har vi ju sagt att vi ska jobba såhär sen så … jag tänker att det inte är så bra att få göra som man vill utan nu ska vi utreda familjehem på samma sätt så det tänker jag är bra att vi inte har så mycket där man kan välja själv (Elin).
Elin, i citatet ovan, beskriver vikten av att arbeta lika i arbetsgruppen, något som de flesta
familjehemssekreterare tar upp under intervjuerna eftersom de anser att det är viktigt att arbeta lika. Detta eftersom familjehemssekreterarna menar att grundkraven för att bli godkänd som familjehem ska vara desamma för alla, som vi ser i följande citat:
Alla familjer utreds ju under samma premisser och de har ju också visat på sådan förmåga och lämplighet så att de kan ta emot alla barn inom den profilen som de har (Gunilla).
En annan viktig del som familjehemssekreterarna belyser och som Ulrika tar upp i citatet nedan är att det inte ska spela någon roll vilken familjehemssekreterare som familjen träffar.
Det ska ju liksom inte bero på vem man träffar om man blir godkänd eller inte utan det ska ju vara utifrån någon form av manual (Ulrika).
Även om familjehemssekreterarna anser att de ska arbeta lika i utredningarna så finns det svårigheter i genomförandet av arbetet vilket kommer presentera närmare under nästa rubrik.
Det går inte att göra lika
Under intervjutillfällena skiftade familjehemssekreterarna från att tala om vikten av att behandla alla lika vid utredningar till att betona de svårigheter som kommer med likabehandling. De diskuterar även att de kanske inte arbetar så lika som de önskar. Familjehemssekreterarna tog upp en skillnad som de gör i utredningarna gällande ensamstående, i de fallen lägger de större vikt vid den
ensamståendes nätverk och relationer än vad de gör vid utredningar av familjer med två föräldrar.
Ganska ofta skickar vi ut BRA-fam material till familjehemmet innan så att de har hunnit fylla i det. Det är också lite olika för det kan ju vara språkligt, man måste ändå tala ganska god svenska för att kunna läsa av Socialstyrelsens material (Felicia).
Även om målsättningen för familjehemssekreterarna var att behandla alla lika berättade
familjehemssekreterarna att de i praktiken gör en skillnad mellan de olika utredningsmodeller som de använder. Som citatet ovan visar kan det bero på olika faktorer varför de väljer att göra olika. Flera familjehemssekreterare påpekar att språket är en svårighet och att de inte kan använda modellerna från Socialstyrelsen med familjer som inte behärskar det svenska språket fullt ut, framförallt gäller detta Kälvesten och BRA-fam. Familjehemssekreterarna upplever också att Kälvesten har djupa frågor som kräver reflektion och mentalisering, något som upplevs svårt att få svar på från de familjer som inte behärskar det svenska språket fullt ut, detta ges exempel på i citatet nedan:
Skulle man intervjua någon enligt Kälvestensmetoden på ett familjehem som inte har svensk härkomst och bara ställa frågorna som de är och inte ge några förklaringar. Då tror jag man skulle få ut väldigt lite information om det och att resultatet skulle kunna feltolkas, för här är ju tanken
35
att man bara ska ställa en fråga och sen så tar man och skriver ner svaret och man får liksom inte förklara frågan på något sätt. Det upplever jag ofta om man har familjehem som inte talar det svenska språket eller som har en annan härkomst (Laila).
Familjehemssekreterarna anser även att Kälvesten är väldigt styrd och att det inte finns utrymme för frågor som dem själva vill ställa till familjer, särskilt familjer som har en annan etnisk bakgrund än svensk. Familjehemssekreterarna menar att de har löst problemet med Kälvesten genom att inte använda den modellen och istället har de utvecklat egna modeller som de upplever är mer fria och att de själva kan välja vilka frågor som är viktiga att ta upp med den familjen de möter. Exempel på frågor som familjehemssekreterarna tar upp i sina egna modeller är främst hedersvåld, omskärelse, könsstympning, barnäktenskap samt barnuppfostran. Vissa av familjehemssekreterarna betonar att de inte tar upp ovanstående frågor med alla familjer utan de är selektiva i sina val eftersom dem har föreställningar om att det förekommer hedersvåld, könsstympning och så vidare i vissa utrikesfödda familjer. Familjehemssekreterarna tycker också det är viktigt att ta upp frågan om fostran med familjer från andra länder än Sverige, ett exempel som Gunilla tar upp:
Det handlar också om fostran och hur man tillgriper, hur man använder fostran, vad man använder i sin fostran. Det kan se lite olika ut, det är ju ibland mer naturligt för vissa familjer från olika ursprung att använda sig av örfilar och slag och så, det är ju inte accepterat (Gunilla). En annan olikhet som förekommer i arbetet med familjehemsutredningar är, som
familjehemssekreterarna tar upp, att de själva i varje kommun har i uppdrag att arbeta med utveckling och anpassning av sina arbetssätt. Familjehemssekreterarna menar att Socialstyrelsens riktlinjer har en lägsta nivå som de måste följa, utöver det är de fria att arbeta på det sätt de anser fungerar.
Analys
I resultatet framkommer det att familjehemssekreterarna har som mål att de vill arbeta lika i arbetsgruppen och att de anser att det är av stor vikt och det är Socialstyrelsens riktlinjer som styr hur arbetet ska utföras. Däremot är Socialstyrelsens riktlinjer en lägsta nivå vilket bidrar till att kommunerna arbetar olika utöver det. Vi menar att detta kan leda till att kommunerna har olika nivåer på vad ett godkänt familjehem ska uppnå och detta kan i praktiken leda till att en familj som inte blir godkänd i en kommun kan bli det i en annan kommun. Under intervjuerna skiftade
familjehemssekreterarna mellan att de i ena stunden påpekade att de hade som mål att behandla alla familjer lika men att det är svårt att göra det med de befintliga utredningsmodellerna. Detta bidrar till att det faktiskt skiljer sig i utredningar mellan olika familjer beroende på hur familjerna ser ut. Vi märkte att den formella likabehandlingen diskuterades i generella termer, som
utredningsmodellerna i stort och att de kan användas på alla medan när familjehemssekreterarna beskrev utredningsförfarandet mer detaljerat visade det sig att de gör olika för utrikesfödda familjer till skillnad från svenska familjer. Till en början kan inte familjehemssekreterarna komma på någon anledning till att de gör skillnad, senare under intervjuerna framkommer det dock att skillnad görs bland annat på grund av språkförbistringar. När familjehemssekreterarna pratar om olika grupper av familjer i utredningen så noterade vi att de kategoriserar familjerna efter hur de är utformade, exempelvis ensamstående, homosexuella eller utrikesfödda. Detta kan leda till, som Lipsky (2010, s. 59) påpekar, att familjehemssekreterarna ser till familjerna som grupper istället för individer. Att kategorisera på det sättet kan medföra att bemötandet kommer att skilja sig mellan grupperna och att familjehemssekreterarna bemöter grupperna utifrån en tillskriven kategori istället för individuella förutsättningar och livsbetingelser, vilket vi tänker kan resultera i att utredningsförfarandet påverkas. Exempelvis skiljer sig utredningarna mellan ensamstående och sammanboende där den
36
Vi upptäckte att när familjehemssekreterarna diskuterar sitt handlingsutrymme skiljer sig
upplevelsen av hur stort handlingsutrymme de har. Vissa av familjehemssekreterarna menar att det är bra att de inte har något handlingsutrymme, de anser att det är bra att alla har som utgångspunkt att arbeta lika och att de själva inte kan välja att ta avsteg från det. Vi anser att när
familjehemssekreterarna väljer att luta sig mot organisationens riktlinjer istället för att använda sitt handlingsutrymme gör de eventuellt det för att kunna lyfta ansvaret från sig själva och kunna luta sig mot att det är så familjehemssekreterarna ska arbeta enligt riktlinjerna. Genom att enbart följa riktlinjer begränsar familjehemssekreterarna sitt eget handlingsutrymme och risken finns att
utredningarna görs enbart baserade på Socialstyrelsens lägstanivå (ibid. ss. 13-14). Detta leder också till en trygghet för familjehemssekreterarna och att alla familjer utreds efter samma premisser. Andra familjehemssekreterare ansåg att deras handlingsutrymme var av stor vikt för att kunna bemöta familjerna individuellt och för att kunna anpassa utredningarna efter vilka familjer de utreder. Skillnaden mellan familjehemsekreterarnas syn på handlingsutrymme kan bero på olika aspekter, dels kan det handla om arbetslivserfarenhet, då längre erfarenhet kan leda till större trygghet i att våga anpassa utredningarna. Dels kan det ha med klimatet i arbetsgruppen att göra, om
familjehemssekreterarna får göra egna bedömningar eller om de bestämt att de ska arbeta lika. Vi anser att genom att familjehemssekreterarna upplever sitt handlingsutrymme så pass olika kan det bidra till att utredningarna görs på väldigt olika sätt beroende på vilken familjehemssekreterare familjen träffar och därav kan utfallen bli olika.
I resultatet framkom att det uppfattas som viktigt att familjehemssekreterarna ställer samma frågor till alla i utredningsförfarandet, att det inte ska skilja mellan framförallt svenska och utrikesfödda familjer. Under intervjuerna var familjehemssekreterarna väldigt noga med att påpeka att det är likabehandling de vill arbeta med, för att det är tryggast för familjerna genom att de då blir utredda på samma sätt. Däremot finns det risker med att arbeta på ett sådant sätt eftersom dilemman kan uppstå, dels ska likabehandling tas hänsyn till samtidigt som individers identitet ska beaktas. Om familjehemssekreterarna behandlar alla lika kan det uppstå diskriminering genom att individuella skillnader inte lyfts (Herz, 2012, s. 44). Ett dilemma vi uppmärksammade hos
familjehemssekreterarna var att de vill utreda alla lika men de är även medvetna om att det inte går att göra det, vilket leder till en spänning hos familjehemssekreterarna när de slits mellan dessa synsätt. Familjehemssekreterarna vill kunna anpassa frågorna i utredningen utifrån vilken familj de möter. Vid utformning av frågor som familjehemssekreterarna ställer till de utrikesfödda familjerna baseras de främst på svensk lagstiftning. De områden som lyftes med de utrikesfödda familjerna är könsstympning, fostran med örfilar och slag samt hedersvåld. Andra delar som vissa av
familjehemssekreterarna tog upp var slöja, religion, politik, homosexualitet samt extrema åsikter. När handläggare i socialtjänsten i Sverige pratar om etnicitet med familjer så blir fokus på vad som enligt lag är accepterat i Sverige. I jämförelse med vissa andra länder i Europa där de istället har en
diskussion mellan handläggare och familj om dessa områden för att öka förståelsen mellan varandra (Kriz & Skivenes, 2010, ss. 2649-2650; Williams & Soydan, 2005, ss. 910-911). En anledning till att familjehemssekreterarna väljer att luta sig mot lagstiftning i utredning av de utrikesfödda familjerna kan bero på en rädsla för att bli kallade rasister eller att det finns en kunskapsbrist (Johansson, 2012, ss. 46, 50, 52; Hertz, 2012, s. 44). Vi uppmärksammade att familjehemssekreterarna ville ställa frågor som kan uppfattas som känsliga till de utrikesfödda familjerna, exempelvis könsstympning och uppfostran med slag och örfilar. För att familjehemssekreterarna skulle kunna legitimera sina frågor sökte de stöd i lagstiftningen. När familjehemssekreterarna bestämmer i arbetsgruppen att de ska informera om lagar så konstruerar de samtidigt en problematik hos de utrikesfödda familjerna när de väljer att enbart informera om hedersvåld, fostran och könsstympning (Wennerberg, 2010, ss. 58- 62). Socialtjänsten har som mål att arbeta likvärdigt medan familjerna förväntar sig att bli utredda som individer och inte som en grupp (Lipsky, 2010, s. 44). Socialstyrelsen har därför utformat BRA- fam för att alla familjer ska bemötas lika, även Kälvesten är utformad för att kunna utreda vilken familj som helst på ett likvärdigt sätt, däremot har vi genom intervjuerna uppmärksammat att metoderna från Socialstyrelsen inte fungerar på alla familjer vilket har lett till att
37
familjehemssekreterarna tvingats anpassa sina egna modeller efter olika familjer (Rasmusson & Regnér, 2013, ss. 245-246, 267). När familjehemssekreterarna beskriver utredningsmodellerna tycker vi att Socialstyrelsens rekommenderade modeller kan anses vara etnifierade och anpassade efter svenska familjer, vilket kan vara en bidragande orsak till att familjehemssekreterarna har svårt att använda modellerna i utredning av utrikesfödda familjer.
Kälvesten ansågs inledningsvis i intervjuerna kunna anpassas till olika grupper av familjer. Vi
uppmärksammade senare i intervjuerna att Kälvesten, enligt vår upplevelse, var mer anpassningsbar till vissa kategorier av familjer så som ensamstående, samkönade, heterosexuella och
sammanboende. Däremot upplevdes Kälvesten i stort sett aldrig kunna användas på utrikesfödda familjer utan då används andra modeller. Nätverkshemmen, både svenska och utrikesfödda, var en annan grupp som var svår att utreda med Kälvesten eftersom familjehemssekreterarna redan innan utredningen förstod att familjen inte skulle bli godkända med den metoden. När
familjehemssekreterarna gör denna uppdelning väljer de vem som ska utredas med vilken metod. Vi uppmärksammade att familjehemssekreterarna gör denna uppdelning av familjer men att de gör lika inom grupperna. Har en familj kategoriserats utifrån en viss grupp kommer de att utredas som hela den gruppen gör. Även om familjehemssekreterarna utvecklat egna utredningsmodeller påpekar de att de följer samma utredningsförfarande oavsett vilken modell de använder. När de sedan beskriver de egna modellerna visar det sig att dessa är väldigt fria i jämförelse med Kälvesten och BRA-fam. Det vi kan se är att när familjehemssekreterarna väljer att använda sina egna modeller faller principen bort om att alla ska utredas lika, som familjehemssekreterarna själva ansåg från början var viktigt. Genom att de använder sitt handlingsutrymme försöker familjehemssekreterarna att gå från en formell likabehandling till en materiell likabehandling genom att utveckla sina utredningsmodeller. Familjehemssekreterarna har ett stort handlingsutrymme så länge som de håller sig inom de lagar, regler och riktlinjer som finns för utredningar (Lipsky, 2010, ss. 13-14). Här uppstår ett dilemma för familjehemssekreterarna där de ska balansera mellan att behandla alla lika, ta hänsyn till olikheter hos familjerna samtidigt som de ska ta tillvara på sitt handlingsutrymme.
Det vi har sett i vårt resultat är att handlingsutrymmet används olika, både utifrån vilken familjehemssekreterare som utreder men även utifrån vilken kategori av familjer de utreder, exempelvis är Kälvesten anpassad efter olika familjekonstellationer men när de det kommer till utrikesfödda familjer och nätverkshem arbetas det istället fram helt nya modeller.
Idealfamilj
Familjehemssekreterarna berättar under intervjuerna att det inte finns någon idealfamilj, däremot talar de i termer av egenskaper som familjerna bör ha för att anses vara ett lämpligt familjehem.
... Vi är ju inte ute efter att hitta några superfamiljer på något sätt, det finns ju inga sådana heller i världen, utan det finns ju mer eller mindre medvetna människor som har kontakt med sig själva och sina känslor och någonstans har en strategi för sina reaktioner och sina mönster och kan känna igen det (Gunilla).
Precis som i citatet ovan har familjehemssekreterarna i sina beskrivningar inte gått in exakt på hur en familj ska vara för att den ska vara lämplig som familjehem, däremot har vissa egenskaper och formationer av familjer beskrivits av flera familjehemssekreterare. Detta kommer vi att ge exempel på nedan. I de kommunerna vi besökt uppskattade familjehemssekreterarna att det var flest sammanboende bland deras familjehem idag. Familjehemssekreterarna berättar att de även eftersträvar att det ska vara två familjehemsföräldrar i familjehemmet, vilket beskrivs av Gunilla i citatet nedan:
Det är mest sammanboende och det är dem i första hand vi söker, en mamma och en pappa (Gunilla).
38
Det familjehemssekreterarna poängterar när de tar upp att familjehemmet bör bestå av två personer handlar om att det kan finnas tuffa perioder i familjehemmet. I de tuffa perioderna kan det vara en avlastning för familjehemsföräldrarna att dela på ansvaret. Det är även en fördel att vara två familjehemsföräldrar i det fall någon av familjehemsföräldrarna skulle bli sjuk.
Familjehemssekreterarna diskuterar Kälvestensmodellen i relation till sammanboende
familjehemsföräldrar och de upplever att Kälvesten bygger på att familjehemsföräldrarna bör vara två, något som Felicia beskriver:
Väljer man att göra en Kälvestensintervju så bygger den på att man ska vara två har jag fått lära mig. Man ska jämföra föräldraparets styrkor och svagheter och om man kan komplettera varandra och så (Felicia).
Familjehemssekreterarna tar även upp att många inte blir godkända vid en Kälvesten intervju på grund av att det finns riskfaktorer hos familjehemsföräldrarna. Genom att de båda
familjehemsföräldrarna kompletterar varandra kan riskfaktorerna överbyggas och familjehemmet kan då som helhet godkännas, precis som citatet nedan visar:
Alla blir ju inte totaldissade liksom men det kommer väl fram farhågor och riskfaktorer och vissa