Ovanför gemenskapsbehovet finner man i behovspyramiden behovet av självrespekt eller självaktning, som nära sammanhänger med ett behov av att uppskattas eller respekteras av andra. Visserligen finns det de som är lyckliga nog att vara ganska oberoende av de flesta människors mening om dem, av »massans» eller »mängdens» tyckande, så som de kanske uttrycker sig. Men ytterst sällan är ens dessa sig själva helt nog.
Behovet av självrespekt är också ett behov av att känna sig ha ett visst värde. Om denna känsla rubbas, uppstår känslor eller komplex av minder-värde. Dessa sammanhang har särskilt grundligt och djupgående utretts av Alfred Adler och hans skola. Även om denna psykologiska riktning förfal-lit till överdrifter och generaliseringar, har den i hög grad bidragit till vår förståelse av mänskliga problem och konflikter.
För att veta hur mindervärdeskomplexen skall motarbetas och behovet av självaktning tillfredsställas, bör man ha reda på orsakerna till dessa kom-plex. De kan enligt Adler vara av många slag. Uppfostran betyder mycket.
Det bortskämda barnet är sårbart. Det har blivit överbeskyddat, man har SKISS AV EN HUMANISTISK POLITIK
kelat med det, så att det inte är rustat att spänna viljan och ta itu med svå-righeter. Ett barn kan också få komplex, genom att det blivit försummat i jämförelse med ett eller flera syskon. Det kan också vara så, att det ställts för stora krav på det — upprepade misslyckanden ger osäkerhet.
På senare tid har det talats en del om obligatoriska föräldrakurser i bar-nuppfostran. Överhuvudtaget är det viktigt, att föräldrarna får tid att ägna sig åt sina barn, inte minst under de första åren. Det blir större möjligheter för detta i ett samhälle, som inte i så hög grad som vårt är präglat av stress och statusjakt, ett mera statiskt eller stationärt samhälle. Om barnen blir försummade av föräldrarna och lämnas åt sig själva, hämmas deras utveck-ling, både emotionellt och intellektuellt. Daghem och förskolor har här en viktig funktion, men de kan knappast helt ersätta föräldrarna.
I föräldrakurserna bör man också söka få bukt med de fördomar, som många föräldrar för vidare till sina barn, fördomar mot olika folk eller ra-ser, mot skilda minoriteter. Dessa fördomar bör massivt motarbetas också i skolorna.
Social diskriminering är en viktig orsak till mindervärdeskomplex. Även om fördomarna försvinner, kan ju diskrimineringen finnas kvar på andra sätt. Det är fortfarande grupper i vårt land som på olika sätt är missgynna-de.
På ett område har Sverige (liksom andra i-länder) gjort stora framsteg.
Fattigdom kunde förr vara en orsak till mindervärdeskomplex, till bristan-de självaktning. Den är bristan-det inte nu längre i så hög grad, eftersom bristan-den eko-nomiska jämlikheten blivit mycket större, kanske större än i något land.
Kroppsarbetet ser man inte ner på nu längre, i varje fall inte bland ungdo-men. I denna riktning verkar också den nyss genomförda integreringen av gymnasieskolan, samordnandet av teoretiska, estetiska och praktiska linjer.
Därmed motverkas den ensidiga uppskattningen av den teoretiska intelli-gensen — också den kan vara ett hinder för självkänslan hos dem som kan-ske inte är så gynnade i det avseendet, även om de har begåvning eller fär-dighet av annat slag.
I vårt samhälle med dess inriktning på största möjliga produktion blir
många utslagna från arbetslivet, därför att de inte är tillräckligt »effektiva», inte »lönsamma». Dessa lever i en situation, som skapar mindervärdeskäns-lor och alkoholism. Ett livskvalitetens samhälle ger dem en ny chans.
Från det naturliga behovet av självaktning, som bör finna sin tillfreds-ställelse i och med att man fyller något slags funktion, är satt på en plats där man kan göra en insats, bör man skilja det överdrivna behovet av prestige eller status, och givetvis maktlystnaden. Denna kan vara vad Adler kallar en »överkompensation» för mindervärdeskomplex. Här kan man med rätta tala om sjukliga företeelser. Det är inte nog med att den statusbesatte ofta bidrar till rovdriften på naturtillgångarna — genom att han behöver »sta-tussymboler» för att visa upp sin ytliga status. Dessutom blir han orolig och stressad, redan genom sitt starka beroende av andra, av deras beund-ran. Han lever »förstrött» eller »inautentiskt», med existentialisternas språk. Många psykologer och samhällstänkare har ansett prestigebehovet vara den västerländska civilisationens största sjuka, roten till många neuro-ser. Mot prestigebehovet har de satt behovet att förverkliga sig, och de har menat, att detta ger bestående lycka eller harmoni. — Det är klart, att ock-så prestige- och statusbehovet ger bristande självrespekt hos de många som inte förmår leva upp till sina överdrivna ambitioner.
Här spelar också uppfostran stor roll. I skolorna kan man ge upplysning om behovsmekanismerna och inte minst om prestigebehovets skadlighet.
Det är kanske inte så lyckat att ta bort alla tävlingsmoment, men man kan väl göra grundligt klart, att den som är bättre än en annan på ett eller flera områden inte därför behöver vara en bättre människa.
Men det väsentligaste är att både i skolan och i samhället i övrigt söka sti-mulera till största möjliga självförverkligande. Självförverkligandet med-för också en sund självaktning (på den punkten kan man rikta en anmärk-ning mot ordanmärk-ningsföljden i Maslows pyramid).
SKISS AV EN HUMANISTISK POLITIK