Majoriteten av våra informanter berättar att de inte har känt ett starkt behov av att behöva samtala med barn utan vårdnadshavares samtycke. Därmed har lagändringens ikraftträdande inte ansetts vara särskilt uppseendeväckande eller banbrytande för socialtjänstens praktik. Förklaringen till det svala mottagandet av lagändringen kan återfinnas genom ett flertal olika synvinklar vilka presenteras enligt nedanstående kategorier.
8.1.1 … yrkeserfarenhet
Att våra informanters behov av lagändringen beskrivs som svagt tycks främst bero på att informanterna personligen aldrig erfarit att vårdnadshavare nekat till socialtjänstens vilja att samtala med deras barn.
”Lagmässigt så är det att det ska ske i samarbete med vårdnadshavare. Det är ju vårt syfte såklart att det ska ske i samarbete. Så jag har inte stött på så mycket patrull på att föräldrar inte vill att vi pratar med barnen. Så det har aldrig ställt sig på sin spets för mig just möjligheten att gå emot föräldrarna. Så det har inte varit nåt problem än så länge för mig.”
Förekomsten av den problematik som kan uppstå då vårdnadshavaren inte ger sitt samtycke skildras som mycket sällsynt då de flesta vårdnadshavare godkänner att socialtjänsten kontaktar och samtalar med deras barn. Därmed ser inte våra informanter en tydlig funktion med lagändringen utifrån egna arbetsrelaterade erfarenheter. Den bild som våra informanter delger tycks inte överensstämma med lagändringens förarbeten som uttrycker det vara synnerligen angeläget att stifta den nya lagändringen. Förarbetenas beskrivning av att socialtjänstens förutsättningar att samtala med barn i de fall vårdnadshavaren motsatte sig det skulle vara väldigt begränsade och till och med kunna leda till att en nödvändig insats för barnet aldrig kom till stånd är någonting som känns främmande för våra informanter. Därmed kunde en viss svårighet att urskilja lagändringens praktiska intentioner uttydas hos majoriteten av våra informanter.
8.1.2 … socialtjänstlagens princip om frivillighet
En annan anledning till att informanterna uttrycker ett svagt behov av att behöva gå förbi vårdnadshavares bestämmanderätt kan utifrån nedanstående citat tolkas som att informanterna hellre beskådar SoL som en sammanhängande helhet snarare än lagändringen som en urskild och fristående enhet.
”Vi strävar ju alltid efter öppna utredningar. Allt vi gör ska vara liksom transparant för vårdnadshavarna.”
Trots att den enskilda lagändringen ger socialtjänsten befogenhet att gå förbi vårdnadshavaren så är det fortfarande SoL:s princip om frivillighet som i första hand ska följas. Medvetenheten om SoL:s konstruktion tycks vara starkt närvarande i våra informanters syn på den enskilda lagändringen. Valfrihet lyfts i SoL som en av de vägledande principerna där den enskildes självbestämmanderätt och integritet är centrala begrepp. Enligt våra informanters utsagor är det därmed inte ett önskvärt alternativ att tvinga vårdnadshavaren att underkasta sig den nya befogenhet som socialtjänsten får genom lagändringen. Detta även om möjligheten finns. De grundläggande principerna om samtycke och frivillighet som förmedlas i SoL varken får eller tycks ha rubbats av lagändringens ikraftträdande utan dessa principer består.
8.1.3 … utökade samarbetsmöjligheter med vårdnadshavaren
Samtliga av våra sex informanter uttrycker uppfattningen att ett samarbete med vårdnadshavare i barnavårdsutredningar är eftersträvansvärt liksom optimalt för förhållandet mellan alla berörda parter i barnavårdsutredningen. Att socialsekretaren ser till att de vuxna får ett bra stöd ligger som tidigare redovisats i kapitel fem avsnitt två i linje med barnperspektivet. Med tanke på att våra informanters beskrivningar av att samverkan med vårdnadshavaren är så pass väsentlig framkommer tänkbara behov av förbättringsmöjligheter. Den funktion som lagändringen skulle kunna tänkas fylla är att stärka förutsättningarna för socialsekreteraren att skapa ett eftersträvat samarbete med vårdnadshavaren. I de fall vårdnadshavaren är negativt inställd till ett samtal skulle lagändringen kunna syfta till att ge socialtjänsten nya ingångar till att inhämta vårdnadshavares samtycke.
”Vi ska ju så långt som möjligt sträva efter just samarbete med föräldern. […] Man vinner ju mest på att försöka ha nåt samarbete med föräldern för att kunna få in nån slags insats eller nån hjälp just för barnets skull.”
”Jag kan tänka mig att det skulle kunna göra en skillnad när man pratar med föräldrar. Om man ska motivera dom till varför vi vill prata med barn och att man där skulle kunna säga att det finns en lag som gör att vi kan prata med barn oavsett om du vill. Om man kan försöka få med dom på tåget på ett annat sätt.”
Andersson anser i sin tidigare forskning att ett svagt barnperspektiv kan innebära att socialsekreteraren värnar starkare om samarbetsförhållandet med vårdnadshavaren snarare än med barnet. Utifrån vår teoretiska utgångspunkt samt våra informanters erfarenheter framkommer tydligt att det är lika viktigt att ägna uppmärksamhet åt vårdnadshavaren som barnet. Det verkar som det råder ett tankesätt hos våra informanter där barnet och vårdnadshavaren ingår i ett gemensamt nätverk där deras problematik påverkar varandra. Ett barnperspektiv förutsätter att socialsekreteraren ser till familjens samlade problematik men givetvis utan att låta vårdnadshavarens behov överskugga barnets.
8.1.4 … tidigare förutsättningar att samtala med barn
Ytterligare en anledning till att lagändringen inte har varit starkt efterlängtad av våra informanter kan vara på grund av att informanterna upplever att socialtjänstens förutsättningar att samtala med barn innan lagändringens ikraftträdande varit goda. I de enstaka fall som vårdnadshavaren inte givit sitt samtycke har socialsekreteraren kunnat kringgå det hindret. Nödvändig information om barnet har kunnat inhämtas från utomstående såsom skola och sjukvård enligt 11 kap. 2 § SoL. Detta överensstämmer med det utlåtande som redovisas i uppsatsens tredje kapitel avsnitt fem. Genom utlåtandet framgår att det innan lagändringens ikraftträdande inte funnits något principiellt hinder för socialtjänsten att samtala med barn mot vårdnadshavares vilja.
”Sexuella övergrepp och fysisk misshandel hade vi ju fortfarande rätt genom elfte kapitlet andra paragrafen där då att prata med barn utan att föräldrarna visste om det. Så det gjorde vi ju liksom rutinmässigt.”
Lagändringen tycks inte ha bidragit till att utreda de fall där barn befaras ha utsatts för grövre brott såsom sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Innan lagändringens ikraftträdande kunde detta kringgås för utredning oberoende av vårdnadshavares samtycke. En förutsättning för att socialsekreteraren ska ha kunnat gå förbi vårdnadshavaren har därmed varit misstanke om allvarligare missförhållanden. Det tycks vara i det avseendet som våra informanter liksom lagändringens förarbeten anser att socialtjänstens förutsättningar att samtala med barn tidigare har varit begränsade. Det verkar finnas tankegångar om att socialtjänsten kan behöva samtala med barn även i de fall där det inte handlar om fysisk misshandel eller sexuella övergrepp.
”När det är klarare och tydligare med misshandel eller övergrepp då är det ju polisen som träder in först och då har ju vi en naturligare ingång i det. Men när det är mer vaga uppgifter så tänker jag att det ska vara möjligt att vi ska använda det så.”
”Ibland behövs det att vi pratar med barnet ändå så jag tycker att den fyller en funktion. Ett glapp som vi har upplevt att vi skulle vilja ha lite starkare kontroll på.”
8.1.5 … svåråtkomlig problematik
Majoriteten av våra informanter har inte känt ett starkt behov av lagändringen i det praktiska barnavårdsutredande arbetet. Detta med anledning av att lagändringen skulle kunna betraktas som en förlängning av de befogenheter som redan stadgades i 11 kap. 2 § SoL. Det har emellertid funnits tidigare problematik som en av våra informanter beskriver som svåråtkomlig innan lagändringen trädde ikraft. Eftersom det endast är en informant som delgett detta specifika behov utgör denna kategori ett avvikande fall. Därmed finner vi det vara av ett särskilt stort intresse att belysa detta behov som informanten dessutom beskriver vara starkt.
”Vi fick ju information om att det här var speciellt riktat mot hederproblematik så det var dom ärendena vi diskuterade att vi skulle använda det. Det är ju väldigt diffust så jag tycker det är jättebra att vi kan komma åt sånt. Verkligen stötta upp.” Hedersproblematik beskrivs av informanten som ogripbart och faller inte under 11 kap. 2 § SoL genom vilken socialtjänsten tidigare kunde gå förbi vårdnadshavare. Detta med tanke på att hedersproblematik inte nödvändigtvis behöver falla inom ramarna för fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Här har informanten sett ett stort behov av att samtala med barnet trots att vårdnadshavaren inte givit sitt samtycke. Ur en rättssociologisk ansats fann vi det vara väldigt intresseväckande att informanten uttydde att lagändringens syfte skulle vara att fånga upp denna specifika problematik som tidigare benämnts vara ogripbar och svåråtkomlig. Att lagändringen skulle rikta sig mot hedersproblematik har inte kommit till vår kännedom utifrån de studier vi gjort gällande lagändringens förarbeten. Liksom Mathiesen hävdar är det ingen ovanlighet att rättens syfte är outtalat och därför svår att klarlägga. Möjligtvis skulle detta syfte benämnas utgöra en latent intention. Vi anser att denna funktion med fördel bör synliggöras för att utöka kunskapen kring hur socialtjänsten kan hantera hedersproblematik utifrån ett stärkt barnperspektiv.