Inledning
Att delta i etnografisk forskning kan vara en både omtumlande och förvirrande process för såväl forskare som forskningsdeltagare. Som med så mycket annan kvalitativ forskning öppnar skapandet av ett etnografiskt material upp för en myriad av händelser, relationer, konstellationer och tolkningar. Forskningsprocessen är, såsom Sara Johansson påpekar (kapitel 5 i denna rapport) ofta oförutsägbar och sårbar; relationer upprättas, bibehålls eller bryts, fält byggs upp men kan också göra sig otillgängliga i en handvändning. Mycket av denna oförutsägbarhet, och sårbarhet, bygger på att det är just sociala varelser som är involverade i arbetet. Detta, menar jag, gör etnografisk forskning oundvikligen till en komplex social praktik som forskaren på olika sätt måste förhålla sig till och parera.
I det här kapitlet vill jag undersöka en specifik social aspekt av etnografisk forskning; nämligen bekräftelse, och vilken roll som bekräftelse kan spela i skapandet av det etnografiska fältet. Intresset för detta väcktes under den fältstudie jag har genomfört inom ramen för mitt avhandlingsprojekt om folkhögskolans transnationella kurser i global utveckling. Fältstudien omfattar två heltidskurser med aktivister för global rättvisa/utveckling som jag har följt under ett läsår.
Under fältstudiens gång blev jag alltmer medveten om hur just bekräftelse blev en så utmärkande del av de sociala processer som utspelade sig på fältet. Bekräftelse präglade inträdet på fältet, upprättandet av relationer och den sociala dynamiken under observationer och intervjuer. Sist men inte minst blev det också tydligt för mig hur bekräftelse inte bara rörde min egen vilja att bekräfta intervjupersonerna, utan också en egen önskan att bli bekräftad av forskningsdeltagarna. Inte bara som forskare genom givna förtroenden och genom att bli insläppt på fältet, utan också som person i ett socialt sammanhang, i detta fall en social rörelse för global rättvisa. Precis som Christina Söderberg och Johan Lindwall beskriver (kapitel 2 och 3 i denna rapport), speglar även mitt arbete den komplexitet som är förbunden med att som forskare redan stå med ena benet i den sociala och institutionella kontext som studeras.
Vad menar jag då med bekräftelse i etnografisk forskning? Det finns mycket skrivet om emotioners och affekters betydelser inom antropologi och etnografi. Den här texten är dock inte något teoretiskt bidrag till dessa diskussioner, utan bygger på mina reflektioner och erfarenheter från den fältstudie jag genomfört. Här förstår jag alltså bekräftelse som en empirisk erfarenhet snarare än ett teoretiskt begrepp. Ur ett etnografiskt perspektiv tänker jag
69
mig att bekräftelse är en del i den sociala dynamik som uppstår på fältet och präglar relationer mellan forskningsdeltagare, inte bara mellan forskaren och informanterna, utan mellan samtliga som deltar och är närvarande i forskningen (jmf. Aull Davis, 2008; Hammersley & Atkinson, 1995).
När jag mer specifikt har försökt definiera vad jag menar med bekräftelse i den etnografiska forskning som jag har erfarit landar jag i en beskrivning av ganska konkret social interaktion i den kulturella kontext som klassrummet ingick i, det vill säga olika mer eller mindre medvetna tekniker för att bekräfta och erkänna den andre. Till exempel genom att visa att man lyssnar, försöker förstå och är intresserad av vad den andra har att säga. Exempel på det kan dels vara subtila interaktioner, såsom kroppshållning, ansiktsuttryck, nickanden och hummanden, dels mer explicit interaktion som att skratta åt skämt eller försöka återge vad den andra sagt och relatera det till egna tankar. Det kan förstås i kontrast till ”icke-bekräftandet”; från att på mer eller mindre subtila sätt inte bekräfta den andra eller den andras perspektiv, till att rent av förlöjliga, förminska eller ignorera. Utöver det finns det såklart en uppsjö andra sätt att förstå bekräftelse, men i den här texten begränsar jag mig till denna konkreta beskrivning.
Eftersom bekräftelse skapas i social interaktion kan förståelser och innebörder av det vara komplexa. Till exempel behöver bekräftelse inte nödvändigtvis betyda att man håller med varandra. Däremot kan bekräftelse lätt förväxlas med medhåll och kan därmed också skapa missförstånd kring innebörder av olika slags bekräftelser. Kanske är detta särskilt påtagligt inom etnografi, där forskaren ofta bekräftar informanterna som en del i lyssnandet, eller inger och förmedlar en känsla av samstämmighet, även när det inte föreligger en sådan.
Mitt grundantagande är att bekräftelse på intet sätt är neutralt eller en oviktig företeelse i etnografi. Istället ser jag bekräftelse, liksom egentligen alla aspekter av forskning, som högst politiska. Bekräftelse, som politik, påverkar vilken forskning som blir möjlig, vilka förtroenden som kan ges och vilka forskningsfrågor som blir aktuella. Kommer exempelvis skildringar från periferin fram i en forskning som enbart bekräftar berättelser från centrum? Jag utgår ifrån att intersektionella maktdimensioner, och de sociala relationer de inbegriper, alltid är medskapare av det etnografiska fältet samt forskarens och forskningsdeltagarnas upplevelser av det. Inte minst utifrån ett maktperspektiv anser jag därför att det är viktigt att lyfta betydelsen av bekräftelse och vad den gör med forskning. Vilken forskning blir möjlig, och vilken forskning blir omöjlig, beroende på vilken bekräftelse som sker i fält? I det här kapitlet kommer jag att reflektera utifrån några exempel från mitt fältarbete som speglar det jag menar med bekräftelse i etnografisk forskning, samt vilka dilemman det har inneburit i den kontext där jag har befunnit mig. Jag har valt att lägga fokus på inträdet på, eller kanske snarare tillträdet till, fältet och hur det kan förstås utifrån bekräftelse.
70