BEMÖTANDET OCH SAMSPELETS BETYDANDE ROLL - Vågar jag älska dig? ______________________________

Ge mig informationen på rätt sätt och ändra inte våra rutiner

Föräldrarna uppger att de önskar en rak kommunikation med sjuksköterskorna, att de får tydlig information om både medicinsk teknik och barnets hälsotillstånd, de önskar dock denna information vid en tidpunkt då de är mottagliga för den och inte när stressen är för hög. De anser också att en fungerande relation dem emellan är något som till stor del ligger på sjuksköterskans ansvar, då föräldrarna i detta läge är psykiskt svaga och inte själva orkar anstränga sig för att upprätthålla en fungerande relation. Föräldrarna önskar att

sjuksköterskorna ska ha en stor förståelse till deras situation, ta deras oro på allvar och ställa rimliga individuella krav. Vissa dagar orkar de spendera hela dagen med sitt prematura barn och är mottagliga för information medan de vissa dagar känner att orken tryter och det blir för påfrestande. (1,33-36,38,39,41,42)

“Han gav mig en massa kalla fakta, och berättade saker som jag kanske egentligen inte behöver höra just nu, och som jag absolut inte orkade höra! Jag bröt ihop.. Han fortsatte att prata, men vände sig till mamma istället. Så var den dagen förstörd. Han tog allt hopp ifrån mig och jag har gråtit oavbrutet sen mötet klockan tre idag.. Jag behöver inte höra allt som skulle kunna hända, vad som ska hända om några månader om vi är kvar, hur många procents chans hon har att överleva, alla infektioner och problem som kan uppstå. Varför ska jag veta allt det?? Det borde väl vilken normal människa som helst fatta att jag inte orkar i det här läget?”

(33)

En annan aspekt som de flesta mammor tar upp när de bytt sjukhus, som ofta sker när barnet blivit mer stabilt, är att de önskar samma rutiner som de är vana vid. De önskar även få visa vad de kan, innan sjuksköterskorna kommer dit och dömer. På ena sjukhuset får de agera föräldrar med stort ansvar, som sedan tas ifrån dem i samma stund som de dessutom hamnar på ett helt nytt ställe med en mängd nya ansikten som de måste lära känna. De beskriver hur de byggt upp sitt sätt att hantera sitt barn och lärt känna varandra och hur de helt plötsligt måste hitta nya sätt att vara, bara för att de nya sjuksköterskorna är vana vid vissa rutiner och förhållningssätt. De önskar att sjuksköterskorna var med lyhörda och kanske istället

anpassade sig efter deras rutiner, de menar att tiden de gått igenom innefattar tillräckligt mycket omställning och när de äntligen har fått en fungerande vardag så raseras det igen (34,35,39).

“(...) dom rutiner vi har haft på kvällarna i Umeå är som bortblåsta här, nu ska vi väga på morgonen inför ronden. Inte kul, vi är inga morgonmänniskor, inte ens Jamie är det, när man kliver upp tidigt och tittar på honom så ligger han fortfarande och sover, så när man ska börja byta blöja på honom så kvider han och ser otroligt missnöjd ut, stackars barn.” (35)

Mammorna uppger att det är påfrestande att sjuksköterskorna arbetar på olika sätt på olika sjukhus, de menar att det är svårt att kunna känna sig som mammor, när det sätt de lärt sig vårda sitt barn ifrågasätts (34,35,39). En mamma menar att det är svårt att knyta an i denna miljö, det känns som att de hela tiden är övervakade och blir bedömda. Samma mamma förklarar sedan hur hon känner att allt ansvar tagits ifrån dem på det nya sjukhuset. Hon beskriver en situation när en sjuksköterska kom in på rummet när pappan bytte blöja på sonen, hans saturationsprob hade då lossnat och sjuksköterskan ville gärna sätta dit den igen.

Pappan sa då att han kunde sätta tillbaka den, men sjuksköterskan hävdade att detta var hennes ansvar (35).

“Att byta plats på saturationsproben var vardagsmat för oss i Umeå, att vi inte fick göra det här var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Det kändes som att vi inte fick göra någonting själva och var ständigt övervakade.” (35)

Samtliga mammor beskriver någon gång hur de är rädda för att skaffa sig ovänner bland sjuksköterskorna. De är rädda att det ska påverka vården av deras barn och väljer därför ofta att inte ifrågasätta, även om de ibland skulle vilja (1,33-37,39,41,42).

“Det såg så hårdhänt ut och jag ville bara rycka tag i kvinnan och säga henne några ord. Jag kunde inte, det här var hennes arbetsplats och jag var en besökare. Det skulle bli väldigt svårt att med en gång skaffa sig ovänner bland personalen som jag sedan tvingas leva med under vårdtiden.” (39)

Det framkommer dock att denna osäkerhet ger med sig. När de blivit varma i kläderna på avdelningen och fått en relation till sjuksköterskorna så känner de att deras åsikter kan framföras på ett annat sätt utan rädsla för att vården ska försämras (1,33-37,39,41,42).

Våga lita till föräldrarnas kunskaper – bemötandets konsekvenser

Mammorna beskriver hur de önskar att sjuksköterskorna vågade lyssna till föräldrarnas utlåtanden, detta menar både de som är kvar på samma avdelning som tidigare och de som kommer till en ny. De känner efter ett tag att de lärt känna sina barn såpass bra att de vågar ignorera exempelvis en fallande syresättning, då de sett mönster som visar att det sker vid speciella tillfällen. De beskriver även hur de förstår att sjuksköterskorna till en början inte vågar lita på föräldrarnas förmåga kring detta, men anser att de efter upprepade tillfällen borde vunnit ett större förtroende hos dem. Mammorna beskriver hur det känns jobbigt att inte bli litade på (1,33-36,38,39,41,42). En del av dem känner till slut att de inte orkar stå upp för sin sak.

“D g n o mm p om n g n, n ml m p ng, o Jamie gick ner i saturation knackade det på dörren och in kom en sköterska. Hela dagen fick vi förklara för varenda sköterska att det är ingen idé att komma springande

för varje grej han gör, han går ner i saturation när han tar i för att bajsa, eller börjar hicka osv osv. Tillslut vart jag less och slutade röra i Jamie överhuvudtaget för att bara få lite lugn och ro.” (35)

Föräldrarna blir stärkta av att sjuksköterskorna uppmuntrar dem till att sköta omvårdnaden.

Det får dem att våga sköta om barnet även om det är slangar och annan medicinteknisk apparatur som omger dem. I samband med att de gör detta stärks föräldrarollen. De har en stark vilja att vara med och bära rollen som barnets föräldrar. I vilken mån de vågar ta sig an det, påverkas av hur mycket sjuksköterskan uppmuntrar till det. Är barnets tillstånd mycket dåligt, känner föräldrarna ofta att de vill ställa sig i bakgrunden. De uppger dock att vid de tillfällen de är med trots att deras barn sviktar i hälsan och något dramatiskt händer, får de en positiv känsla av att ha varit delaktiga (1,33-36,38,39,42).

“Personalen ville trots att Elias var så dålig att vi skulle komma fram och se vad de gjorde med honom. De ville att jag skulle ta lite i honom så att han kände att jag var där. Det var inget som jag klarade att göra spontant, jag behövde verkligen att personalen hjälpte mig att ta initiativ.” (42, sid 106).

Mammorna upplever ofta jobbiga stunder i livet på neonatalavdelningen (1,33-36,38,39,42).

Några av mammorna uttryckte att de ofta mår dåligt, men klarar inte av att själva ta itu med det problemet. Barnets utveckling, framsteg och bakslag står i centrum och det är svårt att ta fokus från bebisen. Inte sällan behövs det då hjälp utifrån för att de ska klara av att bearbeta sina tankar och känslor (33,34,39).

“Någon hade bokat en tid åt mig hos kuratorn.. Skulle tro att det var sköterskan som jobbade igår kväll. För då mådde jag verkligen dåligt, så hon blev nog lite orolig. Så klockan ett ska jag träffa henne. Det kan jag nog behöva.. (...) man kan ju ge det en chans iaf...” (33)

Författarna beskriver också att de bygger upp ett förtroende tillsammans med

sjuksköterskorna, och hur viktigt det är för att de ska känna sig trygga i att de är i goda händer (1,33-36,38,39,41,42). En mamma berättar att när sjuksköterskorna gör lite extra för familjen så upplever de det som väldigt positivt. De känner det då som att de vill att familjen ska må bra (39). Mammorna känner sig stolta och trygga när sjuksköterskorna ger dem beröm för något de gör bra (1,33-36,38,39,41,42).

“Jag har ett stort förtroende för ”mina” sjuksköterskor och tycker om dem allihop.

(...) De är så vänliga och frågar hur resten av familjen mår. De gör lite extra för att vi skall må bra.” (39)

Mammorna beskriver även hur relationen mellan föräldrarna och sjuksköterskorna ibland var infekterad. Hur många sjuksköterskor kastar ur sig kommentarer, ibland utan att tänka sig för, men som skapar dåligt samvete och ångest hos föräldrarna. Det kan vara pikande

kommentarer gällande amning, att de behöver pumpa ut mer mjölk nästa dag eller att de borde spendera mer tid hos barnet. Saker som föräldrarna menar att de själva tänker på konstant och som inte behöver påpekas av sjuksköterskorna (1,33-36,38,39,41,42). En mamma beskriver sina tankar efter att en sjuksköterska kommit in till dem och hävdat att hon tycker att föräldrarna borde vara mer hos sin son och sitta känguru med honom mer än de redan gör (35).

“Hon bara vräkte ur sig massa saker med slutklämmen att "det är ju för Jamies bästa.(...) Tack för den, det var precis det jag ville höra. Varje gång jag lämnar det här sjukhuset så får jag dåligt samvete, är jag borta för länge får jag dåligt samvete, om jag råkar somna på dagen för att jag är trött och i samband med det blivit borta nån timme får jag dåligt samvete. Ja ni anar mönstret. Min ständiga tanke är att dom dömer mig för att jag vart borta, för att jag inte tar hand om honom så mycket som dom förväntar sig.” (35)

Mamman hade svårt att acceptera de här kommentarerna från sjuksköterskan. Hon skriver senare hur de föregående vecka hade skött sig exemplariskt men att de under helgen som varit suttit känguru med honom endast en gång om dagen istället för två. Hon beskriver hur hon egentligen inte orkar få dåligt samvete över detta, men inte heller kan få sjuksköterskans ord ur huvudet. Hon anser att sjuksköterskorna borde visa mer hänsyn till allt runt omkring, det svåra i att få ett för tidigt fött barn och att ständigt tvingas gå runt med oro i kroppen (35).

Mammorna önskar som tidigare nämnts en rak och tydlig kommunikation. De beskriver även hur de är i stort behov av bekräftelse och respons (1,33-36,38,39,41,42). Många av

föräldrarna känner att det brustit i kommunikationen på detta plan och att de ofta går undrandes om vad sjuksköterskorna tycker och tänker om dem när de lämnat avdelningen (33-35,38,39).

“Jag är rädd för vad personalen nere på Barn 4 tycker och tror om oss.. Dom kanske tror att jag inte bryr mig om min dotter. Jag sitter ju inte hos henne hela dagarna, jag orkar inte! Gör andra föräldrar det? är det jag som är självisk? Borde jag reagera på ett annat sätt? Borde jag fråga mer, vara mer involverad? Dom kanske tror att

Fredrik inte bryr sig, att han tycker att jobbet är viktigare än oss.. Dom kanske tycker att vi agerar konstigt?” (33)

Denna mamma beskriver vidare hur hon ständigt är rädd för att göra fel och oroar sig över vad personalen tycker. Hon känner sig psykiskt svag och vågar inte uttrycka sina önskemål om en bättre kommunikation mellan henne och sjuksköterskorna. Hon hävdar att hon gör så gott hon kan med sin dotter, men får känslan av att personalen inte tycker att det räcker till (33).

“Jag kan inte göra mer än jag gör just nu. Min kropp orkar inte, och mitt psyke orkar inte.” (33)

Slutligen beskriver mammorna hur sjuksköterskorna ofta uttrycker sina privata åsikter, vilket leder till en mängd olika åsikter varje dag. De önskar istället att det fanns tydliga riktlinjer på avdelningen som alla sjuksköterskor arbetade efter. På så vis hade de besparats förvirringen som uppstår när de hela tiden får olika information och ständigt behöver försvara för

sjuksköterskorna emellan varför de gör på det ena eller andra sättet (1,33-36,38,39,41,42).

DISKUSSION

METODDISKUSSION

Tidigare forskning valdes att presenteras i bakgrunden och utgör därmed inte en del av resultatet, detta på grund av vår önskan att i stället kunna ställa den i relation till resultatet av livsberättelserna. En jämförelse av vetenskapliga artiklar och de valda bloggarna samt berättelserna anser vi ger en bredare bild av och en annan inblick i problemområdet.

I arbetet inkluderades åtta livsberättelser (1,33-39,41,42) för att få en bred grund att stå på och trovärdigt resultat. Analysen innebar ett omfattande och tidskrävande arbete, då samtliga texter lästes flera gånger innan de meningsbärande enheterna plockades ut. Efter att ha läst var och en för sig diskuterade vi materialets innehåll och skrev tillsammans ner de

meningsbärande enheter vi ansåg var relevanta för att svara till arbetets syfte. I en narrativ metod med fokus på det latenta i texterna ges stort utrymme för tolkning (32), vilket kan bli till en svårighet om flera personer ska vara inblandade i analysen, problem blir det dock först om det visar sig att de inblandade tolkat texten olika. Det visade sig dock att vi tolkat texterna lika och uppmärksammat samma fenomen, vilket underlättade för den fortsatta

arbetsprocessen och stärker arbetets reliabilitet (45). Vi kunde nu kategorisera vårt material med fokus på anknytning.

Upplägget på bloggar varierar och det kräver en viss vana för att förstå. Vi har valt ut delarna av bloggarna som berör ämnet neonatologi, men en bloggare beskriver sällan enbart en bit ur livet, därför var det tidskrävande och svårt att plocka ut den del av berättelsen som rör ämnet.

De flesta bloggar är uppbyggda utifrån kategorier eller taggar där innehållet framgår av namnet. Detta ger viss struktur, dock kan man inte förlita sig helt på kategorierna då vissa inlägg saknar kategori och hittas under andra ämnen. Det krävs därför att man aktivt letar sig igenom bloggen. Det var betydligt lättare att hitta i våra två böcker eftersom man kunde färgmarkera texten och sätta in bokmärken som markerade var olika ämnen fanns i boken.

Bloggar är dock bra då de skrivs allt eftersom människan upplever sin livsvärld. De beskriver därför känslor där och då, till skillnad från biografier där författaren i efterhand ska sätta ord på upplevelsen.

Eftersom berättelsernas författare är mammor var ett kriterium att de trots det skulle beskriva båda föräldrarnas upplevelse. Vi kan idag ångra att vi inte sökte mer specifikt efter litteratur skriven utav pappor. Vi upplever att informationen är bred och tillräcklig, men det hade varit intressant att få den beskriven även utifrån en pappas upplevelser och ord.

Mammorna som inkluderats i resultatet har berättat valda delar ur sitt liv, livsberättelser som handlat om hur de upplevt att få ett prematurt barn. Varje person har sitt sätt att uttrycka sig på och man kan se deras livsberättelser både som unika och typiska. Emellanåt har metaforer fått stå för vad de velat förmedla (32). Detta har ställt krav på oss under arbetets gång då vår tolkningsförmåga ställts på sin spets. Därför har vi varit noga med att läsa berättelserna åtskilt och vi har även under samma omständigheter kodat ut de meningsbärande enheterna.

Genom att arbetet utformats med hjälp av narrativ analys anser vi att föräldrarnas upplevelser har kommit fram på ett tydligt och ärligt sätt. Inom forskning där man vill studera ett fenomen inom ett visst område, använder man sig av olika instrument och metoder för att genomföra

undersökningen. I forskningssyfte får exempelvis föräldrar på en neonatalavdelning

frågeformulär att svara på. Ofrånkomligt är att dessa frågor är utvalda. Till skillnad från sådan forskning har föräldrarna i vårt arbete haft fria händer att uttrycka det de upplevt, utan några begränsningar. Möjligtvis kan man diskutera om föräldrarna på något vis upplevt krav på sig själva att uttrycka sig på ett visst sätt eller känt att de måste begränsa sig i vad de lämnar ut.

Vi upplever trots detta att bloggarna varit omfattande med uttömmande beskrivningar av hur de upplevt livet på en neonatalavdelning.

RESULTATDISKUSSION

I arbetets resultat presenteras endast erfarenheter från svensk neonatalvård och vi har funderat över om vi borde inkluderat även berättelser från andra länder, då bakgrunden till viss del berör neonatalvård världen över. Vi anser dock att det hade blivit allt för brett, då

problematiken i andra delar av världen kan syfta till helt andra saker än det som svenska föräldrar upplever och ett resultat hade kunnat vara svårt att sammanställa. Vi ville komma fram till konkreta tillvägagångssätt för att kunna förbättra anknytningen mellan föräldrar och barn och därför krävdes denna begränsning.

Befinna sig i sjukhusmiljön och lära sig hantera den

Sjukhusmiljön som sådan kan verka skrämmande och det är till stor del sjuksköterskans ansvar att avdramatisera den rådande miljön. Liksom tidigare forskning (24) visar, beskriver mammorna hur den medicinska tekniken omkring barnet har en stor inverkan på

anknytningen. Föräldrarna är rädda att göra fel och skada sina barn och många upplever att utrustningen hämmar kontakten med barnet (1,24,33-37,39,41). Tidigare forskning visar dock att föräldrarna blir mer bekväma i sjukhusmiljön i takt med att de lär sig sköta om sitt barn (27). Det är därför vårt ansvar som sjuksköterskor att stötta föräldrarna i detta. Gå igenom utrustningen gång på gång och ge föräldrarna den kunskap de behöver. Kunskap är makt och vi hävdar att en viss känsla av makt kan gynna föräldrarnas förmåga och tillit till att våga ta initiativ i vården av barnet och därav jobba mot en bra anknytning.

Vid brist på information och stöttning från sjuksköterskorna saknar en del mammor det självförtroende som krävs för att våga delta i omvårdnaden av deras barn och de känner stor osäkerhet i den rådande miljön (28).

Sjuksköterskans och föräldrarnas förhållningssätt i skapandet av relationen

Det är tydligt att stort fokus ligger på att hitta sin föräldraroll. I resultatet framkommer det att denna process underlättas för de föräldrar med barn sedan tidigare. Detta har till stor del att göra med att de redan är trygga i sin föräldraroll och har lättare att våga uttrycka sig och sätta ner foten när de misstycker (27). Det beskrivs hur sjuksköterskorna försöker råda föräldrarna att göra på olika sätt. För de som inte har barn sedan tidigare och därmed inte hunnit hitta sin föräldraroll ännu är det något som upplevs som förvirrande och vilseledande (26,34,37). För att undvika att för många olika råd och åsikter ges bör därför sjuksköterskan ha ett tydligt och gemensamt förhållningssätt samt riktlinjer att arbeta efter. De bör inte blanda in sina privata åsikter för mycket med tanke på att föräldrarna då tvingas ta in alldeles för många olika åsikter och förvirring skapas gällande vad som är rätt och fel (1,33-36,38,39,42). Denna typ

av vård kräver ett hjärtligt engagemang av sjuksköterskorna och det kan vara svårt att inte blanda in sina privata känslor och åsikter. Vi hävdar dock att de för att skapa en bra relation

In document Vågar jag älska dig? ______________________________________________________________________ (Page 23-36)