Berättarens röst

Svetlana Aleksijevitj, Pirkko Lindberg och Klas Lundström synliggör sig själva i sina litterära reportage, men på olika sätt. I Bön för Tjernobyl förekommer Aleksijevitj i paratexten, som Gérard Genette definierar som den text som inte tillhör den berättande texten utan det övriga, det som omsluter den, exempelvis författarens namn och förordet. Paratexten hjälper läsaren att träda

155 Ibid., s. 372.

156 Johanna Lindbladh, “The Problem of Narration and Reconciliation in Svetlana Aleksievich’s Testimony Voices from Chernobyl”, The Poetics of Memory in Post-Totalitarian Narration, red. Johanna Lindbladh, The Centre for European Studies, Lund University, Lund, 2008, s. 42.

157 Ida Korneliussen, ”- Kan være både kritisk og moralsk”, forskning.no, 31.1 2012,

http://forskning.no/medievitenskap/2012/01/kan-vaere-bade-kritisk-og-moralsk, hämtad 23.3 2019.

32

in i verket och ger en kontext till den centrala texten.¹⁵⁸ Under ”En historisk upplysning”, har Aleksijevitj sammanställt tidningsurklipp som redogör för Tjernobylolyckan och

kontaminationen av miljön som olyckan medförde. Kapitlet förbereder läsaren för vittnesmålen som utgör själva kärnan i boken. Eftersom de intervjuade personernas upplevelser berättas i monologform, är Aleksijevitj inte direkt synlig i merparten av texten i boken. I stället förekommer hon således i förordet och efterordet.

I förordet diskuterar Aleksijevitj kärnkraften. Hon understryker hur utvecklingen av teknologin medför stora risker för människan och naturens välbefinnande, och argumenterar för att andra strategier än kärnkraften borde utforskas för att uppnå en hållbar utveckling.¹⁵⁹ Beck kallar den här utvecklingen för risksamhället, där samhället måste hantera de konsekvenser som

industrialiseringen fört med sig.¹⁶⁰ Enligt Beck har moderniseringen skapat nya risker för

människor och miljön, och en av utmaningarna i det nya samhället är hur dessa risker och denna osäkerhet ska hanteras och stävjas. En risk är att myndigheterna väljer att undanhålla viktig information från medborgarna,¹⁶¹ vilket Aleksijevitj uppmärksammar i förordet, när hon redogör för hur myndigheterna försökte hemlighålla omfattningen av de negativa följderna av

Tjernobylolyckan för människornas hälsa.¹⁶² Vidare uppvisar författaren en kritisk hållning till kärnkraften, vilket framkommer tydligt i förordet: ”Man hade kunnat tro att civilisationen, efter Hiroshima och Nagasaki, skulle välja en annan väg – utan kärnkraftverk. Vi måste lämna

atomåldern bakom oss. Söka andra vägar”,¹⁶³ och avslutar med: ”Jag skrev om det förflutna, men det visade sig vara framtiden.”¹⁶⁴ Oron inför kommande miljökatastrofer orsakade av människan är vad den toxiska diskursen handlar om,¹⁶⁵ och Aleksijevitj aktualiserar oron i ovanstående citat.

Hon uttrycker en oro över att Tjernobylolyckan inte bara var ett isolerat fall av miljöförstörelse, utan snarare utgör början i ett led av framtida katastrofer.

158 Gérard Genette, Paratexts- Thresholds of interpretation, [1987] övers. Jane E. Lewin, Cambridge University Press, New York, USA, 1997, s. 1f

159 Aleksijevitj, 2013, s. 9 ff.

160 Beck, 1998, s. 29 f.

161 Beck, 1998, s. 30.

162 Aleksijevitj, 2013, s. 10.

163 Aleksijevitj, 2013, s. 13.

164 Ibid., s. 13.

165 Buell, 2003, s. 31.

33

Glotfelty framhåller att en viktig aspekt av ekokritiken är att göra människor medvetna om miljöproblemen, för att samhället i längden ska kunna lösa dem.¹⁶⁶ Detta ekokritiska

förhållningssätt synliggörs i förordet till Bön för Tjernobyl, eftersom Aleksijevitj kraftigt tar avstånd från tanken om kärnkraften som energikälla på grund av dess eventuellt ödesdigra konsekvenser för miljön. Aleksijevitj informerar nämligen läsaren om kärnkraftsituationen i världen, och betonar samtidigt sin egen inställning till kärnkraftverken: ”Numera är 440

atomreaktorer i drift runt om i världen, i nästan 30 länder. I USA 103, i Frankrike 59, i Japan 55, i Ryssland 31. Tillräckligt för en världsundergång.”¹⁶⁷ Aleksijevitj väljer följaktligen att

problematisera utbredningen av kärnkraftverken på ett dramatiskt vis genom att upplysa läsaren om att de existerande kärnkraftverken i världen har kapacitet att förstöra jorden. När Aleksijevitj sedan beskriver strålningen efter Tjernobylolyckan fäster hon sig vid dess osynliga och

alltomfattande karaktär för att ytterligare betona att ingen går säker för kontaminationen, som förekommer överallt:

Döden hade plötsligt många okända ansikten. Den syntes inte, man kunde inte ta på den och den saknade lukt. Det fanns inte ens ord som kunde uttrycka hur människor plötsligt blivit rädda för vattnet, jorden, blommorna och träden. Därför att det här hade människorna aldrig varit med om förut. Allt såg ut som vanligt – samma färger, former, dofter – och allt kunde döda. En okänd förtrogen värld.¹⁶⁸

Även om författarens röst vanligtvis inte framträder i vittnesmålens utsagor, synliggör Aleksijevitj sig själv i urvalet, sammanställningen och redigeringen av berättelserna i Bön för Tjernobyl, vilket innebär att författaren ändå utövar en viss kontroll över berättelserna.

Jungstrand betonar reporterns ansvar för reportagetexten på följande vis: ”Lyssnandet, sammanställandet och ansvaret är alltid reportersubjektets i realiserandet av reportagetexten.

Bandspelaren registrerar endast det sagda, den stelnade utsagan som reportern sedan har att hantera.”¹⁶⁹ Aleksijevitj har valt att framställa berättelserna i Bön för Tjernobyl i monologform, vilket innebär att vittnenas röster dominerar verket. Monologerna gör det möjligt för flera olika röster att uppträda samtidigt, vilket bidrar till en mångstämmighet i verket. Reportersubjektet

166 Glotfelty, 1996, s. xxiv.

167 Aleksijevitj, 2013, s. 12.

168 Aleksijevitj, 2013, s. 12

169 Jungstrand, 2013, s. 126

34

blandar sig däremot inte i vittnenas berättelser, förutom för att neutralt beskriva en del faktiska skeenden, såsom när vittnesmålen sitter tysta en stund, eller när de gråter.¹⁷⁰ Det litterära

reportaget av detta slag framstår således som synnerligen objektivt; reportersubjektet distanserar sig från intervjupersonerna, vilket är ett grundläggande villkor inom journalistiken.¹⁷¹ Trots det, är det Aleksijevitj som har träffat och intervjuat vittnena, och därför har hon även förmågan att forma och styra berättelserna, exempelvis med hjälp av inledande intervjufrågor, i den riktning hon väljer.¹⁷² I berättelserna återfinns dock inte intervjufrågorna eller Aleksijevitjs reaktioner på vittnenas berättelser. Den här interaktionen mellan reportern och intervjupersonerna har

Aleksijevitj valt att utelämna från det färdigställda reportaget, för att ge röst åt vittnena. Jag hävdar att den avskalade reporterrollen kan betraktas som ett litterärt grepp som Aleksijevitj tar till för att ytterligare framhäva intervjupersonernas vittnesmål.

Jungstrand framför argumentet att det är i urvalsprocessen som reportern har sitt starkaste ansvar för de personer som intervjuas, eftersom reportern kan välja att beskriva intervjupersonerna på ett förnedrande vis, även om reglerna för det journalistiska arbetet fördömer detta. Jungstrand poängterar vidare att det som utelämnas från reportaget är nästan lika betydelsefullt som det inkluderade materialet.¹⁷³ Eftersom Aleksijevitj arbetade med berättelserna i Bön för Tjernobyl i drygt tio år och intervjuade hundratals människor, var hon tvungen att välja ut vilka av

berättelserna som skulle inkluderas i det slutliga reportaget.¹⁷⁴ I nästa underkapitel, där jag diskuterar vittnesmålens berättelser, går jag närmare in på vilka aspekter av katastrofen som vittnena belyser i sina berättelser. Förutom i paratexten, framkommer Aleksijevitj som vittne i ett kapitel av boken, där hon berättar om sina upplevelser efter Tjernobylkatastrofen. Hon kallar avsnittet ”Författarens intervju med sig själv [...]”, och i det går hon på djupet med varför hon valde att skriva Bön för Tjernobyl.¹⁷⁵ Hon nämner att hon ”noterar och samlar in vardagliga tankar, känslor och ord”,¹⁷⁶ men poängterar samtidigt att katastrofen har förvandlat

människornas vardag – och gjort tillvaron egendomlig.¹⁷⁷ Sålunda kan påstås att olyckan

170 Aleksijevitj, 2013, exempelvis på s. 105 och s. 107.

171 Jungstrand, 2013, s. 46.

172 Jungstrand, 2013, s. 125 f.

173 Ibid, s. 100

174 Lindbladh, 2008, s. 46

175 Aleksijevitj, 2013, s. 48 – 60.

176 Aleksijevitj, 2013, s. 49.

177 Ibid., s. 49.

35

förändrat invånarna i Tjernobyls levnadssätt och tankar, vilket tar sig uttryck i vittnenas berättelser.

Slutligen återkommer Aleksijevitj i efterordet, som hon gett rubriken ”I stället för epilog”, där hon kritiserar faktumet att Tjernobyl blivit ett turistmål. Skarpsynt ironiserar hon över det motsägelsefulla i att människorna som besöker det strålningskontaminerade området i hopp om att få mera spänning i vardagen, erbjuds ekologisk mat och dryck samtidigt som de försäkras om att strålningen inte är farlig:

Vid utflyktens slut erbjuds extremturismens vänner en picknickmiddag bestående av ekologiskt rena livsmedel och rödvin [...] Under den dag som tillbringas i zonen garanteras besökaren en lägre stråldos än efter tre röntgenundersökningar. Besökaren tillråds dock att inte bada, äta fångad fisk eller vilt, plocka bär, äta svamp stekt över eld eller förära damer buketter med

ängsblommor.¹⁷⁸

I förordet beskrev Aleksijevitj hur myndigheterna dolde allvaret i Tjernobylolyckan för befolkningen, och i ovanstående citat exemplifieras en liknande säkerhetsgaranti för turisterna som besöker platsen. Aleksijevitj uppmärksammar härmed det absurda i att turisterna garanteras en säker vistelse i det strålningsskadade området, eftersom det visat sig att myndigheterna ljugit om säkerheten tidigare. Att myndigheterna undanhöll information om olyckan i Tjernobyl är även något som understödes av David M. Rubin. I sin artikel ”How the News Media Reported on Three Mile Island and Chernobyl”, jämför han mediernas rapportering av kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl. I undersökningen framkommer bland annat att efter Tjernobylolyckan skickades det första nyhetsinslaget ( i radio) ut först 36 timmar efter haveriet, när evakueringen av Pripjat hade börjat.¹⁷⁹