Lärarna i bägge klassrummen var duktiga på att ge positiv feedback och beröm när eleverna svarade på frågor korrekt, gjort sina läxor, målat fina bilder eller arbetat på bra i böckerna, tonfallet hos lärarna vid berömmet varierade beroende på vilken elev det berörde samt vilken uppgift som genomförts. Vi observerade att lärarna stundtals berömde eleverna på slentrian, det vill säga att eleven fick beröm fast den inte åstadkommit något som var värt ett beröm. Som vuxna kunde vi ibland tycka att nivån var densamma som på förskolan där alla var jätteduktiga vad de än gjorde. I klassrum två var fysisk beröring såsom kramar, gruppkramar och klapp på kinden ett vanligt förfarande vid beröm, en sorts tyst beröm eller
uppmärksammande uppstod när vissa elever fick sitta i lärarens knä när det var högläsning. Eleverna uppmanades ständigt av lärarna att svara på frågor och räcka upp handen för att redogöra för ett svar. Elever som alltid räcker upp handen får inte alltid frågan då läraren
38
redan vet att de kan svaret. Läraren brukar istället fråga någon annan elev som inte räcker upp handen, enligt läraren finns det två syften med detta, dels komma åt de som inte följer med i undervisningen dels för att blyga och tysta elever som kan svaret men inte vågar räcka upp handen också skall ha möjligheter till att visa sina färdigheter. Följande dialog utspelade sig flera gånger med samma elev, fast i olika ämnen där eleven alltid uppger att denne är rädd:
”Du kan svara Linus, vilket landskap är störst?” (Lärare).
”Nä jag vet inte, eller jo det gör jag, nää jag törs inte” (Linus).
”Vad törs du inte? Törs du inte svara på frågan?” (Lärare).
”Nä jag tror att jag kan men det blir fel, jag vill inte”(Linus).
”Men du tror väl inte att jag blir arg för att du svarar fel? Det blir jag ju aldrig” (Lärare).
”Jag vet inte” (Linus).
Vid detta tillfälle väljer läraren ut en elev som aldrig räcker upp handen. Läraren vet om att eleven har kunskapen att svara men att denne väljer att inte delta i lektionen. Eleven uppger att han upplever en rädsla för att svara på frågan även fast han tror sig veta svaret. Trots lärarens övertygelse om att hon inte blir arg uppvisar eleven en osäkerhet och väljer att inte svara. När vi senare frågar läraren varför eleven ständigt velar när denne får en fråga svarar hon att eleven har en enorm press på sig hemifrån om att han skall prestera ”tiptop” i skolan. Detta har antagligen satt spår i pojken och han är rädd för att svara fel, även fast pappan inte är närvarande i klassrummet. Det kan vara så att eleven tror att läraren skall förmedla felsvar och dåliga svar vidare till pappan som då skapar en osäkerhet kring hans egna kunskaper. Om en elev svarar fel bemöter läraren det med en vänlig ton och låter eleven försöka igen, samtidigt som eleven får beröm för att den försöker. Nedanstående citat kommer från lärarna under lektionstid:
”Jättebra, men inte helt rätt. Försök igen, men det är bra att du försöker” (Klasslärare i årskurs 2).
”Ja du ser, bra! Förstår du nu hur jag menar med att det är bra att du tränade på att läsa den där boken?” (Fritidspedagog).
”Oj, det var en fin bild du valde på fjällräven!” (Klasslärare årskurs 2).
Ovanstående citat bekräftar att lärarna och pedagogerna inte blir arga eller besvikna om en elev svarar fel, istället uppmuntrar de eleven att försöka igen och när det går bra får eleven
39
beröm. När lärarna ser att eleven bemästrar frågan utmanas eleven att vidareutveckla svaret och får då ännu mer beröm. Lärarens uppgift är att uppmuntra barnen till ett livslångt lärande vilket görs genom beröm och uppmuntring trots vissa felsvar ibland.
Eleverna brukade även berömma varandra för fina arbeten, vanligast var beröm vid
bildlektionerna där vissa elever (flickor) uppvisade högre kreativitet vid färgsättning och vid tecknande. Dessa elever brukade ofta hjälpa sina klasskamrater att rita mönster eller hjälpa till vid blandning av vattenfärgerna. Vid andra lektionstillfällen när läraren hade många elever att hjälpa brukade någon elev (både pojkar och flickor) spontant hjälpa en eller flera andra elever som behövde hjälp eller hamnat efter. Detta resulterade ofta i att läraren berömde eleven som hjälpt till. Denna elev växte med berömmet och sannolikheten att den utför samma beteende igen är väldigt stor. Eleverna delade inte bara ut beröm till varandra, flera av eleverna tillrättavisade sina klasskamrater flera gånger dagligen genom att informera hur regler skulle följas och hur lektionen skall genomföras, oftast handlade det om att eleven inte räckte upp handen, att någon skrek svaren rätt ut, satt och kastade sudd, pratade på lektionen eller störde på något annat sätt. Tillsägelserna var ofta höga så att samtliga i klassrummet skulle höra dem, där syftet antagligen var att minimera eleven som gjort fel samtidigt som man framhäver sin egen duktighet. Läraren kunde både förstärka eller ignorera detta beteende, men oftast blev den störande eleven tillsagd. I de bägge klasserna var det oftast flickorna som tillrättavisade sina klasskamrater vilket visas nedan:
”Men räck upp handen om du vill något, det gör vi andra” (Moa elev årskurs 2).
”Schhh, va´ tyst då, du stör mig” (Moa elev årskurs 2).
”Fröken säger att vi ska jobba med matteboken nu, inte sitta och måla” (Ellen elev årskurs 2).
Enligt ovanstående citat upplever flickorna i klasserna att de blir störda under lektionstid av andra elever, oftast hinner flickorna tillrättavisa sina kamrater innan läraren ens
uppmärksammar att det är ett problem. Tonen mot de tillrättavisade är ofta nedlåtande för att verkligen bekräfta att dessa elever gjort fel. Flickorna sökte ofta ögonkontakt med läraren som bekräftade deras duktighet med en blinkning eller med ord, trevliga ord till den som tillrättavisat och hårda tillsägande ord till den som tillrättavisats. Detta skedde nästan alltid i det offentliga och samtliga elever fick uppleva att en klasskamrat blev tillsagd både av en elev och av en lärare.