5.6 Övriga frågor
5.6.3 Beslutsordning
Regeringens förslag: Beslut enligt den nya lagen om verkställighet av ungdomsövervakning fattas av Kriminalvården, om inte annat följer av den lagen. Besluten gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.
Beslut enligt lagen om verkställighet av ungdomsövervakning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det frivårdskontor finns där den dömde är inskriven. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag utgår emellertid från att det är Statens institutionsstyrelse som är den verkställande myndigheten och därigenom den myndighet som ska fatta beslut enligt den föreslagna verkställighetslagen. Vidare föreslås i promemorian att beslut enligt den lagen endast får överklagas i särskilda fall.
Prop. 2019/20:118
104
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att är det oklart om syftet är att samtliga beslut som den verkställande myndigheten fattar om påföljden t.ex. boende, skolgång, sysselsättning och fritid, och som tas in i verkställighetsplanen, ska kunna överklagas. Attunda tingsrätt anser att det bör förtydligas vad som avses med att beslut får överklagas i särskilda fall, vilket skulle kunna göras genom en hänvisning till att detta motsvarar den rätt till överklagande som finns i 23 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Helsingborgs tingsrätt ifrågasätter att överklagande av de rörelseinskränkande inslagen ska ske till förvaltningsdomstol och inte till allmän domstol. Övriga remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Kriminalvården anför att bestämmelsen om överklagande bör kompletteras med en bestämmelse om omprövning, jfr 14 kap. 2 § fängelselagen samt 26 § strafftidslagen. Kriminalvården anger vidare att det av bestämmelsen om överklagande inte framgår om det är några beslut som inte ska få överklagas och att, för det fall inget annat anges, Kriminalvården kommer att utgå från att samtliga beslut, inklusive beslut om att upprätta en verkställighetsplan, ska kunna överklagas.
Riksdagens ombudsmän pekar på att beslut av Polismyndigheten kommer att kunna överklagas, vilket kan innebära att ett beslut av en enskild polis att tillfälligt omhänderta den dömde med stöd av 24 § andra stycket kommer att vara möjligt att överklaga. Detsamma gäller beslut om att tillfälligt omhänderta den dömde som fattas av Polismyndigheten med stöd av första stycket i 24 §. Polisens beslut att tillfälligt omhänderta en person kan i dag inte överklagas. Däremot blir sådana beslut av enskilda poliser normalt föremål för en s.k. förmansprövning.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 5.1 och 5.3 kommer det under verkställighet av ungdomsövervakning att fattas beslut som berör den unge i stor utsträckning. Bland annat ska verkställighetsplanen innehålla föreskrifter om att den dömde ska träffa en koordinator. Planen ska också innehålla föreskrifter om sådana inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet som anges i 18 §. Vidare får verkställighetsplanen enligt 15 § innehålla föreskrifter om bl.a. den dömdes skolgång eller boende. Det bör ankomma på den verkställande myndigheten, dvs. Kriminalvården, att fatta sådana beslut liksom beslut om t.ex. handräckning av Polismyndigheten eller provtagning för kontroll av drog- och alkoholförbud enligt den föreslagna verkställighetslagen. Att Kriminalvården fullgör de skyldigheter som åligger myndigheten enligt verkställighetslagen förutsätter inget beslut. Det innebär att t.ex. upprättandet av verkställighetsplanen inte i sig är ett beslut som den dömde ska kunna överklaga. Däremot kan som nyss nämnts planen innehålla enskilda beslut som bör kunna överklagas. När det gäller omhändertagande föreslås beslut i vissa fall fattas av Polismyndigheten (23 § tredje stycket). Sådana tillfälliga omhändertaganden som en polisman får göra enligt 24 § andra stycket utgör tjänsteåtgärder och inte beslut i den mening som nu avses.
Den unge bör ha rätt att överklaga beslut enligt den föreslagna verkställighetslagen. En sådan rätt bör finnas såväl när det gäller de
105 Prop. 2019/20:118 obligatoriska moment som verkställighetsplanen ska innehålla (14 §) som
sådana inslag som får regleras i verkställighetsplanen, t.ex. om boende, skolgång och vård (15 §).
Instansordningen för överklagande av Kriminalvårdens beslut är i dag inte enhetligt reglerad. Vissa av Kriminalvårdens beslut får överklagas direkt till allmän förvaltningsdomstol. Det gäller bl.a. beslut enligt fängelselagen och beslut att skjuta upp den villkorliga frigivningen (se 14 kap. 1 § fängelselagen respektive 38 kap. 14 § brottsbalken). Andra beslut, t.ex. om övervakning efter villkorlig frigivning och kontaktskyldighet med tjänsteman vid Kriminalvården eller annan person (se 26 kap. 11 § brottsbalken respektive 26 kap. 13 § andra meningen brottsbalken) får överklagas till övervakningsnämnden. Beslut som övervakningsnämnden fattat med stöd av bestämmelser i brottsbalken får överklagas till allmän domstol, med undantag för vissa beslut som överhuvudtaget inte får överklagas. Övervakningsnämndens beslut med stöd av fängelselagen respektive lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll överklagas däremot till allmän förvaltningsdomstol.
Frågan om en samlad översyn av instansordningen och beslutsordningen för Kriminalvårdens beslut har varit föremål för överväganden. Kriminalvårdskommittén föreslog i betänkandet Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54) att nämndorganisationen skulle avvecklas och att all överprövning av Kriminalvårdens beslut skulle samlas hos allmän förvaltningsdomstol. Det ställningstagandet ansåg kommittén ligga i linje med strävandena att renodla de allmänna domstolarnas verksamhet. Den dåvarande regeringen ansåg dock att en ofrånkomlig konsekvens av en sådan renodling är att allmän förvaltningsdomstol tilldelas artfrämmande frågor som har mycket nära kopplingar till påföljdssystemet, t.ex. frågor om föreskrifter under övervakning efter dom på skyddstillsyn, och ansåg det tveksamt om en sådan ordning innebar en mer effektiv och rättssäker prövning. Det ansågs inte heller, av samma skäl, ändamålsenligt att samla överprövningen hos allmän domstol. Detta i synnerhet som allmän förvaltningsdomstol har en lång erfarenhet av att hantera mål enligt bl.a. lagen om kriminalvård i anstalt. Regeringen ansåg även att övervakningsnämnderna ger en från Kriminalvården fristående prövning och att prövningen sker snabbt och ger en rättssäker och effektiv hantering av frågor om misskötsamhet. Den genomgripande förändringen av instansordningen som kommittén föreslagit genomfördes därför inte. (Se prop. 2009/10:135 En ny fängelse- och häkteslagstiftning s. 99 f.).
De beslut som det här är fråga om handlar om hur den faktiska verkställigheten ska vara utformad. På så sätt liknar besluten närmast de som fattas med stöd av andra verkställighetslagar, t.ex. fängelselagen, lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll och lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Beslut enligt dessa lagar prövas av allmän förvaltningsdomstol. Enligt regeringen kan beslut enligt den föreslagna lagen inte anses röra artfrämmande frågor eller ha en sådan nära koppling till påföljdssystemet att det talar mot att en prövning görs av allmän förvaltningsdomstol. Sammantaget görs därför bedömningen att allmän förvaltningsdomstol bör pröva överklaganden av Kriminalvårdens beslut. Det finns inte skäl att låta prövningen först ske i en övervakningsnämnd. Ett beslut av Kriminalvården bör överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det frivårdskontor finns där den
Prop. 2019/20:118
106
dömde är inskriven. Motsvarande ordning bör gälla även för andra beslut enligt denna lag. Det innebär att målen kommer att spridas över landet, dvs. inte koncentreras till en viss förvaltningsrätt. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. I 37 och 38 §§ förvaltningslagen (2017:900) anges i vilka fall en myndighet får respektive ska ändra ett beslut som den har meddelat som första instans. Mot bakgrund av detta och då inga särskilda skäl framkommit för det, saknas anledning att införa en sådan reglering med obligatorisk omprövning som Kriminalvården efterfrågar.