Verkställighet av en föreskrift om

Regeringens förslag: Om den dömde bryter mot en föreskrift om inskränkningar i rörelsefriheten, ska Polismyndigheten på begäran av Kriminalvården lämna hjälp för att verkställa föreskriften genom att tillfälligt omhänderta honom eller henne.

Om den dömde bryter mot en föreskrift om inskränkningar i rörelsefriheten och påträffas av en polisman, får polismannen tillfälligt omhänderta honom eller henne.

I de fall ett omhändertagande görs enligt ovan ska den dömde, om han eller hon är under 18 år, skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Om det inte är möjligt, ska den dömde överlämnas till socialnämnden. Om den dömde är över 18 år, ska han eller hon skyndsamt lämnas i bostaden eller på lämplig plats som möjliggör att han eller hon kan ta sig till bostaden. Om föreskriften om

85 Prop. 2019/20:118 rörelseinskränkningar avser en skyldighet att uppehålla sig på en

särskilt angiven plats, ska polismannen i stället föra honom eller henne till den platsen.

En begäran om handräckning får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att de särskilda befogenheter att använda våld eller tvång som anges i polislagen behöver tillgripas, eller det annars finns synnerliga skäl.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock inte att förutsättningarna för handräckning regleras i lag.

Remissinstanserna: Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att en polisman ska ha möjlighet att agera på egen hand, utan att den verkställande myndigheten begär det, när den unge bryter mot de rörelseinskränkande momenten som påföljden innefattar. Statens institutionsstyrelse (SiS) anser att det bör framgå av lagen om verkställighet av ungdomsövervakning att huvudmannen för verkställigheten av påföljden snarast ska underrättas i de fall polisen vidtagit en åtgärd på eget initiativ. Övriga remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Kriminalvården anser att det finns goda skäl att införa en skyldighet för Polismyndigheten att underrätta Kriminalvården i de fall där den dömde tillfälligt har omhändertagits av polis. Ett sådant omhändertagande är enligt Kriminalvården för det mesta en följd av en misskött verkställighet. Vid hanteringen av den dömdes misskötsamhet kan information om att han eller hon återförts till hemmet med polis eller självmant återvänt hem påverka val av åtgärder.

Riksdagens ombudsmän pekar på att den som tillfälligt omhändertas enligt 12 § polislagen får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet. Någon sådan möjlighet kommer dock inte att finnas enligt den föreskrivna lagen.

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) anser att socialnämndens ansvar vid verkställighet av föreskrifter om rörelsebegränsningar måste förtydligas. När det gäller överlämnandet av den dömde från Polismyndigheten enligt förslaget blir socialnämndens uppdrag snarare att medverka till att en påföljd blir verkställd. Socialnämnden har inga befogenheter att hindra den dömde från att avvika på nytt. Socialnämnden kan sannolikt inte göra annat än en skyddsbedömning och sedan släppa iväg den dömde. Om det inte finns en pågående utredning inleds troligtvis en sådan. SKR anser att det är en brist att socialnämndens uppdrag i denna del inte är närmare beskrivet i förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Möjlighet för Kriminalvården att begära hjälp av Polismyndigheten för att verkställa föreskrifter om rörelseinskränkningar

Regeringen föreslår ovan att den dömdes bristande närvaro vid verkställighetsplaneringen och vid möten med koordinatorn i

Prop. 2019/20:118

86

undantagsfall ska kunna leda till tvångsåtgärder. Det kan också övervägas om verkställigheten av de föreskrivna inskränkningarna i rörelsefriheten – eller någon av dem – bör kunna verkställas tvångsvis genom hjälp av Polismyndigheten. Som anges i avsnitt 5.3.6 ska verkställighetsplanen alltid innehålla en föreskrift om inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet. Som utgångspunkt ska den utformas som ett förbud för den dömde att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter. Om ett sådant förbud med hänsyn till hans eller hennes personliga förhållanden inte bedöms lämpligt eller det annars framstår som mer ändamålsenligt, får det dock ersättas med ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett särskilt angivet område, ett förbud att lämna ett särskilt angivet område eller en skyldighet att uppehålla sig på en särskilt angiven plats.

Av 12 § polislagen följer att om någon, som kan antas vara under 18 år, anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes hälsa eller utveckling, får han eller hon tas om hand av en polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden. Vid bedömningen av om det finns en sådan risk ska det beaktas om man kan befara att den unge kan komma att utsättas för brott, involveras i brottslig verksamhet eller skadas genom något annat socialt nedbrytande beteende. Med stöd av regleringen i polislagen kan en polisman omhänderta en ung person på grund av de omständigheter som denne anträffas under, samtidigt som den unge under sådana omständigheter även kan bryta mot en föreskrift om inskränkningar i rörelsefriheten. På så sätt kan omhändertagandet i ett sådant fall anses upprätthålla frihetsinskränkningen. Bestämmelsen i polislagen torde emellertid inte bli tillämplig i alla situationer där föreskrifter om rörelseinskränkningar överträds.

Mot den bakgrunden och för påföljdens trovärdighet bör det vara möjligt för Kriminalvården att begära hjälp av Polismyndigheten för att säkerställa att en föreskrift om inskränkningar i rörelsefriheten kan verkställas. Genom ett tillfälligt omhändertagande kan säkerställas att den dömde även i praktiken hålls borta från t.ex. de platser som har bedömts som särskilt riskfyllda när det gäller återfall i brott. Det bör – såsom föreslås i promemorian – gälla oavsett vilken typ av rörelseinskränkning som har föreskrivits i det enskilda fallet. Det kan exempelvis vara fråga om att den dömde vistas på en plats eller inom ett område som han eller hon enligt verkställighetsplanen inte får vistas på eller att den dömde påträffas på en annan plats än där han eller hon enligt verkställighetsplanen ska uppehålla sig. Det kan också handla om att den dömde bryter mot ett förbud att lämna bostaden. I dessa situationer bör det således vara möjligt för Kriminalvården att begära hjälp av Polismyndigheten för att upprätthålla föreskriften genom att tillfälligt ta om hand honom eller henne. Som Riksdagens ombudsmän noterar kommer det i dessa fall, då omhändertagandet inte grundas på 12 § polislagen, inte vara möjligt att ta den unge i förvar.

Det är i sammanhanget viktigt att understryka att tvångsåtgärder måste användas på ett balanserat sätt. Som nämns i avsnitt 5.4.1 följer det av proportionalitetsprincipen att en tvångsåtgärd får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. I likhet med vad som i det avsnittet sägs om polishämtning, och på samma skäl, bör en begäran om

87 Prop. 2019/20:118 handräckning bör vidare få göras endast om det på grund av särskilda

omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 och 10 a §§ polislagen behöver tillgripas, eller det annars finns synnerliga skäl.

Möjlighet för en polisman att i andra fall omhänderta den som överträder föreskrifter om rörelseinskränkningar

Som anges i avsnitt 5.6.1 bedöms att innehållet i verkställighetsplanen – t.ex. om föreskrifter om inskränkningar i rörelsefriheten – inte bör omfattas av sekretess. Det innebär att Polismyndigheten kan ha kännedom om att en ung person är underkastad sådana inskränkningar. I de fall en polisman träffar på en ung person som överträder exempelvis ett förbud om s.k. helghemarrest framstår det som rimligt att polismannen har möjlighet att tillfälligt omhänderta honom eller henne och på så sätt säkerställa att föreskriften om rörelseinskränkningar verkställs.

I avsnitt 5.3.7 föreslås att de rörelseinskränkande inslagen ska kunna kontrolleras med hjälp av elektroniska hjälpmedel. Det torde innebära att avvikelser som regel registreras och därigenom kommer till Kriminalvårdens kännedom. Det saknas därför tillräckliga skäl att införa en sådan lagreglerad underrättelseskyldighet för Polismyndigheten som Kriminalvården efterfrågar i de fall en polisman vidtagit en sådan åtgärd på eget initiativ.

De närmare formerna för ett omhändertagande

För att ett omhändertagande av Polismyndigheten eller en polisman ska kunna ske förutsätts som anges ovan att den dömde har överträtt en föreskrift om inskränkningar i rörelsefriheten. I de fall 12 § polislagen blir tillämplig på grund av omständigheterna i det enskilda fallet bör den bestämmelsen ha företräde.

I annat fall bör den dömde, om han eller hon är underårig, i första hand så skyndsamt som möjligt överlämnas till sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Om det inte är möjligt, t.ex. på grund av att vårdnadshavaren inte går att få tag på eller det inte är lämpligt att den dömde lämnas i hemmet, bör han eller hon i stället lämnas till socialnämnden (jfr 12 § polislagen). Det kan i detta sammanhang – med anledning av de frågor som SKR väcker – noteras att ansvaret för verkställigheten av påföljden i sig inte i en sådan situation övergår till socialnämnden utan att det alltså alltjämt är Kriminalvården som har det ansvaret. Om den dömde är myndig bör han eller hon i första hand lämnas i sin bostad. För det fall det inte är praktiskt möjligt bör han eller hon lämnas på en plats där det är möjligt för honom eller henne att ta sig till bostaden på egen hand. Om föreskriften gäller en skyldighet att uppehålla sig på en särskilt angiven plats bör den dömde, oavsett om han eller hon är myndig eller inte, transporteras till den platsen.

Prop. 2019/20:118

88