Vem bestämmer?

Ett annat tema som blir väldigt uttalat är diskussioner kring begreppen makt och myndighetsutövning vilka ofta diskuteras i relation till vartannat och i flera fall tenderar att bli varandras synonymer. Handläggarna är överens om att

myndighetsutövning är något centralt i arbetet och de flesta har inget problem med den maktposition myndighetsutövandet ger (jfr Ahrne et al 2003:25). Dock upplever vissa att just myndighetsutövande inte är den roligaste biten av arbetet. Det visar sig också att man genom närhet i tid till sin utbildning har ett lite annorlunda

förhållningssätt till myndighetsutövning, där man beskriver att man drar sig till minnes att inledningsvis var detta en svår del av arbetet att förhålla sig till. Med myndighetsutövandet i sin negativa form anges främst kontrollfunktionen samt restriktioner såsom avslag. En handläggare på Försäkringskassan berättar:

Ibland kan man tycka att ett avslag inte är etiskt korrekt. Exempelvis avslag om någon är jättesjuk nu men läkarutlåtandet beskriver en förbättring… Eller att personen inte har haft ett arbete och därmed inte är sjukpenning

placerad, och då får gå till soc för sin försörjning. Då kan man tycka det är grymt… Alltså man mår inte dåligt av det men man tycker det är fel… Men vi kan inte sätta oss över lagen…

På frågan hur en perfekt arbetsdag skulle se ut nämner flera av handläggarna dock händelser som medger att en bra dag är när man använt sig av sin

myndighetsutövning för att få igenom hållbara och positiva lösningar för den

enskilde. Detta kan handla om saker som att någon fått ett jobb, att man har hittat ett nytt boende till någon, möten som mynnar ut i positiv feedback till exempel.

Hur man formar sitt handlingsutrymme i relation till myndighetsutövande skiljer sig dock från person till person men någon väsentlig skillnad finns inte egentligen mellan Försäkringskassan och socialkontoren då flera av handläggarna inom båda

organisationerna menar att det finns ett utrymme där man kan välja om man vill vara mer kontrollerande eller mer stödjande i sin roll som handläggare. Dock intar i princip samtliga handläggare på båda organisationerna samma grundläggande förhållningssätt till myndighetsutövning, nämligen att detta är något oundvikligt om man arbetar på en myndighet, och kan man inte hantera eller förlika sig med detta bör man inte heller arbete på en myndighet. Enligt Weber (1983) finns dock inte den stödjande varianten av arbetssätt i en byråkrati och inte heller möjligheten att välja huruvida man är mer av det ena eller det andra. Skulle man dra detta resonemang ett steg längre kan man fundera kring vad det egentligen är som möjliggör dessa

variationer? Om organisationen i övrigt är uppbyggd enligt strukturer som tillsynes inte möjliggör någon variation i handlingsutrymmet på grund av de omfattande kontrollfunktioner som i flera fall förefaller nödvändiga för att kunna fatta beslut (jfr Weber 1983:150). För att närma sig vad som kan förekomma om kontrollen brister blir följande citat centralt:

”… Det finns människor som förekommit hos oss i flera år, men har i princip

bara drivit runt i en form av vakuum och bara existerat i en kravlös tillvaro…” (Handläggare på socialkontor).

Flera av handläggarna på socialkontoren menar dock att man kan “se genom fingrarna” i mycket specifika och komplexa fall och då släppa på kontrollen, samtidigt som man nämner att även då måste man kunna motivera beslutet på något sätt, vilket i flesta fall faller tillbaka på någon annan form av måluppfyllelse inom organisationen såsom rehabiliteringsåtgärder till exempel. Frågan är om så har varit fallet i ovanstående citat. Å andra sidan pekar man på kontrollfunktionens relevans med följande:

”… utan kontrollfunktionen finns risken att socialkontoret bara blir en form

av bankomatverksamhet…” (Handläggare på socialkontor).

Frågan är då varför det uppenbarligen varit så att det faktiskt förekommit människor som nyttjat socialtjänsten på detta vis. Har inte rehabiliteringen fungerat? Eller varför det varit legitimt att dessa personer fortsatt sin livsföring på detta vis under så långa perioder? En handläggare ger en förklaring på denna typ av problematik:

”… vid vissa tider, då har man inte haft tid, de sökande har då i princip

fått prioritera sig själva. De som skriker högst...” (Handläggare på

socialkontor).

Handläggarna medger att det i vissa fall kan vara extremt jobbigt att arbeta för förbättring i dessa ärenden, men menar att man faktiskt kan förlita sig på lagen som en stöttepelare i den mån att man kan driva något framåt med syfte att få till en förbättring på sikt. Man medger att kontrollfunktionen på något vis brustit i dessa fall, även disciplinen kring ramarna för arbetet har på något vis fallerat. Genom vissa interventioner som exempelvis striktare regler kring arbetssökande (exempelvis genom olika projekt) har man lyckats att få ut klienter ur bidragssystemet som levt i detta vakuum i flera år med gott resultat. Man har då sökt fånga upp delar av den byråkratiska grundbulten igen för att styra upp organisationen på rätt bana. Det tycks därför förekomma någon sorts växelverkan mellan möjligheten att själv forma sitt handlingsutrymme och organisationens förmåga att övervaka verksamheten vid vissa

tidpunkter. En möjlig tolkning blir att man både från handläggarnas håll, likväl som från organisatoriskt håll ser olika interventioner som en legitimering av

myndighetsutövandet som på något sätt blir tätt sammanvävt med rollen som handläggare och därmed även byråkratbegreppet i dessa fall. Det kan också tänkas tydliggöra att man som handläggare har ett klart definierat kompetensområde i relation till sin tjänst. Det vill säga att kompetensen här kan sägas ligga i själva myndighetsutövningen. Ramarna för vad som kan sägas vara en byråkrati tenderar då att bli flytande (jfr Weber 1983:149).