Det fjärde och sista kriteriet som bör uppfyllas enligt Golosov för att en auktoritär ledare ska kunna befästa sin makt är hur många, eller snarare hur få partier, som spelar någon verklig roll i landets politiska rum. Ju färre partier som spelar en avgörande roll desto mer
nationaliserat tenderar partisystemet att vara. ZANU-PF har lyckats med bedriften att ha innehaft regeringsmakten sedan det första fria valet 1980 och få är de partier, utöver ZANU-PF, som spelat någon större roll i zimbabwisk politik.67
Som nämnts tidigare i analysen har ZANU-PF kontrollerat den exekutiva makten sedan 1980 och enbart de regeringar som bildades 1980 och 2008 har präglats av regeringssamarbeten med andra partier. Förutom att Mugabes parti kontrollerat exekutiven har partierna som representerats i legislaturen varit något fler. I parlamentsvalet 1980 blev ZANU-PF det största partiet med 57 av de 100 platserna i underhuset där de främsta utmanarna utgjordes av
PF-ZAPU med 20 platser och Rhodesiska fronten som kammade hem alla 20 platser som den vita röstlängden hade att tillsätta. I valet fem år senare utökade ZANU-PF sin majoritet till 64 platser medan de främsta utmanarna vilka fortfarande utgjordes av PF-ZAPU och Rhodesiska fronten men nu i formen av det nybildade partiet Conservative Alliance of Zimbabwe. Dessa två säkrade 15 av de svarta platserna respektive 13 av 20 de vita platserna. Fem år senare, 1990, var de vita platserna i parlamentet avskaffade och av 120 ledamöter i parlamentet representerade 117 ZANU-PF.Nästan samma siffror gällde efter valet 1995 där ZANU-PF ökade med ytterligare ett mandat. 68
Efter det första valet som hölls det nya milleniet, 2000, utmanades ZANU-PF för första gången om majoriteten i parlamentet. Fördelningen av de 120 platserna fick det utseende där 62 tilldelades ZANU-PF, 57 till MDC (partiet som sedan kom att kallas MDC-T) och den sista platsen gick till ZANU-Ndonga.69 Även 2005 fortsatte MDC att utmana ZANU-PF när oppositionen visserligen backade men ändå erhöll 41 platser och ZANU-PF 78 av de 120 som stod på spel. I detta val genomfördes också det första valet till den återinstiftade senaten där ZANU-PF erhöll 43 av de 50 platserna och MDC sju platser. 2008 är däremot ett speciellt valår i zimbabwisk historia. Valet var nämligen det första där ZANU-PF förlorade sin majoritet i underhuset när de två samarbetande MDC-partierna erövrade 110 platser och
67 African Elections Database, Elections in Zimbabwe
68 Laakso. Elections with history approaching constitutional development, party-system and electoral
competition in Zimbabwe, s.22
69 Dr David Pottie, “Parliamentary Elections in Zimbabwe, 2000”, Journal of African Elections, vol. 1(1), 2001, s.69
30
ZANU-PF 99 platser. Även i senaten kastades maktförhållandena om när ZANU-PF vann 30 av 60 platser och MDC-partierna de resterande 30 platserna. I det sista valet Robert Mugabe ställer upp i, 2013, återställs dock ordningen till det normala när ZANU-PF vinner en jordskredsseger och återtar majoriteten i de bägge kamrarna. 197 platser vinns i underhuset och 37 i överhuset. Detta står att jämföra med MDC:s 72 och 23 ledamöter i respektive hus.70
År Partier i underhuset (mandat inom parantes) Antal platser i underhuset
1980 Common roll: ZANU-PF (57), PF-ZAPU (20), UANC (3) White roll: Rhodesiska fronten (20)
100 (80 common, 20 white) 1985 Common roll: ZANU-PF (64), PF-ZAPU (15), ZANU-S (1)
White roll: IZG (4), CAZ (13), oberoende (1)
100 (80 common, 20 white) 1990 ZANU-PF (117), Zimbabwe Unity Movement (2), ZANU-S (1) 120 + 30 utsedda av presidenten 1995 ZANU-PF (118), ZANU-Ndonga (2) 120 + 30 utsedda av presidenten 2000 ZANU-PF (62), MDC (57), ZANU-Ndonga (1) 120 + 30 utsedda av presidenten 2005 ZANU-PF (78), MDC (41), oberoende (1) 120 + 30 utsedda av presidenten 2008 MDC-T (100), ZANU-PF (99), MDC-M (10), oberoende (1) 210
2013 ZANU-PF (197), MDC-T (70), MDC-N (2), oberoende (1) 210
Källa: Laasko, African Elections Database & International Foundation for Electoral Systems (IFES)
I sina strävanden efter att befästa makten har ZANU-PF och Robert Mugabe haft åtminstone tre olika medel för att lyckas. Till att börja med avskaffades de 20 platser i parlamentet som var reserverade för den vita vallängden 1987 genom det sjätte tillägget till Lancaster House Agreement.71 Det vill säga, vid första tillfälle som Lancaster House Agreement tillät
ZANU-PF att agera i enlighet med sin egen vilja. Med de 20 reserverade platserna fanns inte längre någon möjlighet för den vita minoriteten att påverka politiken överhuvudtaget eftersom den vita befolkningen hade blivit ännu mindre än tidigare.72 Svartas intressen och svartas frågor fick nu monopol på det politiska samtalet och Mugabe behövde inte längre oroa sig för att på något sätt kunna utmanas av de tidigare herrarna anförda av Ian Smith vare sig
voteringsmässigt eller verbalt genom anföranden i parlamentet.
Vidare fanns tidigt tankar på skapandet av en enpartistat i Zimbabwe. Efter att enbart varit en önskan hos ZANU-PF undertecknades 1987, samma år som de vita platserna avskaffades, ett avtal mellan Joshua Nkomo och Robert Mugabe. Avtalet lovade att de bägge politikerna och partierna skulle lägga sin rivaliserande historia bakom sig och gemensamt skapa en
70 International Foundation for Electoral Systems (IFES), ElectionGuide
71 Chikuhwa. Zimbabwe: The Rise to Nationhood, s.90
31
leninistisk enpartistat i Zimbabwe.73 Med kommunismens fall i Europa dämpas senare ambitionerna att skapa en enpartistat även i Zimbabwe74 men med ZANU-PF:s otvivelaktiga dominans av politiken under 1990-talet har Zimbabwe en de facto enpartistat utan att det någonstans är lagfäst.
Vad som däremot lagfästes och sedermera haft ett stort inflytande på zimbabwisk politik och ZANU-PF:s maktmonopol är införandet av en president med exekutiv makt till skillnad från tidigare när presidenten enbart haft en ceremoniell roll. Presidentrollen införs även den samma år som de vita platserna i parlamentet avskaffas och ZANU-PF och PF-ZAPU väljer att samarbeta istället för att bekämpa varandra. Förutom att inta rollen som statschef,
regeringschef och överbefälhavare75 faller det på innehavaren av den nyinstiftade presidentposten att utse 30 parlamentariker till House of Assembly utöver de 120
parlamentariker som väljs av folket i respektive valkrets.76 Det ger presidenten makten att förändra maktförhållandena i parlamentet till sitt eget partis vinning och säkra partiets inflytande på bekostnad av oppositionen. Även till senaten som återinförs 2005 har
presidenten rätt att utse en viss mängd senatorer, en siffra som dock kommer variera över tid. Däremot kommer rätten att utse parlamentariker till underhuset att avskaffas till valet 2008.77
73 Ibid, s.91
74 Ibid, s.102
75 Ibid, s.93
76 Laakso. Elections with history approaching constitutional development, party-system and electoral
competition in Zimbabwe, s.8
32
Slutsats
I analysen av Zimbabwes politiska system kunde landet identifieras ha karaktäristiska drag av både Westministersystem och konsensussystem. Beträffande den första dimensionen,
exekutiv-partidimensionen kunde tydligare drag av Westministersystemet ses eftersom Zimbabwe ofta haft enpartiregeringar, tvåpartisystem och en exekutiv makt som haft kontroll över legislaturen. Dock kunde i valproceduren både drag av Westministersystem och
konsensussystem återfinnas.
Tvärtemot exekutiv-partidimensionen tycks federal-enhetsdimensionen bestå av fler drag bekanta med konsensussystemet. Detta eftersom Zimbabwe, under viss tid, haft ett
tvåkammarsystem, svårigheter att förändra sin konstitution samt en utbredd juridisk kontroll av politiska beslut. Tros att Zimbabwe uttryckligen är en centraliserad enhetsstat finns det i landet, inslag av en decentralisering av makten eftersom både lokala och regionala politiska församlingar finns samt provinsiell representation med den nyinstiftade senaten.
Hur har Robert Mugabe och ZANU-PF designat och utformat detta system för sin egen vinning? Beträffande landets indelning i valkretsar och valet av politiker till landets parlament har valkretsarna i flera fall utformats på ett sätt som varit fördelaktigt för den styrande
regimen eftersom den befolkningssammansättning som funnits i de specifika områdena vittnat om seger för ZANU-PF. Dessutom har vallängderna manipulerats ytterligare eftersom vissa, som borde vara berättigade att rösta inte tillåtits rösta medan andra, avlidna och utvandrade personer använts i syfte att utöka antalet röster på ZANU-PF. Detta har kunnat genomföras eftersom den myndighet som ansvarar för valkretsindelningen inte givits utrymme att göra ett gediget arbete.
I fråga om en undre spärr för att kunna representeras i landets parlament finns inte någon sådan i Zimbabwe trots att Golosov menar att en sådan är av fördel för regimer som vill behålla makten. Istället har Zimbabwes valsystem, med enmansvalkretsar där den person med flest röster tar allt alldeles oavsett hur många röster personen får. Detta har skapat en
”naturlig” gräns där mindre politiska alternativ inte mäktat med att stjälpa det stora ZANU-PF.
Zimbabwes status som centraliserad enhetsstat är av fördel för en auktoritär ledare eftersom antalet arenor där politiska strider om reellt inflytande minskar. Zimbabwe avskaffade sin senat under en tid och med den försvann en av dessa arenor. Återinförandet av densamma kan
33
orsaka regimen huvudbry samtidigt som den visar på tolerans för andra politiska alternativ samt fungerar som en form av försäkring i det fall ZANU-PF skulle förlorat parlamentets underhus. Hade senaten inte funnits i ett sådant fall skulle det inte varit möjligt att i samma utsträckning förstöra motståndarens maktutövning.
I den nödvändiga strävan att ge utrymme för så få partier som möjligt i zimbabwisk politik genomförde Mugabe två betydenade förändringar när hans och partiets mål om en marxist-leninistisk enpartistat gick om intet. Avskaffandet av de 20 reserverade platserna för vita politiker samt införandet av presidentposten och dennes rätt att utse 30 ytterligare
34