7. DISKUSSION OCH SLUTSATSER
7.2 Bibliotekariernas arbete och tankar kring läsning och om/på vilket sätt det kan få
Vi vill återigen påpeka att vår studie handlar om barnen och ungdomarna, genom bibliotekariernas ögon, vår avsikt är endast att diskutera utifrån deras syn på patienternas läsning och läsupplevelser. Vi tror inte att det finns några enkla svar på läsningens effekter eftersom det är en mångfacetterad process. En av Kalins och Magnusson Wernbros slutsatser i sin studie är att läsning och läsupplevelser är komplext men ett mönster som kan urskiljas är att läsning kan ske på olika plan eller nivåer (2005, s. 72). Det tycker vi att vi kan se utifrån de svar vi har fått också. Läsning kan ske på personligt eller opersonligt plan, instrumentellt eller upplevelsemässigt, även på flera nivåer samtidigt, beroende på bok, sammanhang och läsarens tillstånd.
Ett av resultaten från våra intervjuer är att bibliotekarierna inte anser att det är någon större skillnad på barns och ungdomars läsning på sjukhus och i andra sammanhang.
34
Det är något som Lena Sewall också menar i Bibliotek på sjukhus, att sjuka barn i stora drag läser samma slags böcker som friska barn (1976, s.59). Läsningen tros fylla samma funktion; avkoppling, information, igenkänning, avledning, men antagligen är mer fokus på avledning eftersom barnen och ungdomarna på sjukhuset ofta har ont, och mår dåligt. Flera av bibliotekarierna i vår studie vittnar dessutom om att patienterna oftare är tröttare på sjukhuset än annars. Detta skulle kunna innebära att många patienter inte orkar ha den reflekterande och tolkande hållning som Furhammar beskriver som typiskt för denna läsart och deras läsning blir i stället mer åt den opersonliga upplevelsearten. Aineland skriver också i sin undersökning att bibliotekarierna nämner att många patienter är för trötta för att läsa en hel roman. Hon skriver att patienterna då i stället väljer att läsa facklitteratur. Att genren facklitteratur skulle läsas särskilt mycket under sjukhusvistelser är inget vi ser i våra intervjuer, möjligtvis kan man säga att eftersom patienterna är trötta väljer de böcker där de inte behöver tänka så mycket utan istället får en stunds avkoppling. Detta leder i så fall till att funktionen opersonlig upplevelseläsning är vanligt förekommande på sjukhus.
Enligt de sjukhusbibliotekarier som Aineland intervjuar är det positivt för patienten att läsa om sin sjukdom. Även detta skiljer sig från vår undersökning där flera av respondenterna är skeptiska till att patienten ska läsa om sin sjukdom. En bibliotekarie anser att det kan bli för mycket för patienten och att hon därför inte rekommenderar sådana böcker. Enligt några respondenter är detta inget som efterfrågas av barnen och ungdomarna, det är snarare föräldrarna som i så fall lånar åt dem. Det ges dock ett par exempel på böcker om sjukdomar som lånas av barnen men dessa exempel är bilderböcker (Ida och Tårtan om glutenintolerans och Carolinas hjärta om en flicka som går igenom en hjärtoperation) och alltså avsedda för de yngre barnen. Böckerna kan man således tänka sig är på en nivå som mer handlar om att lära sig litegrann om sjukdomen eller situationen i fråga och inte ge några djupare psykologiska reflektioner hos patienten. Böckerna kan ge patienterna en inblick i sjukdomen och olika behandlingsmetoder på barnets nivå och detta ses som positivt av bibliotekarierna. När vi gick igenom våra respondenters svar upptäckte vi att frågan om patienternas läsning om den egna sjukdomen besvarades på lite olika sätt. Det verkade bero på dels vilken sjukdom det rörde sig om, dels på bokens nivå. Vi fick flera svar i stil med “Jag kan ju inte säga att jag håller fram en bok om cancer till en patient med cancer”. Just cancer verkar ses som en känslig och laddad sjukdom och inget man med lätthet rekommenderar en bok om. En bibliotekarie berättar att onkologpatienter kan vilja läsa andra otäcka böcker, om exempelvis monster vilket hon ser som symboliskt för den otäcka cancern. Dessa böcker menar hon ger barnet en känsla av kontroll över det hemska, som kan välja att stänga igen boken när hon eller han vill. När det däremot handlar om att ett barn står inför en operation eller när det handlar om lite “lättare” sjukdomar som glutenintolerans visar svaren från bibliotekarierna på att man enbart ser fördelar med att patienterna läser böcker om det.
Den grupp som verkar förekomma som undantag när det gäller läsning om den egna sjukdomen är patienter från Barn- och ungdomspsykiatrin, vi märkte att bibliotekarierna gjorde en åtskillnad mellan dessa patienter och andra patienter. När det gäller psykiatripatienter kan bibliotekarierna se att böcker som ger en terapeutisk effekt på ett djupare plan är nödvändiga, att patienterna genom läsningen då ges möjlighet att känna igen sig själva, sin sjukdom och situation, och därmed fungera som en del av deras läkandeprocess. Detta sker dock utanför bibliotekariernas arbetsområde. På ena
35
biblioteket finns det en hylla med litteratur avsedd för denna patientgrupp. Men inte heller när det gäller denna grupp är det entydigt positivt med läsning om den egna sjukdomen, vi får exempel på tillfällen då en bok har “slagit fel” för att patienten inte varit mogen för den. Vi märkte generellt av en viss osäkerhet kring det här med att erbjuda böcker av mer terapeutisk eller psykologisk art, och ingen av dem vill aktivt rekommendera böcker som handlar om den egna sjukdomen eller för den delen självhjälpsböcker, vare sig till psykiatripatienter eller patienter med somatiska sjukdomar. Det förmedlas en åsikt om att det kan vara nyttigt för vissa patienter med sådan läsning men man verkar inte vilja vara den som styr dem i det. Det kan ju handla om en viss skepsis till begreppet terapi som vi skriver mer om i slutet av detta avsnitt. Vi tolkar det som att bibliotekarierna värnar om sin profession och inte tycker att man ska gå för långt över gränserna mellan yrkeskategorierna. De vill inte ta på sig rollen som terapeut och ser det inte som sin uppgift eller sitt ansvar att verka på ett aktivt terapeutiskt sätt eller att hålla koll på hur böcker påverkar läsarna. Däremot kan arbetet de utför och läsningen i sig på ett naturligt sätt medföra terapeutiska effekter, men inte på något strategiskt vis. Det ansvar de känner att de har är att erbjuda all sorts litteratur, vilket poängteras av ett par av bibliotekarierna, men filtreringen inför patienterna är egentligen inget som de verkar ha möjlighet eller vilja till.
Självhjälpsböcker har ett uttalat eller underförstått syfte att läsaren på något vis ska må bättre efter läsningen. Vi upplevde det som något förvånande att flera av våra intervjuade bibliotekarier inte var helt bekanta med begreppet och att ingen av dem rekommenderade självhjälpsböcker. Vi resonerar kort kring detta i anslutning till läsning av böcker om den egna sjukdomen tidigare i det här stycket. Det hade dock varit intressant att undersöka det något närmare, att gå vidare med frågor till bibliotekarierna om varför det är på det viset, varför de inte rekommenderar litteratur om den egna sjukdomen eller självhjälpsböcker.
Sammanfattningsvis kan vi säga att bibliotekarierna i vår undersökning tror att patienter kan må bättre av läsning. De menar att läsningen fungerar som en hjälp att uthärda en svår situation genom att den distanserar patienten och avleder jobbiga tankar, smärta och sjukdom. Genom att läsa om en annan värld, eller “det vanliga”, blir det mindre fokus på det sjuka och negativa. De två utav Furhammars läsartskategorier som vi tycker är i fokus i bibliotekariernas syn på barnens och ungdomarnas läsning är opersonlig upplevelseläsning där läsningen i första hand fungerar som tidsfördriv eller underhållning, och personlig instrumentell läsning där läsningen kan vara terapeutisk i det att patienten genom sin läsning reflekterar över sin situation och sin person. Våra respondenter anser att läsning kan få patienterna att må bättre både som opersonlig upplevelseläsning och som personlig instrumentell art. Bibliotekarierna ser alltså inte, vilket vi tycker är en intressant upptäckt, någon motsättning i att läsningen dels har en förströelsefunktion, dels en läkande effekt. Detta kan också vara anledningen till de två dominerande läsartskategorierna.
En annan sak vi märkte genom bibliotekariernas ögon var att läsningen många gånger flyter över och mellan läskategoriernas gränser, att ett sätt att läsa kan passa in i fler än en kategori. Detta var dock inget som förvånade oss då det stämmer in på vår syn på läsning som en komplex aktivitet som kan verka på flera nivåer samtidigt. Enligt Furhammar är läsning berikande om den ger läsaren erfarenhet medan om läsning är en form av förströelse (opersonlig upplevelseläsning) får den “bara” läsaren att glömma
36
här och nu (Furhammar 1997, s. 138). Men vi undrar vem som egentligen kan säga att förströelseläsning inte kan vara berikande?