Bibliotekets ställning i samhället

Bilden av biblioteket

Biblioteken har resurserna, men har samtidigt varit långsamma att ta till sig den nya utvecklingen och anpassa verksamheten till den; som en följd av det tenderas de att glömmas bort vid diskussioner om hur allmänheten bör delges samhällsinformation. Biblioteken behöver därför bli bättre på att kartlägga och fokusera sin informationsservice. Det är rentav befogat att undra om bibliotekets oskarpa identitet hänger samman med att man anstränger sig så mycket att vara allt för alla.99

Även om det finns medborgarkontor belägna på bibliotek är det långt ifrån en självklarhet att denna med biblioteken så nära förknippade verksamhet placeras där. Lika ofta finns de i kommunhus eller ute på stan, vilket medför att de som arbetar på medborgarkontoren i regel inte är bibliotekarier eller

99

informatörer. Därmed anser Gun Lundberg att hela verksamheten kan ifrågasättas. Vilken nytta har allmänheten av dessa medborgarkontor, om personalen nu inte är tillräckligt kompetent att svara på frågor?

Att se biblioteken som unika mötesplatser för människor och åsikter är ett utbrett synsätt. Likväl är det långt ifrån en självklarhet att biblioteken nämns när det i samhällsdebatten talas om behovet av just sådana mötesplatser där medborgarna kan mötas. Biblioteken strävar allt mer efter en ökad roll i det livslånga lärandet, men tycks ha svårt att övertyga utbildningssektorn och styrande politiker om bibliotekets kvaliteter inom detta område. Skälet till att biblioteken förbises som resurs, tror Gun kan hänga ihop med att biblioteken i alltför hög grad fortfarande ses främst som en kulturinstitution; politikerna ser inte riktigt på biblioteket som en kunskapsresurs, utan snarare som en underhållningsverksamhet. Hon misstänker att det hänger kvar sedan gamla tider att bibliotekets huvuduppgift är skönlitteraturen, finkulturen och barnlitteraturen. Makthavarna skulle helt enkelt ha dåliga kunskaper om biblioteken. Gun ser dock ingen konflikt mellan skönlitteraturen och samhällsinformationen, båda måste finnas på ett bibliotek. Hon påpekar att Gävle stadsbibliotek köper stora mängder skönlitteratur, och den kommer alltid att ha sin plats på biblioteket.

Jag förstår inte riktigt de här kulturnissarna: de ondgör sig ju lite grann över det här, att skönlitteraturen kommer i skymundan, att det är alldeles för mycket av det här att vi servar Komvux och Kunskapslyftet, men jag tycker också det är hemskt viktigt att vi skaffar oss en position. Vi har ingen plattform om vi bara kör skönlitteratur, då är man kulturnissar och då tycker jag kanske att det är svårare att få stöd från ställen där pengarna kan ligga.

Med andra ord: naturligtvis ska skönlitteraturen ges stort utrymme på biblioteken, men om det finns en vilja att höja anseendet på verksamheten och förändra folks attityder till biblioteket måste verksamheten breddas, och de tjänster som kan utvecklas i samarbete med omgivningen måste tas till vara och utnyttjas till fullo. Biblioteken har i dag alldeles för låg status i samhället. Det verkar inte bättre än att politikerna främst ser dem som en underhållningsresurs medan allmänheten inte vet vad de har rätt att förvänta sig av biblioteken.

Elisabet Thorin menar i uppsatsen Raising the credibility of the Public Library Service att biblioteken är, eller borde åtminstone vara, en oslagbar informationskälla. Emellertid är det enligt henne bråttom att höja statusen innan bibliotekssystemet utarmas. Biblioteken måste höja kvaliteten på sina

tjänster, och ägna sig åt verksamhet som uttryckligen efterfrågas och behövs. Endast genom att alltid kunna erbjuda ett viss mått av god kvalitet på sina tjänster kan man förstärka sin legitimitet hos de lokala myndigheterna, föreningslivet och allmänheten. Det handlar om att ständigt visa och bevisa att bibliotekets tjänster är av högsta kvalitet inom ett område som biblioteken kan: Information.100

Gun Lundberg är övertygad om att biblioteken skulle kunna få en starkare ställning i samhället genom att aktivt arbeta för att stötta andra institutioner med de kunskaper man besitter: ”Om vi samarbetar med Komvux, om vi samarbetar med kommunerna och ger dem service, så tror jag att det är lättare för oss att behålla anslag och så”. Förmågan att visa upp möjligheterna med verksamheten, både för politiker och för allmänhet blir således själva nyckeln till bibliotekets ställning i samhället. Men, konstaterar Gun, det är inte möjligt att göra det med skönlitteraturen, för vanlig skönlitteratur kan folk skaffa sig lite överallt, och den smala skönlitteraturen läses endast av ett fåtal och har på biblioteken mer av en finkulturell, bevarande funktion: På biblioteket finns den i alla fall. Skönlitteraturen kan därför inte skaffa biblioteken särskilt stor respekt, anser Gun. Det måste finnas plats för både skönlitteratur och samhällsinformation på biblioteken, menar hon. ”Och det skulle vara väldigt farligt om vi sa att det var skönlitteraturen som var vår huvuduppgift”.

Biblioteken och det livslånga lärandet

Som förbundsordförande för DIK är det Britt Marie Häggströms uppgift att vara ett steg före, och att ha en väldigt god omvärldsbevakning: ”Jag brukar säga att jag sitter i trädet och spanar efter möjligheter för våra medlemmar, för de institutioner vi representerar, i alla möjliga och omöjliga sammanhang”. Det handlar om att fånga upp möjligheterna och visa att det faktiskt är just en möjlighet som man skulle kunna utnyttja: ”Att vara spejare och spanare, och ta upp möjligheter och göra nånting utav dem”. I arbetet ingår att vara ute och prata med människor och träffa medlemmarna, alltihop för att förbättra medlemmarnas villkor. ”Ett yrke måste ha god status, god utbildning, gott rykte, en hög professionalitet i samhället”, slår Britt Marie Häggström fast. ”Då får man också bättre lön. Och här finns det fortfarande väldigt mycket att göra”.

100

Thorin, Elisabet, 1993, Raising the credibility of the Public Library Service. Lessons within Europe, s. 11.

Britt Marie anser att bibliotek tillsammans med arkiv och museer kan och bör spela en stor roll för kunskapsutvecklingen i landet. I sammanhanget är de en outnyttjad resurs. Hon anser därför att alla de kommunala politiker som säger sig värna om skola och utbildning måste börja ta sitt ansvar på allvar och lär sig att utnyttja redan befintliga resurser på ett effektivare sätt. Till stöd har hon bland annat den rapport som Utbildningsdepartementet och dess arbetsgrupp svarat med på EU-kommissionens memorandum om livslångt lärande. I denna rapport framhålls arkivens, bibliotekens och museernas viktiga roll för det livslånga lärandet. I detta kan en risk såväl som en möjlighet skönjas. Risken är att arkiven, biblioteken och museerna inte integreras i det livslånga lärande vare sig idémässigt, funktionellt eller organisatoriskt. Situationen erbjuder samtidigt en unik möjlighet att klargöra, tillvarata och utveckla de tre institutionernas resurser för det livslånga lärandet. Därför är det viktigt att de politiker och kommunala tjänstemän som utarbetar förslagen om system för livslångt lärande känner till dessa resurser, som redan finns och kan utvecklas ytterligare.

I Utbildningsdepartementets rapport slås det fast att ABM-institutionerna är viktiga bland annat för deras innehåll, i rollen som kunskapskällor, som arenor för icke-formellt lärande, som samarbetspartners till det formella lärandets institutioner, samt ur ett organisatoriskt perspektiv.

Det informella lärandet är också i behov av institutioner, dit alla kan komma och gå för att förkovra sig som de själva behagar. Det handlar helt enkelt om att bredda synsättet från utbildning till lärande, vilket inte längre skulle göra skolan till den enda platsen för livslångt lärande.101

Informationstjänster på bibliotek

Bibliotek finns där människor finns. Där kan man finna alla typer av material och det är förmodligen den mest besökta offentliga institutionen. Detta är för Britt Marie argument nog för bibliotekens lämplighet som förmedlare av samhällsinformation och som resurs för det livslånga lärandet.

Att biblioteken tenderar att förbises som en resurs tror inte Britt Marie är något medvetet från politikernas sida. Hon menar att det snarare beror på att alla människor har en erfarenhet och en bild av biblioteket, och i den bilden passar inte samhällsinformationen riktigt. ”Så glöms de bort på nåt konstigt

101

Häggström, Britt Marie, 2001, “Biblioteken, museerna och arkiven behövs för livslångt lärande!”, s. 10.

sätt. Men det är därför man hela tiden får hålla garden högt och påpeka det hela tiden”.

Britt Marie Häggström avslöjar att biblioteken kom att nämnas i Utbildningsdepartementets rapport om livslångt lärande först efter hård lobbying, och tycker sig finna ett ”fundamentalt fel” till orsak att biblioteken tenderar att glömmas bort som resurs. Politikerna är vana att endast se till skolsystemet som vägen till lärande, medan biblioteken har sin grund i folkbildningen. Skolan har därför sina egna mötesplatser och biblioteken har sina: ”Och biblioteken talar om skolan, och skolan använder biblioteken, men de är sällan på varandras arenor”. Dock tycker sig Britt Marie kunna märka att biblioteken nu på ett annat sätt än tidigare börjat flytta in i pedagogiken. Det är inte lika vattentäta skott mellan institutionerna längre.

”Det handlar väldigt mycket om att skärpa sin argumentation”, säger hon om hur biblioteken måste gå tillväga för att bryta med den slentrianmässiga bilden av verksamheten. Bibliotekarieutbildningen har tidigare under väldigt många år, fram till mitten av 1990-talet, varit alltför praktiskt inriktad, anser Britt Marie. ”Den har varit inriktad på ett slags hantverk, vilket det inte är. Utan det är ju i allra högsta grad en process”. Detta menar hon visar sig i att många bibliotekarier utbildade under den tiden ”har väldigt svårt att formulera sig, har väldigt svårt att skriva skrivelser, har väldigt svårt att skärpa argumentationen”. Hon tror att de som utbildar sig på dagens bibliotekarieutbildningar med sina mer teoretiska färdigheter har mycket bättre förutsättningar att kunna förmedla budskap på ett tydligt sätt.

Det kan dock kännas som att många bibliotek värderar de praktiska kunskaperna mer än de teoretiska: ”Man fokuserar på att man ska hitta saker i biblioteket. Det är ju inte riktigt vad det handlar om”. Britt Marie säger att hon alltid upplevt mötet mellan bibliotekarien och användaren som en rent teoretisk process:

Jag brukar säga att på folkbibliotek så står du framför en människa du inte har en aning om vad kan, och som kanske formulerar sig vagt. Och du ska identifiera frågeställningen och utbildningsnivå på den här människan någorlunda, för att sen kunna ge personen adekvat material. Detta är ju en mycket mycket kvalificerad process. Och du har bara tre minuter på dig!

Att tänka på detta vis, menar Britt Marie, är att se hur det i själva verket är en mycket kvalificerad process som äger rum, som inte har något med hantverk att göra. Det är bibliotekariens teoretiska kunskaper som avgör i vilken riktning

användaren skickas för att hitta svaret, eller som avgör vilket material som tas fram åt denne.

Svårigheterna att förändra den traditionella bilden av biblioteket hänger enligt Britt Marie Häggström samman med att från 1972 till 1994 utbildades hela den svenska bibliotekariekåren på ett och samma ställe, i Borås, med samma lärare: ”Då är det inte konstigt att det är som det är”. Britt Marie hoppas att det blir annorlunda när de mer teoretiskt utbildade bibliotekarierna, utbildade på olika håll i landet med varierande färdigheter kommer ut i arbetslivet, men påpekar att det är viktigt att behålla kontakten med sina kurskamrater: ”Se till att behålla ert nätverk”, som hon säger. Det är lätt att bli frustrerad när man som nyutbildad med många nya idéer kommer ut i arbetslivet och börjar arbeta på bibliotek med hierarkisk organisation, där det kan vara svårt att få gehör för sina idéer. ”Behåll dina nätverk från din utbildningstid och tro på dig själv”, uppmanar Britt Marie: ”för det är du som har rätt och det andra är på något vis på väg ut”.

Att arbeta med nätverk tycks vara ett arbetssätt som bibliotek har lätt att ta till sig. Enligt Britt Marie beror detta på att biblioteken alltid sysslat mycket med att skapa nätverk: ”Hela den gamla fjärrlånekedjan, vad var det om inte ett nätverk?”, menar hon, och pekar också ut det utvecklade samarbetet mellan bibliotek inom länen och samarbete mellan länsbiblioteken som nätverk. ”Man har en tradition. Det är lätt inom biblioteksvärlden att skapa nätverk, för man har redan mönstret”.

Britt Marie Häggström tycker att ett lokalt bibliotek ska kunna serva de småföretag som finns i omgivningen. Småföretagare är sällan välutbildade och de jobbar dessutom väldigt mycket, vilket gör att de inte har så mycket tid för omvärldsbevakning. Det finns några exempel runt om i landet på sådana verksamheter, Malmö och Helsingborg är två lyckade exempel, men Britt Marie skulle vilja se en mycket mer allmän utbredning inom området. Det finns dock ett motstånd inom biblioteksvärlden till att serva näringslivet med samhällsinformation, som kan kopplas till frågan om vad ett folkbibliotek egentligen ska syssla med, och huruvida det är rätt att ta betalt för tjänster.

Biblioteken har stora möjligheter att agera som informationsmäklare för företag. Det är inte tillräckligt att anställa en person för den här sortens sysslor till företaget, om man vill få ut något av det, anser Britt Marie. Det är nämligen inte tillräckligt att endast ägna sig åt databassökningar för att finna bästa möjliga information. Biblioteken kan däremot erbjuda hela sitt bestånd och hela personalstyrkans kompetens som en kombination, som ger

biblioteken ta betalt av företagen för den här sortens tjänster: ”Om de vill ha en profilundersökning, så är det självklart att de ska betala. Men fortfarande dyker åsikten om att biblioteken inte ska stöda företagen upp”.

”I princip ska folkbibliotekets tjänster vara gratis, därför att du har betalat det via skattesedeln”, säger Britt Marie. Men frågan hamnar enligt henne i ett annat läge om det är frågan om en extra tjänst utanför bibliotekens vanliga verksamhet: ”Man måste våga dela på det här”. Det är lite för mycket svart eller vitt kring diskussionen om vilka tjänster biblioteket ska erbjuda, bokbuss eller informationsbyrå: ”Det är sällan både och”. Dessutom tycker hon att biblioteken borde våga lägga ner verksamheter som inte utnyttjas i särskilt hög grad och satsa på några nya istället. ”Alltså äga denna större flexibilitet: då tror jag att man skulle bli uppfattad på ett helt annat sätt”.

Skönlitteratur kommer alltid att finnas på bibliotek, det är ingen som ifrågasätter dess plats. Britt Marie menar dock att det för biblioteken gäller att marknadsföra sina andra verksamheter. Dock gör de ett stort fel, säger hon, och har så alltid gjort, i att informera allmänheten om vilka förutsättningar som finns för att hjälpa dem, istället för att fråga allmänheten vad den vill ha ut av ett besök på biblioteket och ta reda på hur dessa behov ska kunna tillgodoses. Ett sådant sätt att tänka skulle skapa en helt annan relation till användarna och ge en annan plattform för verksamheten. För att få in ett annat synsätt försöker DIK ta fram de goda exemplen, där bibliotek lyckats förändra sin verksamhet, visa på bra saker och uppmuntra andra att testa något liknande. Däremot påpekar hon att det inte är DIK:s uppgift att fördöma några bibliotek.

Det bästa sättet att förändra politikernas bild av biblioteket är att åka ut och träffa dem personligen, och göra dem uppmärksamma på vad ett bibliotek faktiskt innebär. Detta sysslar Britt Marie mycket med, då det är ett bra sätt att få bort biblioteket ur räknekalkylerna om nedskärningar i offentlig sektor. Hon har märkt att få känner till den betydelse biblioteken har för samhället. ”Det är mer ett känslomässigt värde än ett reellt värde. Och de positionerna måste vi flytta på”, säger hon.

Medborgarkontor kan endast fylla sitt syfte om de finns på bibliotek, menar Britt Marie Häggström. Det är alltför vanligt att kommuner väljer att skapa dels ett lärcentrum, dels ett medborgarkontor, och samtidigt har man ett bibliotek. Då tycker Britt Marie att det är bättre att ge biblioteket större utrymme, så att man kan inrymma alla dessa funktioner. Ett lärcentrum klarar sig enligt henne inte på bara datorer och lärare; mer material behövs. Men om lärcentrat läggs i anslutning till eller inne i biblioteket så står hela bibliotekets

bestånd till förfogande. ”Så gör man en rationell användning av det man ändå satsar på”.

Britt Marie tror det kan finnas ett samband mellan otillräcklig förmedling av samhällsinformation och ett dåligt valdeltagande. ”Ju mer du kan få människor intresserade utav olika saker, desto större möjligheter till ett högre valdeltagande”. Men hon påpekar också att en förutsättning för att människor ska bli mer intresserade av den här sortens frågor är att tillgången till kunskap finns på ställen dit människor går. Det är inte minst av betydelse för invandrare, som inte känner till hur det svenska politiska systemet fungerar, men vill kunna påverka och därför behöver ta reda på hur saker ligger till. Möjligheten att bli delaktig i samhället minskar om man då inte vet vart man kan vända sig.

Att biblioteken tycks ha svårt att växa tror hon inte beror på brist på visioner hos bibliotekscheferna. Många ser de möjligheter som finns och försöker jobba emot dem. Men det finns ledarskapssvårigheter, säger Britt Marie. Det är svårt att förankra idéerna inom den egna organisationen, därför att bibliotekarier i regel inte tänker i termer som att göra karriär. ”Det är inte därför man har gått in i det här yrket”. En annan orsak är att det sällan finns en gemensam målsättning inom organisationen. Det är nödvändigt att ha väldigt tydliga mål för verksamheten, där hela personalen jobbar för att förverkliga dem. Dessutom tar man dåligt tillvara på den begåvning som finns bland de som arbetar inom organisationen.

Kommentar

Det tycks finnas en allmän insikt om att biblioteken inte utnyttjas som en resurs i samhället i tillräckligt stor utsträckning. Bilden av biblioteken som i första hand en kulturinstitution, tillhandahållare av en sorts underhållning, försvårar för styrande politiker att se bibliotekens verkliga potential. Det är en traditionell bild av bibliotek som ytterligare grumlas av det inom biblioteksvärlden finns en mängd olika uppfattningar om vad ett bibliotek bör syssla med.

Den oskarpa identiteten hänger antagligen ihop med bibliotekens ambition att vara allt för alla. Kanske skulle ett mer utbrett samarbete mellan bibliotek, särskilt i närområdet, kunna ge förutsättningar för en mer flexibel hållning där ansvarområden delas upp för att på så vis ge verksamheten djupare inriktning samtidigt som bredden tack vare ökat samarbete i nätverk bibehålls. En ökad professionell inställning till yrket har angetts vara det bästa verktyget för att

höja statusen. De som arbetar inom bibliotek måste bli bättre på att tydliggöra för politiker såväl som för allmänhet vad biblioteket kan användas till och vad det representerar. Det är ett tydliggörande som rimligen sker med hjälp av god kvalitet och en gemensam utvecklingsstrategi.

Slutdiskussion

Att så i slutskedet av denna studie stanna upp för att samla ihop intryck av mer bestående natur, blir framför allt en fråga om att höja blicken och anlägga ett perspektiv som förmår urskilja de allra bredaste penseldragen i en samhällsutveckling och dess inverkan på bibliotekets informationstjänster. Det är en hållning som gör det nödvändigt att åter lyfta fram informationssamhällets allra mest centrala kännetecken: den globala ekonomin, arbetets flexibla och instabila beskaffenhet, arbetskraftens individualisering och nätverket som dominerande organisationsform är de främsta exemplen tillsammans med framträdandet av en virtuell kultur som förändrar människors sätt att interagera och speglar vilka värden, normer och ideal som bör