När man för att försöka ge en Beskrivning, en så sanningslik bild som möjligt av fenomenet hemlöshet och ”går till sakerna själva” för att låta dem som har ”vardagskunskap” om det tala ”med egna ord” om sina upplevelser, om vad de ser, känner och tänker, när den levda er-farenheten får komma till tals, då framträder en mängd olika feno-men. Men även om de personliga berättelserna är olika finns det vissa trådar som mer eller mindre tydligt tycks löpa genom alla eller de flesta av berättelserna. Mest framträdande i berättelserna är rörelsen och osäkerheten.
Sista tunnelbanan hade gått. Jag gick mot Aspudden, hade tur att en tvättstugudörr stod på glänt. Gick in och som-nade ett par, tre timmar på golvet.
Vaknade av att jag skakade och frös. En tjej dök upp och bokade en tvättid till nio. Jag förklarade varför jag var där. När hon gick sopade jag hela tvättstugan, såg att det var rätt dammigt. Även om det inte berodde på mig ville jag inte att det skulle finnas något att klaga på. (Gustafs-son, 2010, sidan 323 - 324)
Berättarna är i ständig rörelse och befinner sig på osäkra platser. De-ras personliga sammanhang och relationer till andra människor och platser är osäkra, sköra och tillfälliga, även om de kan vara ofta åter-kommande. Ensamheten framstår som ofattbar.
Ensam är inte stark. Jag tystnade allt mer, orden kom inte mer och jag isolerade mig även när jag var bland
männi-skor. Det är inte alltid så lätt att finna gemensamma näm-nare med andra och dagsformen påverkar varje möte med andra. Så det kanske inte är så konstigt att ensamheten kan vara en av de farligaste bakgrundsorsakerna till kisk ohälsa, såväl den fysiska ensamheten som den psy-kiska. (Harju, 2015, sidan 299)
Det är berättelser om ständigt utanförskap och underläge. Berättarna möter blickar och kroppsspråk vi andra aldrig möter.
Man ser på människor, på munnen, kroppsspråket, håll-ningen, att de föraktar en och tycker illa om en – trots att jag hela tiden försökt att klä mig väl medan jag varit hem-lös. (Lindqvist, 2008a, sidan 30)
De tilltalas på sätt vi andra aldrig skulle acceptera. De utsätts inte säl-lan för en godtycklighet i bemötandet som skulle göra många ursin-niga.
Jag frigavs från fängelset den 24/11 -09 med nästan 200 kr. Jag tar kontakt med soc för jag behöver tak över huvu-det för ett par dar.
Men får till svar att de inte kommer att bevilja en enda krona till mig. Jag svarar då lite kaxigt att jag ordnar det här själv, men nästan på skämt.
Då svarar de att, du ser ut att kunna göra det. Jag vet inte om jag skall gråta eller skratta.
Men får dom verkligen göra på detta viset. (Backman, 2015, sidan 116)
Berättelserna synliggör ett tydligt och ständigt närvarande ”vi” och
”dom”, ”innanför” och ”utanför”, ”framsida” och ”baksida”, ”ovan-sida” och ”under”ovan-sida”, ”makt” och ”vanmakt”.
Jag minns, när jag vandrade runt i stan på dagarna och även på kvällarna, brukade jag titta uppåt mot alla upp-lysta fönster, på gardiner, krukväxter och andra dekorat-ioner i fönstren och tänka att det där skulle jag för alltid sukta över. Jag skulle aldrig mera stå innanför i värmen och tryggheten utan ständigt leva utanför.
Känslan av sorg och skam var obeskrivlig. (Urdin, 2015, sidan 162)
Ordningsmakten framträder som just detta, en makt som mycket konkret och i praktisk handling ordnar och upprätthåller avstånd och gränser mellan dessa kategorier, mellan vi som ”sköter oss” och dom som inte gör det, mellan vi som har rätt att gå in och de som ska stanna ute. I detta spänningsfält uppstår givetvis konflikter, främling-skap och ibland även fiendfrämling-skap.
Lördag 11 april. Två gånger hamnade jag på S:t Görans sjukhus för att väktare trodde jag var full. Så kan det bli ibland när man är övertrött och inte har någonstans att sova. (Gustafsson, 2010, sidan 352)
Köld och väta är påtagliga realiteter, framförallt givetvis under vin-terhalvåret.
Jag började min vandring från Hornstull. Tunnelbanan hade slutat gå och det blåste snöstorm och var moddigt.
Jag tror det tog mig en timme att ta mig till Maria bo-stadshotell, dit jag hade portkoden. Så jag slank in och la händerna på elementet, men med den otur jag haft senaste tiden tog det bara några minuter innan jag hade en vakt där som förpassade mig ut i snöstormen igen. (Sonneberg, 2015, sidan 32)
Bristen på pengar är ett ständigt närvarande bakgrundspanorama.
Ofta hamnar den i fokus för berättande när det gäller skulder och hy-ror men också att få kläder på kroppen och mat i magen. Det pågår ett idogt arbete varje dag från morgon till kväll för att få ihop vad som behövs för liv och lekamen. Ibland behöver man kunna styrka sin identitet.
Jag har just nu ingen id-handling och jag behöver medicin från apoteket. Jag får ingen medicin utan id-kort. Söker ett nytt id-kort, men för att få det måste jag ha någon som styrker vem jag är. I mitt fall min socialsekreterare som förhoppningsvis åker med mig från Haninge till Skatte-verket vid Medborgarplatsen. Innan jag gör detta måste 400 kr betalas in och ett kvitto ska uppvisas till Skattever-ket. Sedan tar det cirka tio dagar till sex veckor för att få id-kortet. Det är inte säkert att det sociala betalar de 400 kr som behövs. (Bäck, 2015, sidan 270)
Att berättarna sällan eller aldrig får möjligheter till en hel natts god sömn blir närmast självklart med tanke på den ständiga osäkerhet och oro som råder på de platser där de befinner sig. Även om man finner en plats att vila på blir sömnen bristfällig som så mycket annat i en hemlös tillvaro. Det behöver knappt påpekas att det är ohälsosamt för en människa att inte få den sömn hon behöver för att återhämta sig och samla kraft. Sömnbrist är ohälsosamt för vem som helst och in-verkar skadligt på såväl den psykiska som fysiska hälsan, det vet alla.
Människans dödlighet visar sin obönhörliga realitet i dessa berättel-ser. Minnesorden över en kamrat som inte längre måste kämpa varje dag för att få ro i kropp och själ återkommer ständigt. Det är en på-gående död som återspeglar sig och äger rum eftersom livet inte får någon verklig möjlighet att ta plats. Att leva ett liv som människa är förvisso att vara dödlig men att vara hemlös är påträngande dödligt.
Tänker ofta på om jag någonsin kommer att få en egen dörr att stänga och en egen säng att ligga i innan jag dör.
Vilket jag med sorg i hjärtat tvivlar allt mer på.
I kväll fick jag reda på att min vän Roland ”Rolle” Hans-son, den första försäljaren på Situation Sthlm, natten in-nan somnade för gott på Södersjukhuset. (Nyblom, 2008, sidan 115)
Berättelserna har en kortfattad form, kanske präglad av berättarnas ständiga rörelse från plats till plats och det begränsade tidsutrymme som står till buds. Innehållet är starkt koncentrerat och kan ibland framställa hela livsöden fångade i något som skulle kunna benämnas kortkorta kortromaner.
Det var tydligen något speciellt med oss eriksbergare på sjuttiotalet. De flesta var skilsmässobarn och nästan alla blev narkomaner. Det var ett fenomen just där, så folk kom från hela världen för att titta på Eriksberg och oss.
Jag var tre och ett halvt år när min farsa dog, morsan bröt ihop och jag blev skickad till barnhem. Där sög jag på tummen tills jag fick blåsor och då band de fast mina ar-mar om nätterna. Det blev för mycket för mig och jag slu-tade prata helt och hållet i två år. Det är bra att berätta om sådant här, för så har livet sett ut för många av oss. Vi har tagit droger för att glömma. Under min uppväxt har jag sett mamma bli misshandlad, det har funnits över-grepp och ett av mina första barndomsminnen är att jag sitter på Ulleråker med ett slags badmössa på huvudet med elektroder till skallen och ser lampor som blinkar. Jag var överaktiv och de petade i mig starka mediciner. (Land-in, 2015, sidan 42-43)
Den gemensamma kärnan, eller gemensamma utgångspunkten i be-rättelserna, den punkt varifrån berättandet sker, är att det saknas just en sådan - en fast punkt. Utgångspunkten är en obefintlig punkt i
be-rättarnas tillvaro. Det är paradoxalt och det finns en ständigt närva-rande ton av vanmakt i berättelserna inför detta faktum.
Jag kan åka vart som helst Utom hem
(Hållén, 2015, sidan 175)
Men berättelserna uttrycker också en gemenskap mellan hemlösa även om relationer och kontakter framträder som korta och tillfälliga.
Man möts en stund på vissa platser för att snart vandra vidare. Ge-menskapen växer aldrig till en gemensam identitet och samordnad rörelse som kan ge kraft, makt och inflytande. Jag uppfattar en på-gående pendelrörelse mellan makt och vanmakt i många berättelser.
Ena stunden hopp och förväntan, andra stunden uppgivenhet och för-tvivlan.