Bilders trovärdighet

En stor del av våra intervjuer har handlat om bilders trovärdighet och hur de fotografer vi intervjuat ser på denna trovärdighet. Vi har särskilt inriktat oss på huruvida bilders

trovärdighet förändras av det faktum att en bild är arrangerad, men även fört ett övergripande resonemang kring bilders trovärdighet i allmänhet.

Alla fotografer vi intervjuat ansåg att bildens kontext spelar stor roll för trovärdigheten. Bilder i en seriös tidning litar man mer på än bilder från en oseriös eller okänd avsändare. Cecilia tror att den tidning man vanligtvis läser spelar roll för hur man ser på bilders trovärdighet i allmänhet. Personer som huvudsakligen läser kvällstidningar litar mindre på fotografier än de personer som snarare läser morgontidningar, menar hon.

Inte bara avsändaren är viktig, utan också presentationen av bilden. Ett exempel som Adam tar upp är om han lämnar en bild till tidningen med en tydlig bildtext och sedan märker i tidningen att bildtexten blivit ändrad så att den nu beskriver något helt annat. När det gäller arrangerade bilder är presentationen extra viktig. Samtliga fotografer betonade flera gånger att en arrangerad bild aldrig får utge sig för att vara något annat än just en arrangerad bild. Skulle en arrangerad bild utge sig för att vara en icke-arrangerad bild mister den enligt fotograferna all sin trovärdighet.

Flera fotografer tar upp exempel där detta varit fallet, bland annat bilder på ungdomar som kastar molotovcocktails på Västbanken. Där skulle fotografen ha bett någon av ungdomarna att kasta ännu en molotovcocktail så att han kunde ta en bild i färg (detta var innan digitalkamerorna dök upp). Det ska dock sägas att denna diskussion handlat om bilder i nyhetssammanhang. En bild i exemplet ovan har fortfarande sitt syfte och budskap men den kan aldrig göra anspråk på att vara ett dokument från en viss situation.

Från att ha redovisat fotografernas åsikter och tankar kring pressbilders generella trovärdighet ska vi nu gå in mer specifikt på de variabler fotograferna själva anser påverkar en bilds trovärdighet.

En sådan variabel är vilken sorts bild det rör sig om. De två övergripande bildkategorierna är ”arrangerade bilder” och ”icke-arrangerade bilder”. Vad gäller kategorin icke-arrangerade bilder tycker fotograferna i stort sett likadant; en icke-arrangerad bild har hög trovärdighet från början i och med att den inte är påverkad av fotografen.

Alla fotograferna anser inte att en sådan bild automatiskt utgör en sann bild på grund av att fotografen fortfarande är den som väljer vad som ska finnas med i bilden. Bilden blir därigenom alltid ett utsnitt av verkligheten och inte hela verkligheten. Cecilia anser däremot att en icke-arrangerad bild i princip är sann, och borde kunna vara bevis på något som inträffat. Här går en skiljelinje mellan de respondenter som tror starkt på bildens äkthet, och de som menar att man knappt kan lita på någon bild.

Till kategorin ”arrangerade bilder” har det utkristalliserats två underkategorier. Den ena är ”porträtt” och den andra har vi valt att kalla ”övriga bilder”. Detta har vi valt utifrån fotografernas sätt att resonera. Som vi tidigare har sagt ansåg samtliga respondenter att porträttbilder har en klar särställning jämfört med andra bilder inom dagspressen då de i princip alltid är arrangerade och i det närmaste måste vara det, det ligger i deras natur. Medan en arrangerad nyhetsbild leder till förvåning och besvikelse, påverkas ett porträtts trovärdighet för det mesta inte alls av faktumet att det är arrangerat.

Ett porträtt har därför ganska hög trovärdighet, men enbart som porträtt. Ett problem som Adam tog upp är att porträtten ofta används tillsammans med nyhetsartiklar. Detta menar Adam kan utgöra ett trovärdighetsproblem eftersom läsaren kan tro att bilden tagits vid en viss händelse eller på en viss plats utan att ha arrangerats när det i själva verket rör sig om en bild tagen vid ett helt annat tillfälle.

Nu gör ju jag distinktionen att det finns nyhetsbilder och porträttbilder och skillnader där emellan, men då ska vi veta också att nästan alltid så är det till de här nyhetstexterna vi har i tidningen så är det ett porträtt i miljö med någon människa, alltså ett arrangerat porträtt.

Den andra kategorin, eller de övriga bildtyperna om man så vill, har vi alltså helt enkelt valt att kalla för övriga bilder. Det kan vara allt ifrån sportbilder till reportage. Här kan man se en ganska stor skillnad mellan våra respondenter. Adam säger sig i princip aldrig arrangera den här sortens bilder och uttrycker dessutom en stark motvilja mot att sådana bilder arrangeras. Han får medhåll från Elin, Cecilia och Fredrik. De har alla tre dubier kring att arrangera den här sortens bilder och ser det mer som ett nödvändigt ont och gör det mycket ogärna. Elin kan till och med drabbas av dåligt samvete när hon arrangerat, för att hon känner att hon kunnat göra en annorlunda och bättre bild under andra omständigheter.

Björn delar Denises erfarenhet (se 4.2) att tidningens nyhetsvärdering kan göra att fotografen måste arrangera bilder. Varken han eller Denise ser något principiellt

trovärdighetsproblem med den här sortens arrangerade bilder utan båda anser att man måste titta på det enskilda fallet. Först när en arrangerad bild framställs som en icke-arrangerad bild eller på något annat sätt används för att lura läsaren anser de att det blir problem.

Olika sätt att arrangera påverkar dessutom trovärdigheten olika mycket. Flera respondenter tycker att man kan regissera människor i viss mån utan att det sänker bildens trovärdighet. Att be någon stå på en viss plats, titta in kameran eller göra sådant de brukar göra innebär inga trovärdighetsproblem. Fredrik tycker annorlunda och menar att det är olustigt att be folk göra vad de brukar göra, dessutom kan det bli faktafel (4.2). Adam är inne på samma spår, enligt honom är det inte okej att be en idrottare göra en kullerbytta även om man vet att det är något han/hon brukar göra. Om man istället väntar in tillfället då något sker av sig själv vinner man mycket i längden, eftersom ens trovärdighet som fotograf ökar.

Respondenterna delar dock många åsikter kring bilders trovärdighet. Det grundläggande är ärlighet, om en arrangerad bild ska ha någon trovärdighet måste det framgå att den är arrangerad eller åtminstone inte verka som om den inte är det. Många av respondenterna, bland andra Fredrik, hävdar att det snabbt syns om en bild är arrangerad. En sådan bild kan tappa sin känsla eller helt enkelt vara för bra.

Alla fotografer vi intervjuat har haft ett eget ”rättesnöre” kring när det är okej att arrangera eller ej. Öppenhet är ett ledord, att man inte ska lura läsaren är ett annat. En bild får aldrig utge sig för att vara något den inte är.

Det handlar dels om att man som fotograf av princip aldrig ska ta bilder man inte kan stå för, dels om att trovärdigheten står på spel. En bild med låg trovärdighet sänker

inte bara den enskilda fotografens trovärdighet, utan påverkar också förtroendet för tidningen och fotografyrket i stort.

Cecilia vill gå så långt som att ange i bildtexten när en bild är arrangerad. Det anges alltid när det gäller arrangerade genrebilder av våld och överfall, men inte annars. Tanken är att om man tvingades berätta i bildtexten att en bild är arrangerad skulle redaktionen sluta med de jobb som kräver arrangerade bilder, eller i alla fall skära ned på dem.

För fotograferna finns det som sagt en tydlig skillnad mellan porträtt och andra arrangerade bilder. De är dock långt ifrån lika säkra på att denna gräns är uppenbar för läsarna. Elin är tämligen övertygad om att läsarna förstår att det finns en skillnad, men detta fritar inte fotografen från ansvar.

[…] alltså läsare och de som tittar på bilder är ju inte dumma. Det är klart att de förstår att jag har arrangerat […]. Men sedan finns ju de här gränserna också och där är det nog viktigt att vi verkligen håller oss till det som är rätt, och inte arrangerar.

Elin (Intervju 5 sid 2)

Denna uppfattning är dock Elin ganska ensam om. De övriga respondenterna anser att gränsen är långt ifrån tydlig.

Hur viktigt det är att läsarna förstår denna gräns är respondenterna inte eniga om, Björn ifrågasätter betydelsen av den gränsen för läsarna, det är viktigast att läsarna kan lita på seriösa mediers ärlighet och detta gör fotografens omdöme och kontrollen i alla redaktionella led viktigare. Denise och Fredrik är båda inne på att läsarna nog tror att det arrangeras mer än vad som egentligen sker. Cecilia menar också att gränsen är otydlig och att det kan hänga ihop med vilken typ av tidning en person läser. Adam är också av den åsikten att gränsen är väldigt otydlig, men han är osäker på hur viktigt det är att det finns en tydlig gräns. Han för ett resonemang kring risken att eventuellt sprida felaktig information till läsarna och den risken i sig – oavsett om den är reell eller inte – gör att man bör vara försiktig med arrangerade bilder i nyhetssammanhang enligt honom.

De fotografer vi intervjuat tycker inte att de arrangerar för att få fram ett uttalat budskap. De har en tanke om vad de vill berätta och hur de vill berätta det, men trots det skiljer sig en

pressbild mycket från till exempel en reklambild. När reklambilden handlar om ett tydligt säljande budskap, handlar pressbilden om en opartisk berättelse. Just opartiskhet är

nyckelordet. Oavsett om en fotograf arrangerar eller inte, så måste fotografiet vara rättvist och inte missvisande.

Även om respondenterna inte är övertygade om fotografens möjlighet att vara en fluga på väggen, så betraktar de hellre sig själva just så än som medvetna ideologer. Risken för att bilden förmedlar ett i förväg uttänkt budskap ser respondenterna främst när det är någon annan än fotografen som arrangerat. Om det är politiker eller ett företags

pressansvariga som arrangerat ett fototillfälle kan det finnas en baktanke med bilderna, resonerar respondenterna.