Björlanda 603 – Gård från äldre järnålder på Sörreds utmark

5.2. Björlanda 603 – Gård från äldre järnålder på Sörreds utmark

Fig.5. Karta med boplatsen utmarkerad.

Björlanda 603 är en boplats som först observerades vid utredning 2009, som förundersöktes 2010 och slutligen undersöktes av Arkeologerna (då UV-väst) under 2011. Boplatsen påvisar en lång kontinuitet genom förhistorien från äldre stenålder till äldre järnålderns slut med en expansion under yngre bronsålder-äldre järnålder. Nio hus kunde påvisas på platsen som kunde relateras till perioderna tidigneolitikum, övergången mellan äldre och yngre bronsålder, yngre bronsålder, förromersk järnålder samt yngre romersk järnålder. I samband med samma undersökning undersöktes även boplatsen RAÄ 602 som eventuellt kan ses som en del av samma boplatskomplex men att en modernare byggnad har separerat dem vilket antikvariskt lett till en indelning i två ytor (Nordin 2014:5).

Boplats 603 återfinns inom det under förhistorien attraktiva boplatsläget på södra Hisingen utanför Göteborg, Västergötlands landskap och Västra Götalands län. Under sten-, brons- och äldre järnålder löpte här Syrahålasundet, eller ”Bronsålderssundet” – en skyddad vik i nord-sydlig riktning som skilde Björlanda och Torslanda åt och som senare torrlades under loppet av järnåldern (Nordin 2014:7). Detta område på Hisingen har undersökts flitigt sedan 1960-talet och framåt då den expansiva perioden satte fart med exploateringar av olika slag. Vad som har visat sig vara ett fornlämningstätt sund med bland annat rösen, stensättningar och boplatser indikerar att människor har bosatt sig här under stenålder, bronsålder och järnålder med en viss tyngd i stenålder (Nordin 2011:7).

Sex av de nio funna husen kan typologiskt och med C14 dateras till 800 f.kr fram till 400 e.kr och ger intrycket av att ha bestått av gårdsliknande strukturer. Stor del av fyndmaterialet med

56

till exempel keramik, säd, lerklining, järnslagg samt urnegrav från äldre romersk järnålder visar att användandet av platsen har intensifierats under äldre järnålder och också avslutats i och med äldre järnålderns avslut (Nordin 2014).

De två husen från yngre förromersk tid visar inte bara fyndmaterial och dateringar från den tidsperioden utan också ett rikt keramikmaterial med koppar och kärl från romersk järnålder. Troligt är att de har stått en längre period på platsen in i romersk järnålder. Det finns två hus från romersk järnålder, varav ett har daterats utifrån typologiska grunder och det andra efter typologi men också C14 (Ibid. 2014:37).

Romersk järnålder – hus 8 (fyrstolpshus)

Fig. 6. Hus 8 – ett fyrstolpshus från romersk järnålder

En anläggningskontext som har tolkats som ett eventuellt kulthus är Hus 8 som består av fyra stolpar med två härdar centralt i anläggningen. Precis intill ligger en grav i form av urnegrop från äldre romersk järnålder och några meter bort en rektangulär härd. Byggnadslämningen har endast daterats typologiskt till romersk järnålder. Det framhålls som möjligt att byggnaden kan ha kopplingar till graven och begravningen, exempelvis som ett ställe för förberedelse inför begravning och som plats för ritualer (Nordin 2014:26).

57

Slutet av romersk järnålder – Hus 1

Fig. nr 7. Hus 1 från slutet av romersk järnålder.

Hus 1 tolkas som det sista huset på boplatsen och är en treskeppig byggnad stående i ÖV-riktning. Träkol från ett av stolphålen har med hjälp av C14 daterats till 250-420 e.kr och tillsammans med typologisk datering har det tolkats som att byggnaden sannolikt har stått på platsen under sista delen av romersk järnålder. Väggstolparna är sämre bevarade men utifrån de bättre bevarade närvarande stolparna är det troligt att väggarna har varit konvexa. Tre mindre krukbottnar hittades i mittsektionen av huset, dock söndersmulade troligtvis på grund av att anläggningen har framschaktats tre gånger genom alla undersökningssteg. Huset har varit 22,5 m långt och 5 meter brett och åtta stolppar har varit bärande. Avståndet mellan parstolparna är en meter (Nordin 2014:27).

Övergången äldre-yngre järnålder på Björlanda 603 och i närområdet

Från att ha varit en plats som i alla fall från yngre bronsålder har använts mer eller mindre kontinuerligt med gårdsenheter upphör användandet i och med Hus 1. Hus 1, som ses som en byggnad som har stått i slutet av romersk järnålder, blir alltså den sista byggnaden inom det undersökta boplatsområdet. Enligt Nordin (2014:37) bryts därmed kontinuiteten på platsen och gårdsläget förflyttas under början av yngre järnålder till det historiskt kända läget för byn Sörred – på den plats där komplexet med Volvo personvagnars fabrik ligger idag – ett hundratal meter väster om Björlanda 603. Fynd av en hästtand daterad till vikingatid inom undersökningsytan för 603 föreslår att platsen senare efter bebyggelsen kanske har använts som betes- och ängsmarker Ibid 2014:37).

Det går att se liknelser med andra undersökta boplatser inom närområdet på denna del av Hisingen som visar på flertalet boplatser från speciellt stenålder, bronsålder och äldre järnålder. Görs en liten utblick finns många boplatser från samma tidsperioder (radda upp?). Ett exempel är Björlanda 374 där det har hittats en gårdskontext från romersk järnålder med boplatslämningar som kokgrop, ugn och trätråg – varav det sistnämnda är funnet i en brunn – från början av romersk järnålder. Under sista delen av romersk järnålder, troligtvis mellan 200-400 e.kr, har det anlagts ett treskeppigt långhus på platsen. I början av folkvandringstid upphör gårdsnärvaron bortsett från fynd som indikerar på att odling har skett på platsen under vendeltid (Nieminen 2007).

Likt för Björlanda 603 där bebyggelse kan ha förskjutits mot Sörreds by har också Björlanda by ca 300 meter söder om Björlanda 374 visat sig vara ett centralt område senare under yngre järnålder och efter det ett läge för historiska byar och gårdar. Nieminen ser det som troligt att gården kan ha förflyttats till läget för Björlanda by under sagda tidsperiod och att området kan