Figur 8. Bokskogen ner mot sjön. Foto: Linn Borglund (2011).
Fysisk miljö
Bokskogen (se figur 8) avgränsas av åkrar närmast bostadshuset (Norrevång och Västervång), granskog längs med sidorna och slutligen av sjön Bäen. Framför allt är det stigen ner till badviken som det syftas på i det här avsnittet, samt den bokskog som syns och upplevs från stigen. Bokskogen upplevs som en helhet och när man befinner sig i den har man ingen direkt utsikt över någon annan miljö, utom över badviken precis i slutet av stigen.
Det är en sluttande skog med mycket kullar vid sidorna av stigen och med gott om stora stenbumlingar och fallna trädstammar. Trädskiktet består naturligt nog främst av ståtliga gamla bokar, men innehåller även en del björk och ek och någon tall, samt granar, främst av mindre modell, och ett ensamt, mycket stort, lärkträd. En gammal lind bildar en port in till skogen vid stigens början. Buskskiktet utgörs av unga bokplantor och småvuxna granar, medan markskiktet till största delen är vegetationslöst och utgörs av en tjock matta av boklöv.
Kartan nedan, figur 9, illustrerar Bokskogen ner mot sjöns placering i förhållande till dess angränsande miljöer samt de mikromiljöer som hör till bokskogen.
Figur 9. Karta över Bokskogen ner mot sjön och angränsande miljöer. Karta: Statens Lantmäteriverk (1976),bearbetad för uppsatsen.
47
Platskaraktärer
Bokskogen har verkligen vad Grahn kallar för rymd; en känsla av att komma in i en annan värld. Jag har alltid tyckt att det är en trolsk, mystisk och vördnadsbjudande plats. Speciellt en solig vårdag är det som att kliva rakt in i en saga; bokträdens stammar är som silverfärgade pelare som håller upp det höga gröna takvalvet och solljuset som silas ner genom lövverket bildar gyllene pölar på det kopparfärgade golvet. Skönheten kan verkligen ta andan ur en. Jag tycker att bokskogen har en speciell blandning av tidlöst och föränderligt. På många sätt är den sig lik över året; trädstammarna förändras inte och mattan av löv är relativt
oföränderlig även om den är som vackrast just när nya löv fallit om hösten, och självklart kan döljas av snö vintertid, se figur 10.
Figur 10. Tidlöst, men ändå föränderligt när snön kommer om vintern. Foto: Linn Borglund (2017). Den förändras heller inte dramatiskt från år till år, även om en del nya träd väl alltid lyckas gro under de åldrigas skuggande kronor, så på det viset är den också tidlös. Men dock är lövsprickningen om våren en dramatisk och förunderlig förändring som man inte vill missa; nästan över en natt kan skogen gå från att vara ganska grå och dyster till att fullständigt täckas av skir, limegrön, grönska, vilket illustreras av figurerna 11 och 12.
Figurer 11 och 12. Alldeles nyutslagen bokskog. Foto: Linn Borglund (2018).
Och föränderligheten om hösten, när skogen övergår från grön till färgglad, kan också, som figur 13 och 14 visar, vara ganska så spektakulär.
48
Figurer 13 och 14. Höstfärger i bokskogen. Foto: Linn Borglund (2017).
Skogen kan också erbjuda mystiska, förvånande, upplevelser som exempelvis när jag och min pappa var ute och plockade svamp för några år sedan. På ett ställe, inte långt från stigen, hittade vi några soppar som vi hade svårt att sortbestämma. ”Det ser ju ut som lärksopp”, sa pappa. ”Men det kan det inte vara, för här växer ju inga lärkträd.” Då upptäckte jag att marken var full av kvistar med lärkkottar på och tittade uppåt; alldeles intill oss växte ett gigantiskt lärkträd! Pappa hade gått i den här skogen i 60 år och aldrig lagt märke till detta träd.
Miljöerbjudanden
Bokskogen har mycket att erbjuda, både när det gäller upplevelser och aktiviteter. Det är verkligen en plats att uppleva årstidsmagi på när löven slår ut, och då de späda löven går att äta blir hela skogen plötsligt till ett enda stort salladsbord som erbjuder goda möjligheter till aktiviteten insamlande från naturens skafferi. Om höstarna finns där också både
trattkantareller och vanliga kantareller att plocka. Bokollonen kan användas till kreativt skapande och exempelvis målas i guldfärg och hängas upp i julgranen. Det är också en
fantastisk plats att njuta av tystnad och ensamhet på, få kvällsupplevelser i eller för olika typer av sportaktiviteter som t ex att promenera, springa/jogga eller åka skidor.
Platsbiografi
Grönhult hade en gång i tiden mycket stora marker, men större delen av den skog som hörde till gården såldes vid slutet av 1920-talet, då den dåvarande ägaren, Ivar Ammitzböll d.y.,
49
hamnade i ekonomisk knipa. Under 1960-talet bytte dock mina farföräldrar tillbaka bokskogen ner mot sjön, i utbyte mot två mindre fruktodlingsåkrar, Översta och Mellersta Lyckan, samt ett annat bokskogsområde norrut och en mosse och sedan dess har den åter hört till Grönhult.
Stigen från bostadshuset ner till sjön är ca 500 meter lång och att ta sig tillbaka uppför backarna är uttröttande, inte minst för små barn. Min farmor brukade berätta om hur hon brukade få knuffa min pappa uppför backarna när han var liten och hur han i frustration över hur jobbigt det var ibland brukade vända och springa ner igen så hon fick börja om från början.
Själv har jag många lyckliga barndomsminnen av bokskogen. Jag har haft många härliga upplevelser där som vuxen också, men för mig kommer denna skog alltid vara förknippad med en känsla av sommarlov; av sol och värme, pirrande förväntan och frihet. Blundar jag kan jag fortfarande se min syster My och mig framför mig när vi som 6–7-åringar rusar barfota ner mot sjön med sommarvarma vindar i ansiktet och våra färgglada badrockar fladdrande som mantlar bakom oss och höra hur vi skriker ”Aj!” varje gång fötterna råkade landa på ett bokollon eller en vass pinne; något som bara var en del av upplevelsen.
50