Branschernas syn

Här redovisas arbetsgivares och branschorganisationers syn på arbetsmarknads-utbildningar.

Arbetsmarknadsutbildningar i ingenmansland

Arbetsgivarorganisationer är av tradition organiserade utifrån områdena:

 Arbetsgivarfrågor, ofta inklusive arbetsmarknadspolitik.

 Samhällspolitik och näringspolitik. Här ingår kompetensförsörjnings-frågorna som en dominerande del.

Med den här traditionella uppdelningen hamnar utbildning inom Arbets-förmedlingens verksamhet i ”ingenmansland”. Avdelningen som hanterar arbetsmarknadsfrågor och löneförhandlingar ser inte AF:s utbildningar som något som ligger inom deras kompetensområde. Å andra sidan tar inte samhällspolitiska/näringspolitiska avdelningen något ansvar för Arbets-förmedlingsfrågor – eftersom arbetsmarknadsfrågor i stort ligger på avdel-ningen för arbetsgivarfrågor. Den del av Arbetsförmedlingen som hanterar yrkesutbildningar hamnar därmed mellan stolarna.

Inom branschföreningarna har arbetsmarknadsutbildningarna inte heller uppmärksammats stort – kanske en effekt av att de stora

arbetsgivar-organisationerna inte heller lyft deras roll i den totala kompetensförsörjningen.

Transportföretagen är oroade

Transportföretagen är den arbetsgivarorganisation som tydligast har engagerat sig i arbetsmarknadsutbildningar. Det kan ha flera orsaker: dels är det tydligt i vår undersökning att transportföretagens huvudsakliga rekryteringskanal är arbetsmarknadsutbildningar. Busschaufförer, lastbilschaufförer och lastbils-mekaniker har oftast fått sin utbildning via Arbetsförmedlingen. En annan anledning kan vara att Transportföretagen, just på grund av att arbetsmarknads-utbildningarna varit så dominerande inom deras fält, har haft mycket kontakt med de (få) utbildningsföretag som utbildar inom fordon. Denna täta kontakt har säkert lett till att Transportföretagen har en god förståelse för det svåra läge som AF:s utbildningsleverantörer upplevt de senaste åren. Citaten nedan är hämtat från Transportföretagens debattartikel i Svenska Dagbladet¹⁷:

Regeringen och C+L är överens om att Arbetsförmedlingens utbildningar i princip bör avvecklas. För oss inom transportnäringen är detta en katastrof då en betydande del av våra arbetstagare inom yrken som bussförare, lastbilsförare och mekaniker får sin utbildning via AF. Vi

17 Transportföretagen: Utan yrkesutbildningar bromsar Sverige in. Debattartikel i Svenska Dagbladet, 2019-08-27.

efterlyser därför särskilda arbetsmarknadspolitiska satsningar mot trans-portnäringen.

Man fortsätter:

Vi inom Transportföretagen tycker att reformeringen av Arbetsför-medlingen är både bra och nödvändig. Många av våra medlemsföretag beskriver förtroendet för Arbetsförmedlingen som lågt.

Samtidigt vet vi att våra delbranscher är extremt beroende av de arbets-marknadsutbildningar som Arbetsförmedlingen tillhandahåller.

Utan arbetsmarknadsutbildningar mot yrken som lastbilsförare, buss-förare eller mekaniker kommer transportnäringen snabbt hamna i en bemanningskris. Flera av dessa yrken har för få studerande på sina respektive yrkesprogram i gymnasieskolan och lutar sig därför tungt mot vuxenutbildningen (arbetsmarknadsutbildningar och Komvux) för sin kompetensförsörjning.

På transportsidan utbildas ungefär 2 500 personer per år inom arbets-marknadsutbildningarna. Det är fem gånger så många som de som utbildas inom Komvux.

Våra delbranscher har redan i dagsläget en mycket pressad situation.

Inom flera yrken tvingas vi rekrytera personer utomlands för att det helt enkelt inte är möjligt att hitta någon med de rätta kompetenserna i Sverige – samtidigt som det finns personer som är arbetslösa och som skulle vilja utbilda sig mot något av våra yrken. I Arbetsförmedlingens nya arbetsmarknadsrapport (3 juni 2019) så beskriver myndigheten hur arbetsgivare behöver allt längre tid för att hitta rätt kompetens. Det vill säga – detta är en ovanligt dålig tid att dra ned på utbildningar till våra och andras bristyrken.

Man skriver sedan:

För vår del är det särskilt bekymmersamt. Att lära sig köra lastbilar och buss är en högst specialiserad verksamhet. I Sverige är det ett fåtal utbildningsföretag som gör det och om de försvinner kommer det ta lång tid att bygga upp den kompetensen igen. Vi inom transportbranschen har inte möjlighet att vänta i flera år för at [sic] kunna rekrytera ny personal inom de här områdena.

Om tanken är att dessa utbildningar framöver ska utföras av Komvux i stället för av Arbetsförmedlingen måste det kommuniceras till kommun-erna omedelbart. Det finns inte en enda kommun i Sverige som tar på sig ökade kostnader för nya dyra yrkesutbildningar utan att få en rimlig ersättning av staten för det. En sådan överflyttning av utbildningsansvar

Insikten hos Transportföretagen om att utbildningsföretagen är mycket bero-ende av AF som kund är stor, men också att utbildningsföretagen riskerar att förlora värdefull kompetens. De lärare som finns anställda i utbildnings-företagen riskerar att sluta/bli uppsagda och kommer då att hitta nya jobb som eventuellt inte är inom utbildningssfären (t.ex. att gå tillbaka till sitt grundjobb som lastbilschaufför). I samtal med Transportföretagen har det också framgått tydligt att man är medveten om den dubbla kompetens som dessa utbildnings-leverantörer besitter: det är inte enbart en utbildning i att till exempel ta ett lastbilskörkort utan det innefattar också att yrkesläraren ska ”klä på” sina studerande andra saker som sociala färdigheter och värdegrund mm. Det går med andra ord inte att hänvisa alla dessa studerande till en vanlig körskola och tro att man får ut lika välutbildade chaufförer som från de yrkesutbildningar som Arbetsförmedlingen har.

Industrin ser mer reguljär utbildning

I diskussioner med industrin (Industriarbetsgivarna, Teknikföretagen, Teknikcollege och Svetskommissionen) är det tydligt att fokus i deras kompetensförsörjningsdiskussion är de reguljära utbildningsvägarna:

gymnasieskolan, komvux och på senare tid Yrkeshögskolan. Universitet och högskolepolitik bortser vi i denna rapport ifrån.

Arbetsmarknadens parter inom industri¹⁸ har sedan 2007 samarbetat med kommuner, utbildningsanordnare och industriföretag inom konceptet Teknikcollege. Idag har man 24 certifierade regioner med 150 utbildnings-anordnare, 180 kommuner och 3 000 samverkansföretag. Det är till stora delar via denna organisation som man utvecklat sin syn på/utveckling av yrkes-utbildningen i Sverige på industriområdet. Via sina egna kvalitetskriterier på hur ett Teknikcollege (en gymnasieskola med till exempel teknikprogram eller industritekniska program) ska organiseras för att få ett certifikat utvecklas hela tiden synen på utbildningen och dess innehåll och pedagogik. Teknikcollege åtta kvalitetskriterier innehåller såväl kvalitetskriterier som kriterier för att öka utbildningens status.

Arbetsmarknadsutbildningar har inte varit ett huvudfokus för Teknikcollege. I dagsläget har bara tre av 24 regioner samverkan med

arbetsmarknads-utbildningar som en del av AF. Det innebär också att man inte har någon riktig kunskap om vilka dessa är eller vad de levererar. Ett undantag är samverkans-projektet med AF/yrkesvux/gymnasieskolan i Värmland där man arbetar med att samverka kring dimensionering av yrkesutbildningar.

Vid kontakt med Teknikföretagen framkom att man från Teknikföretagens sida inte har något framtaget program kring hur man ser på

arbetsmarknads-utbildningar. Hur stor andel av industrins kompetensförsörjning (inom LO-yrken) som kom via arbetsmarknadsutbildningar var också något som Teknik-företagen inte hade satt fingret på tidigare. På den direkta frågan hur man ser på

18 Grafiska, Gröna Arbetsgivare, GS-facket, IF Metall, IKEM, Industriarbetsgivarna, Livsmedelsföretagarna, Sveriges Ingenjörer, Teknikföretagen, TMF och Unionen.

situationen idag, med ett minskat antal utbildningsplatser inom AF, påpekar man att man ser allvarligt på läget. Man påpekar att man är drivande i en förändring av AF, men att reformen självklart bör ske utan att påverka näringslivets viktiga utbildningar. Teknikföretagen har också varit aktiva i att försäkra sig om att det inte ska bli några förseningar kring kommande

upphandling av industrinära utbildningar.

Inom Industriarbetsgivarna, som organiserar svensk basindustri¹⁹, har man i princip samma inställning som Teknikföretagen. Precis som Teknikföretagen är Industriarbetsgivarna en aktiv part i Teknikcollege och låter stora delar av sin praktiska utbildningspolitik utformas inom den plattformen. Industriarbets-givarna säger sig inte ha varit riktigt medvetna om sin utsatta situation när det gäller arbetsmarknadsutbildningens dominans inom svets. ”Det är intressant att få reda på att det är så, och vi bryr oss om det” svarar Jesper Hedin på Industri-arbetsgivarna, när vi förevisar siffrorna för svets i denna rapport.

På Svetskommissionen, en branschorganisation för fogande industri som arbetar med standardisering, utbildning och forskning är man missnöjd med den kvalitet som arbetsmarknadsutbildningarna inom svets har. Svetskommissionen anser att dagens utbildningar håller alldeles för låg kvalitet och att de inte införlivat IW: s (International Welder²⁰) kurskrav för att bli en anställningsbar svetsare. Svetskommissionen har i övrigt inte haft någon tydlig politisk målsättning med hur arbetsmarknadsutbildningarnas framtid ska se ut.

Almega Utbildningsföretagen är en bransch och arbetsgivarorganisation för företag som arbetar med vuxnas lärande och kompetensutveckling. I deras arbetsuppgifter ingår att bevaka Arbetsförmedlingen och dess upphandling av utbildningsföretag mm. De har under de senaste åren uppmärksammat politiker och allmänhet på den stora nedskärning som har skett av utbildningar. Almegas kommentar till BP20 och satsningen på arbetsmarknads-utbildningar var:

Det extra resurstillskottet till Arbetsförmedlingen är också positivt och kommer att underlätta den kommande viktiga reformen av Arbets-förmedlingen. Almega anser dock att det är fel att öka anslaget till de kommunala extratjänsterna. De resurserna borde istället gå till att

ytterligare förstärka matchningsinsatser och arbetsmarknadsutbildning för arbetssökande. (Patrick Joyce, Almega)

I Dagens Nyheter²¹ gick Almega och LO till gemensamt angrepp mot

regeringens linje när det gäller arbetsmarknadsutbildning. Almega och LO vill att regeringen satsar på arbetsmarknadsutbildningar. Det skriver Thomas Erséus, vd för Almega, och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson på DN Debatt och nämner att de ofta inte är överens om hur politik bör utformas, men att de är överens om att ”Regeringen och samarbetspartierna behöver tillföra

resurser och skyndsamt öka antalet utbildningsplatser.” De anser också att de som förlorar jobbet ska få möjlighet att uppgradera sina kunskaper eller skolas om: ”Nedmonteringen av arbetsmarknadsutbildning och färre utbildnings-platser gynnar ingen. Trenden måste brytas och resurser tillföras”.

LAS-diskussion med kompetensfrågor i kölvattnet

En fråga som kommer upp i diskussionen med arbetsgivarorganisationerna är kopplingen mellan arbetsmarknadsutbildningarnas vara eller inte vara och den pågående förhandling som sker mellan parterna kring Lagen om anställnings-skydd (LAS). En förändring av LAS har diskuterats i flera omgångar – den senaste diskussionsomgången har pågått i flera år. Vid en förändring av LAS har parterna diskuterat olika angränsande frågor som skulle kunna påverka synen på LAS. Ett ytterligare utbyggt system för kompetensutbildning har varit en av de pusselbitar som man arbetat med i förhandlingarna. I en diskussion kring hur en sådan breddad kompetensutbildning skulle kunna organiseras är arbetsmarknadsutbildningar av olika slag en tänkbar ingrediens.