Brott som undersöks av Gränsbevakningsväsendet

I enlighet med 23 § i sjötrafiklagen (463/1996) övervakas användningen av farkoster på vat-tenområden av Gränsbevakningsväsendet, Trafiksäkerhetsverket, polisen och Tullen. I prakti-ken är det trots det Gränsbevakningsväsendet som utför övervakningen av sjötrafiprakti-ken, ef-tersom det har tillgång till omfattande och mångsidig utrustning vad gäller båtar och fartyg, men också till luftfarkoster. Gränsbevakningsväsendet sköter övervakningen av vattenområ-den året runt och under alla förhållanvattenområ-den. Trafiksäkerhetsverket är vattenområ-den myndighet som allmänt övervakar iakttagandet av sjölagen (674/1994). Verket genomför bl.a. hamnstatsinspektioner inom handelssjöfarten i fråga om handelsfartyg som anländer till Finland. Vid inspektionerna kontrolleras att ett handelsfartyg har de certifikat som krävs enligt sjölagen och att fartyget för föreskrivna dagböcker på behörigt sätt. Inom handelsfarten liksom allmänt inom tillsynen över sjötrafiken är Trafiksäkerhetsverket ett centralt samarbetsorgan för Gränsbevakningsväsendet.

Gränsbevakningsväsendet och Trafiksäkerhetsverket sammanträder bl.a. regelbundet inom ramen för samarbetet mellan marina myndigheter tillsammans med de övriga myndigheter som deltar i samarbetet, Trafikverket och försvarsmakten. Alla dessa myndigheter bedriver ett regelbundet och intensivt samarbete på såväl riksnivå som regional nivå. Samarbetet grundar sig på ett betänkande som godkändes i ministerutskottet för utvecklande av förvaltningen den 15 april 1994 och det samarbetsavtal för de nämnda myndigheterna som utarbetets utifrån be-tänkandet.

Enligt 2 § 2 mom. i sjötrafiklagen ska lagen tillämpas också på fartyg som används för han-delssjöfart till den del det inte stadgas särskilt om dem i sjölagen. Enligt 42 § 1 mom. 6 punk-ten i gränsbevakningslagen ska Gränsbevakningsväsendet göra förundersökning när det på grund av en anmälan till Gränsbevakningsväsendet eller annars finns skäl att misstänka under-låtelse att iaktta en bestämmelse vars efterlevnad det ska övervaka eller en föreskrift som ut-färdats med stöd av denna.

I 23 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen föreskrivs om äventyrande av trafiksäkerheten och i 2 § 2 mom. 1 punkten om grovt äventyrande av trafiksäkerheten, vilket bl.a. innebär att en person som ansvarar för manövreringen av ett fartyg eller sköter en uppgift som väsentligt påverkar dess trafiksäkerhet bryter mot sjötrafiklagen eller mot bestämmelser som har utfärdats med stöd av den eller för att förhindra sammanstötningar av fartyg till sjöss (de s.k. sjövägsregler-na) eller i inre farvatten (de s.k. reglerna för inre farvatten). På grundval av dessa bestämmel-ser har Gränsbevakningsväsendet i regel gjort förundersökning om det har funnits misstanke om brott mot bestämmelserna i sjötrafiklagen när det gäller havsområdet. Fartyg som används i handelssjöfart är skyldiga att iaktta sjötrafiklagen, om inte något annat föreskrivs i sjölagen.

Alla fartyg är däremot skyldiga att iaktta sjövägsreglerna och reglerna för inre farvatten.

I praktiken har Gränsbevakningsväsendets förundersökningsrätt kunnat bero på huruvida ett fartyg som används i handelssjöfart (t.ex. en vattenbuss eller ett förbindelsefartyg i skärgår-den) samtidigt har brutit mot sjötrafiklagen eller endast mot de bestämmelser som utfärdats för att förhindra sammanstötningar av fartyg till sjöss eller i inre farvatten. För alla dessa gär-ningar föreskrivs det om straff i 23 kap. i strafflagen. Det har ofta också gått så, att Gränsbe-vakningsväsendet har överlåtit förundersökningen på polisen, och åklagaran har tagit direkt-kontakt med Gränsbevakningsväsendet efter att förundersökningen blivit klar och begärt till-äggsutredning i ett ärende som redan överlåtits. Det har också förekommit att polisen eller Trafiksäkerhetsverket har begärt handräckning eller bistånd i undersökningen av Gränsbevak-ningsväsendet i en redan överlåten förundersökning. För att effektivisera myndigheternas verksamhet och undvika onödiga överlåtelser av begäranden om åtgärder mellan myndighet-erna vore det ändamålsenligt att ge Gränsbevakningsväsendet ett bemyndigande att självstän-digt göra förundersökning. I 20 kap. i sjölagen finns det bestämmelser om gärningar som är straffbara enligt den lagen. Dessa är bl.a. underlåtenhet att se till att fartyget är sjövärdigt, un-derlåtenhet att iaktta gott sjömanskap och unun-derlåtenhet vid sammanstötning. Det föreslås att Gränsbevakningsväsendet ska få tydliga befogenheter också i fråga om förundersökning av dessa brott. Det är inte meningen att propositionen ska ändra polisens ställning som ledande förundersökningsmyndighet, utan det är fråga om en parallell befogenhet. Gränsbevaknings-väsendet ska därmed ges förundersökningsbefogenheter också i sådana fall då det i samband med övervakning av sjötrafiken eller i övrigt finner att ett handelsfartyg har brutit mot be-stämmelserna i 20 kap. i sjölagen eller mot sjövägsreglerna eller reglerna för inre farvatten.

Trafiksäkerhetsverket ska i egenskap av sakkunnig- och samarbetsmyndighet stödja förunder-sökningar som gäller handelssjöfart.

Den föreslagna bestämmelsen gör befogenheterna att göra förundersökning i fråga om sjötra-fik på havsområdet tydligare och ger bättre möjligheter till myndighetssamarbete och en effek-tivare användning av myndigheternas resurser. Detta förbättrar också sjösäkerheten med tanke på den allmänna efterlevnaden av bestämmelserna, eftersom det i praktiken inte finns någon myndighet som övervakar efterlevnaden av sjölagen på ett helhetsövergripande sätt när det gäller havsområdet. Förundersökning i fråga om brott mot bestämmelserna i sjölagen förutsät-ter just sådant yrkesmässigt expertkunnande som Gränsbevakningsväsendet redan besitförutsät-ter och ett intensivt samarbete mellan Gränsbevakningsväsendet och andra sjöfartsmyndigheter såsom Trafiksäkerhetsverket, men också med Trafikverket i dess egenskap av VTS-myndighet.

Vägtrafikövervakning

Gränsbevakningsväsendet kontrollerar enligt 20 § i gränsbevakningslagen förares körskick och fordons trafikduglighet vid gränsövergångsställena. I 97 § 2 mom. och 96 a § i vägtrafik-lagen (267/1981) föreskrivs det om en gränsbevakningsmans befogenheter vid trafikövervak-ning. En gränsbevakningsman har i tjänsteutövning som hänför sig till trafikövervakning be-fogenhet att stoppa och granska fordon, kräva att körhandlingar visas upp och att ingripa i hur ett fordon är lastat och vid behov förhindra fortsatt körning samt övervaka att bestämmelserna om användning av skyddshjälm iakttas.

I 95 § i vägtrafiklagen föreskrivs det om kontroll av förares körskick. En gränsbevakningsman har med stöd av 9 kap. 2 § 2 mom. i tvångsmedelslagen rätt att ålägga föraren av ett motordri-vet fordon och den som utför något annat uppdrag som nämns i 23 kap. i strafflagen att ge-nomgå ett prov för att konstatera om han eller hon eventuellt har intagit alkohol eller något annat berusningsmedel.

Enligt 70 § i körkortslagen (386/2011) kan en gränsbevakningsman vid genomförande av gränskontroller och i samband med andra tjänsteuppdrag meddela en körrättsinnehavare tem-porärt körförbud eller omhänderta körkortet.

En gränsbevakningsman har rätt att övervaka att sådan social lagstiftning som avses i 92 m § i vägtrafiklagen följs. Gränsbevakningsväsendet övervakar också att bestämmelserna i fordons-lagen (1090/2002) iakttas och deltar i övervakningen av transport av farliga ämnen enligt 6 § i lagen om transport av farliga ämnen (719/1994) vid gränsövergångsställena.

Dessutom har gränsbevakningsmän tillsynsuppgifter inom vägtrafiken enligt 9 § i lagen om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen (546/1998), 58 § i fordonsskatte-lagen (1281/2003) och i 29 och 30 § i fordonsskatte-lagen om kommersiell godstransport på väg (693/2006).

Såsom framgår av det som redovisats ovan är Gränsbevakningsväsendets möjligheter att över-vaka vägtrafiken vid gränsövergångsställena begränsade. Gränsbevakningsväsendet har inte några möjligheter att bötfälla någon för andra trafikförseelser vid gränsövergångsställena. I sådana fall tvingas gränsbevakningsmännen be om handräckning av polisen eller att polisen skriver ut böter på uppdrag av Gränsbevakningsväsendet, vilket inte kan anses vara ändamåls-enlig användning av myndighetsresurser. Just för att gränsövergångsställena är noggrant av-gränsade lämpar de sig väl med tanke på uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säker-het, särskilt då vägtrafiksäkerheten. Att gränsbevakningen ingriper i iakttagandet av trafikbe-stämmelserna direkt vid inresan och när gränsen passeras är ägnat att upplysa utlänningar om Finlands bestämmelser om trafiksäkerhet. Dessutom är det ett sätt att styra dem till att följa bestämmelserna. Av denna orsak är det motiverat att utvidga Gränsbevakningsväsendets befo-genheter att övervaka vägtrafiken vid gränsövergångsställena. Bland de bestämmelser som behöver övervakas kan nämnas i synnerhet trafikreglerna i 2 kap. och de bestämmelser som gäller trafikanordningar i 3 kap., men också bestämmelserna om användning av fordon i 6 kap.

Undersökning av människohandelsbrott

Enligt 42 § i gränsbevakningslagen gör Gränsbevakningsväsendet förundersökning när det på grund av en anmälan eller annars finns skäl att misstänka brott som gäller ordnande av olaglig inresa och till den anknuten människohandel som avses i 25 kap. 3 och 3 a § i strafflagen eller något annat brott mot friheten enligt 25 kap. i den lagen. Gränsbevakningsväsendet undersöker alltså människohandelsbrott bara i samband med misstanke om olaglig inresa.

I samband med utarbetandet av denna proposition utreddes om Gränsbevakningsväsendets be-fogenheter behöver utvidgas till att omfatta också sådana människohandelsbrott som inte har någon anknytning till olaglig inresa. Det konsterades under utredningens gång att en sådan ut-vidgning av Gränsbevakningsväsendets verksamhetsfält vore en betydande ändring av den etablerade grunden för förundersökningens omfattning och för arbetsfördelningen mellan Gränsbevakningsväsendet och polisen. Gränsbevakningsväsendet har avslöjat, utrett och un-dersökt endast sådan gränsöverskridande brottslighet som det stött på i samband med andra tillsynsuppgifter, och också resurserna är dimensionerade enligt detta. Att på ett övergripande sätt ingripa i människohandelns olika gärningsformer skulle kräva att spaningsverksamheten i samband med brott och brottsanalyserna vid Gränsbevakningsväsendet omorganiseras och ges en annan inriktning. Dessutom skulle det krävas att resurserna minskas för utredning av grän-söverskridande brott eller att resurser överförs från annan verksamhet, eller att Gränsbevak-ningsväsendets resurser utökas. I nuläget är det därmed inte ändamålsenligt att utvidga Gräns-bevakningsväsendets uppgifter och befogenheter i samband med undersökningen av männi-skohandelsbrott. Noteras bör att gemensamma spanings- eller undersökningsgrupper enligt PTG-lagen bör kunna inrättas också för att utföra uppdrag som gäller enbart polisens verk-samhetsfält. På så sätt krävs det inte att Gränsbevakningsväsendets undersökningsbefogenhet-er behövundersökningsbefogenhet-er utvidgas till hela brottshelheten, utan polisen har vid behov möjlighet att dra full nytta av Gränsbevakningsväsendet specialkunskaper.