Inom missbruks- och beroendevården men också till stora delar inom arbetet med psykisk ohälsa finns det inga formaliserade kontakter mellan brukarorganisationer och kommunala politiker. Det är ett viktigt resultat i vår undersökning. Som en representant från Båstad kommun konstaterade… ”… vi har nästintill obefintligt inflytande/kontakt med brukarorganisationer inom området för missbruk och beroende”. Men en viktig aspekt av undersökningen är alltjämt att kartlägga hur kontakten med brukar- och anhörigorganisationer ser ut i de fall det inte förekommer mer formaliserade kommunala brukarråd.
Fyra former av brukarkontakter
En systematisk översyn av vår enkätstudie visar på fyra skiftande sätt som kommuner arbetar med brukarkontakter inom dessa områden: i) kontakt med enskilda brukare eller anhöriga, ii) kontakt med enskilda organisationer, iii) kontakt med andra typer av råd och iv) enkäter och utvärderingar.
Många av kommunerna i vår undersökning svarar att de har kontakter med den berörda eller dennes anhöriga, men att detta då framför allt sker i anslutning till den direkta verksamheten och mindre i anslutning till den politiska beslutsprocessen. Exempelvis säger en tjänsteman från Svedala kommun att ”… inom området missbruk kommer vi i kontakt med anhöriga via utredning, anhörigbehandling eller alkoholkuratorn på Vårdcentralen” (Svedala). I andra kommuner arbetar man mer direkt mot den enskilde brukaren. Exempelvis i Svedala kommun sker ”… samverkan … i direktkontakt med brukaren samt inom LSS-verksamheten genom anhöriga” (Svedala). Samma modell förekommer i missbruks- och beroendevården i Staffanstorp: ”Vi har individuell kontakt och inte så mycket med föreningarna”. Dessa – förvisso spridda exempel – pekar på att kommunerna i första hand ser kontakterna med dessa grupper som ett medel för att utveckla verksamheten och mindre som ett inslag i att utveckla politiken på området.
Kontakt sker dock inte enbart med enskilda brukare, utan även med organisationer som företräder dessa grupper, men då ofta osystematisk och ad hoc. En representant från Höörs kommun konstaterar att inom missbruksområdet så har de ”… inget systematiskt samarbete nu, lite med Länkarna” (Höör). En tjänsteman från Skurup kommun meddelar att de ”… har kontaktinformation till AA att skicka om någon behöver” (Skurup). Landskrona kommun ”… bjuder in organisationer såsom KRIS, Unga KRIS, Svenska brukarföreningen till möten med utredning/bistånd och behandling för diskussion kring hur vi kan hjälpa varandra” (Landskrona). I Ängelholm arbetar kommunen för långsiktig dialog med lokala missbruksföreningar och i Tomelilla finns samarbete med AA, Länkarna och den lokala föreningen Vägen Ut. ”Vi tillhandahåller lokaler, sponsrar med föreningsbidrag etc. och har alltså inget brukarråd, men dialogen finns”.
Andra kommuner ger uttryck för andra typer av systematiska kontakter, men alltjämt knuten till verksamhetsnivån. Exempelvis nämner Vellinge att de har ett verksamhetsråd inom daglig verksamhet och på boenden där verksamhetschef, brukare, anhöriga, politiker från nämnden träffas ett par gånger per år. Liknande verksamhetsråd finns i Örkelljunga och Klippan. I Ystad, Tomelilla, Sjöbo, Simrishamn och Skurups kommuner finns ett gemensamt brukarråd med inriktning mot psykisk ohälsa. Medlemsorganisationer som RSMH Österlen, Schizofreniförbundet, Attention och SA Skåne har två träffar per år med tjänstemän och förvaltningschefer. Viss politisk koppling finns dock genom att protokoll skickas vidare till kommunens nämndspolitiker. Ämnen som tas upp är bland annat kopplingar mellan psykisk och fysisk hälsa samt möjligheterna till inflytande på exempelvis boenden och öppenvårdsmottagningar.
I andra kommuner hanteras frågan genom att genomföra enkätundersökningar och utvärderingar av verksamheten inom missbruk- och beroendevård varje år och man kan lämna in förslag på förbättringar (Åstorp, Sjöbo, Vellinge). Detta tolkas som en bra metod för att ge brukarna ”… ganska stort inflytande” (Åstorp).
Ett par kommuner (såsom Landskrona och Tomelilla) överväger att starta brukarråd inom området för missbruks- och beroendevård samt psykiska funktionshinder i samarbete med någon annan kommun. Skälen till att samarbete tycks vara att den egna kommunen är för liten och därmed saknar organisationer som kan representera brukarna.
Varför så få brukarråd?
Diskussionen illustrerar två viktiga faktorer rörande former för brukardeltagande. I det första fallet kan vi notera en distinktion huruvida brukardeltagandet är knutet till formella politiska institutioner eller om det i första hand är ett
verksamhetsanknutet deltagande. I det andra fallet kan vi notera en distinktion mellan om kontakterna mellan kommun och medborgare sker i deras egenskap av enskilda brukare av en tjänst (exempelvis som boende på ett behandlingshem) eller om kontakter sker med de organisationer som ”representerar” dem.
Vi menar att dessa distinktioner är analytiskt viktiga då de dels ger olika typer av access, men även olika tonvikt vid deltagandet: ser kommunerna gruppernas deltagande som ett medel för att utveckla verksamheten och göra den mer effektiv eller är de medborgare med ”rätt” att göra sin röst hörd gentemot de politiska beslutsfattarna och i de politiska nämnderna. Det finns även anledning att tro att ”styrkan” bakom gruppens röst blir starkare om det är en organisation som för fram gruppens synpunkter, än om det är enskilda individer som tillfrågas.
Att de skånska kommunerna saknar och/eller inte har utvecklat mer formaliserade former för samråd med grupper inom missbruks- och beroendevård samt psykisk ohälsa kan bero på en rad faktorer.
En av dessa som tydligt lyfts fram i enkätmaterialet handlar just om förekomsten av organisationer. En tjänsteman i Örkelljunga noterar att ”… vi är en liten kommun, och har därför inga föreningar inom området för psykiska funktionshinder” (Örkelljunga). Detsamma gäller Svedala. Sjöbo kommun önskar ökat samarbete med brukarorganisationer inom missbruks- och beroendevård:
”Vi har bara AA här och de har uppgett att de just vill vara anonyma. Tidigare när FMN fanns på orten hade vi kontakt med dem. Så även om vi försökt hitta brukarföreningar har vi inga här i kommunen som vill/kan ge sina åsikter i de frågor som kan beröra” (Sjöbo kommun).
Hittills har svaren berört mindre kommuner i Skåne, men samma svar får vi från även väsentligt större kommuner: ”Vi har ingen direkt kontakt med brukarorganisationer inom missbruksområdet, det finns ingen organisation som har marknadsfört sig här eller som har tagit initiativ till samarbete” (Lund).