Som tidigare nämnts upplever de här tjejerna att det liv de levt tillsammans med den kille som misshandlade dem blev ett mönster som många gånger kan vara svårt att bryta, trots att de inser och insåg att det skadar dem själva. Tjejerna säger också att de inte tror att det finns något som hade kunnat göra att de lämnat den här killen tidigare än de gjorde. Det är en del av processen att de själva behövde komma till insikt om att de hade ett problem och att de inte tänkte acceptera situationen som den var längre. Tjejerna upplevde även en rädsla för vad som skulle hända om de inte hade killen i närheten. Att förhållandet är slut behöver absolut inte innebära att de är fria från killen och rädslan för vad han ska hitta på kan leva kvar länge, trots att de inte lever tillsammans. Rädslan över ovetskapen kan till och med vara större än rädslan för att leva tillsammans med killen och veta att de blir slagna eller på annat sätt misshandlade. En tjej beskriver hur den rädslan kan göra att man inte vågar bryta upp överhuvudtaget eller att hon själv måste få pröva sig fram i hur hon ska hantera relationen till den kille som misshandlade henne.
Beslutet att lämna killen är inte ett beslut någon annan hade kunnat ta åt någon av tjejerna. Detta kan jämföras med den studie Margareta Hydén gjort om kvinnomisshandel inom äktenskapet. Hydén beskriver hur ett uppbrott från mannen kan innebära rädsla, hat och uppgivenhet hos kvinnorna.219 Hon tror också att det finns två insikter hos den misshandlade kvinnan, som gör att hon tillslut ändå beslutar sig för att förändra sin situation. Den ena är att kvinnan nått en botten där alternativet till att förändra livet är att dö. Den andra insikten är att hon inser att hon går miste om något genom att leva det liv hon lever. 220 Om det endast är dessa två insikter, Hydén nämner, som kan få kvinnan att lämna den man som misshandlar henne eller på annat sätt förändra situationen vill jag låta vara osagt. Likheterna mellan hennes och min studie finns dock i att ingen annan än kvinnan själv kan komma fram till insikten att lämna den man som misshandlar. Tjejerna säger, att även om det är killen som bryter förhållandet måste tjejen ändå, i vissa fall, komma fram till att bryta banden till mannen. Detta eftersom han vill fortsätta att kontrollera och ha makt över henne
Tjejerna säger också att de alltid kommer att bära med sig erfarenheterna från misshandeln. Det är inte någonting som kan glömmas bort. Detta påverkar dem genom att de nu värderar många saker annorlunda mot vad de gjorde tidigare. Det kan handla om relationer och vilka egenskaper de värderar hos andra människor, men också om hur de värderar sig själva och det de
vill göra med sina liv. Trots det strävar tjejerna efter att leva ett liv där misshandeln inte är fokus och där processen är slut. När en tjej säger att det viktigaste för henne nu är att hon får ordning på sitt liv så hon kan börja tro på sig själv igen visar det hur viktigt det är för henne att gå vidare och lämna det gamla bakom sig.
Tjejerna visar hur de upplevda valmöjligheterna och pressen individen har från sig själv och även andra att välja rätt, kan göra det svårt att gå vidare i livet. Tjejerna säger att det är svårt att bryta upp från det mönster de levt i och det är lätt att falla tillbaka. De uttrycker hur svårt det kan vara att i realiteten tro på sina drömmar om framtiden innan de bearbetat och kommit över misshandeln ordentligt. För att återigen knyta an till den normaliseringsprocess som Eva Lundgren beskriver, kan det handla om att kvinnan efter att ha levt under en längre tid i ett misshandelsförhållande internaliserar mannens våld. Lundgren menar också därför att en kvinna som utsatts för långvarig misshandel måste vänjas av med att uppträda som offer och på nytt lära sig att agera självständigt.221 Huruvida dessa tjejer på det sättet har kunnat betraktas som offer tycker jag är oklart, men vad som är klart är att de upplever att de återigen måste lära sig att agera mer självständigt. Deras tidigare erfarenheter ger dem en rädsla för att misslyckas och det begränsar handlingsutrymmet. Det mönster som bildas i relationen till
220 Ibid, s.187
killen som misshandlar kan vara svårt att bryta, säger de, men samtidigt har de visat att det inte är en omöjlighet.
Efter allt jobbigt dessa tjejer varit med om och som till stor del varit på grund av att en kille, den kille de älskade, skulle man kanske kunna tro att de inte skulle vara så intresserade av att inleda ett förhållande igen. De säger till och med att de inte kan lita på killar längre och två av dem är rädda för att bli misshandlade i ett nytt förhållande. Ändå är en av de mest centrala sakerna i tjejernas önskan inför framtiden att leva tillsammans med en kille. En kille som behandlar dem väl givetvis, men en parrelation är viktig. Att det är så kan förstås utifrån Carin Holmberg som menar att uppfattningen om att man ska vara ett par, kvinna och man, är stark i Sverige i dag. Att vara två har blivit en norm och att leva ensam är att avvika från det ”normala”. Hon menar att parrelationen är en positivt laddad institution men samtidigt kan den framstå som ett socialt tvång eftersom parförhållandet likställs med det goda livet.222 Dessa tjejer har även andra drömmar som handlar om att få ett arbete de trivs med och att få tillbaka sitt självförtroende. Men trots allt är idealbilden av att vara två, en självklarhet för dessa unga tjejer. Det kan tolkas som att eftersom normen är att vara två kan det kännas som en samhällelig press att leva i ett förhållande. De måste därför bevisa för sig själva och andra att de klara av att leva i ett förhållande och då helst utan att bli misshandlade igen.