KONSEKVEN-SER FÖR UMEÅ
Även på riksplanet följde man i Sve-rige med uppmärksamhet vad som skedde på stadsplaneringens och bygg-nadslagstiftningens område på den finska sidan. 1855 tillsattes en kom-mitté med uppdrag att undersöka beho-vet av en riksomfattande svensk bygg-nadslagstiftning. (27) På 1860-talet tog man på nytt upp frågan och initie-rade ett lagstiftningsarbete som 1874 resulterade i Byggnadsstadgan för r i -kets städer.
Den drivande kraften bakom 1874 års byggnadsstadga var justitierådet A l -bert Lindhagen i Stockholm. (28) Un-der 1860-talet hade han varit ordfö-rande i den kommitté som utarbetade en ny stadsplan för Stockholms mal-mar. Lindhagen noterade med gillan-de stadsplanearbetet i Umeå. Han skrev 1866 (29) i berömmande orda-lag om "ett litet men för sitt väl va-ket samhälle - Umeå", som antagit en plan där man tagit hänsyn till 'rö-relsens (trafikens), sundhetens och prydlighetens fordringar samt vikten att skydda staden för större elds-olyckor". Lindhagen kände mycket väl till stadsplaneringen i de finska städerna, och det var lätt för honom att spåra inflytandet från Vasa, "va-rest Umeås invånare haft gott tillfäl-le att se huru planen för en stad bör se ut".
Enligt byggnadsstadgan 1874 skulle målet för stadsplaneringen hädanefter vara att inte bara tillgodose brandsä-kerhetens krav utan även motsvara
"rörelsens behof af utrymme och b e -qvämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft. . . samt skönhets-sinnets anspråk på fritt utrymme, omvexling och prydlighet". (30) Vi känner här igen de formuleringar Lindhagen använde i sitt omdöme om planläggningen i Umeå tio år tidigare.
Inflytandet från finsk stadsplanering
spåras mycket tydligt i byggnadsstad-gans detaljerade bestämmelser om gatubredder, om byggnadsrätt och om byggnadssätt. Särskilt betonades vik-ten att förse städerna med plantering-ar, esplanader, förgårdar och grön-remsor genom kvarteren. (31) En se-rie litografier med mönsterplaner sän-des ut till de svenska städerna. De flesta exemplen var hämtade från Fin-land, däribland planerna för Björne-borg 1852, Nystad 1855 och intres-sant nog Setterbergs plan för Nicolai-stad (Vasa) från 1855. (32)
Byggnadsstadgans bestämmelser skul-le inte gälla redan bebyggda delar av staden, där de av kostnadsskäl skulle vara omöjliga att tillämpa. Man gjor-de en klar distinktion mellan "gammal' stadsdel och "ny", och inom två år skulle städerna inkomma till Kungl Maj:t med en stadsplan där gränsen mellan dessa två områden klart m a r -kerats. (33) Detta gav upphov till ett intensivt stadsplanearbete över hela landet. De planer som sändes in inne-höll även utvidgningsförslag, alla i form av rymliga rutnätsplaner efter de nya riktlinjerna. (34)
I Umeå tillsatte stadsfullmäktige en kommitté som fick i uppdrag att un-dersöka hur man kunde omarbeta 1864 års plan och bättre anpassa den efter byggnadsstadgans föreskrifter. (35) 187 9 presenterades ett planförslag, men detta har tyvärr inte återfunnits.
Det omfattade enligt stadsfullmäktige-protokollet bland annat en utvidgning av planområdet norrut ända fram till nuvarande Norrlandsgatan.
Denna plan lades tydligen på is, vil-ket måste ha berott på att Kungl Maj:t ansåg 1864 års stadsplan till-räckligt väl fylla byggnadsstadgans krav. De där föreslagna nya stadsde-larna i öster och väster fick beteck-ningen "ny stadsdel". (36) Den enda ändring man behövde genomföra var att skilja dessa stadsdelar från den äldre delen av staden med två brandskyddande 120 fot (ca 36 m) breda e s -planader. Renmarksbäcken med dess lummiga ravin vann godkännande som
"naturlig esplanad". Kungl Maj:ts gillande av planen kom den 20 febru-ari 1879.
För de områden som betecknades som
"ny stadsdel" skulle byggnadsstadgans bestämmelser gälla för bebyggelsen, medan byggnadsordningen skulle inne-hålla kompletterande föreskrifter för den äldre.
1866 års byggnadsordning för Umeå arbetades nu om, och en ny version kom ut 1875. (37) Den ansluter sig i huvudsak till den tidigare, såväl vad beträffar uppställning som sakinne-håll, men vissa paragrafer har änd-rats och andra har uteslutits, efter-som motsvarande bestämmelse nu fanns i riksstadgan.
Byggnadsnämnden i Umeå omorgani-serades 1875 efter den modell som angavs i byggnadsstadgan. (38) Av nämndens fem ledamöter skulle hä-danefter tre väljas av stadsfullmäk-tige och två av magistraten. Av dessa senare skulle åtminstone en vara en lagfaren magistratsperson. Byggnads-nämnden hade att övervaka att bygg-nadsstadgan och byggnadsordningen efterlevdes, och dessutom fick de an-svaret för en mängd praktiska arbe-ten. Som nämndens biträde fortsatte den sedan 1872 anställde stadsbygg-mästaren G A Pettersson, att fungera.
I stadgans § 38 formuleras de över-gripande målen för byggnadsnämndens arbete. Nämnden skall vaka över att byggnaderna är lämpade för sin tomt, och att i synnerhet boningshusen får ett sunt läge och en sund inredning.
Vidare har den att se till att byggna-derna fyller kraven på brandsäkerhet och dessutom "tillfredsställa billiga anspråk på smak och prydlighet". Med stadsplanens hjälp gällde det för nämn-den att arbeta för att åstadkomma en god stadsmiljö.
Byggnadsnämndens arbete övervaka-des i sin tyr av konungens befallnings-havande. Åtminstone i Umeå tog denne sin uppgift på allvar. Under 187 0- och 80-talen klagar han upprepade gånger på nämndens försumlighet att skriva protokoll och anklagar den för att va-ra alltför släpphänt med "vanprydliga"
byggnader. (39)
3. 3 DEN PRIVATA MILJÖN 3.3.1 TOMTERNA
Byggnadsbestämmelserna i planen, samt byggnadsordning och byggnads-stadga fick naturligtvis stor betydelse för hur den enskilda bebyggelsen ut-formades. Här följer ett försök att fånga några karakteristiska drag i stadsmiljön, och visa hur dessa i många fall går tillbaka på gällande förordningar.
Som tidigare nämnts hade mellan 1783 och 184 5 inte mindre än 27 tomter de-lats i två eller tre mindre lotter, och osäkert är hur många som ytterligare hunnit klyvas innan byggnadsordningen 1866 satte stopp för denna utveckling och förbjöd styckning av tomter "utan att synnerliga orsaker dertill föran-leda' . (1) Resultatet av delningarna under seklets lopp visar sig i att stadskärnan strax före branden be-stod av tre kvartersrader i söder in-delade i relativt stora tomter (900-1. 700 m^) och två kvartersrader i norr med mycket små tomtlotter (250-800 m2) .
Till rutnätsplanens idé hörde att gatu-rummet skulle vara slutet, d v s kan-tas av byggnader. Tomma tomter accepterades därför inte. Om byggna-derna brunnit ner eller rivits, var tomtägaren enligt byggnadsordningen tvungen att inom tre år åter bebygga tomten. Fullgjorde han inte detta fick han böta och om tomten ändå inte var bebyggd efter sex år, fick den lösas in av annan person.
I byggnadsordningen fanns också en bestämmelse om stängselskyldighet.
(2) Den innebar bland annat att tomt mot gatan måste vara inhägnad med plank eller genombrutet staket, till högst 6 fots höjd (ca 1,8 m) och upp-fört "i smakfull stil". Också denna paragraf hade ordagrant övertagits från Vasa byggnadsordning 1856.
För att hindra att man byggde alltför tätt fastslogs i byggnadsordningen att minst en tredjedel av tomten skulle sparas till gårdsplan. (3) Tomterna i den gamla stadsdelen var i allmän-het betydligt hårdare utnyttjade, och där fick inte heller föreskriften så
stor betydelse annat än vid enstaka nybyggnader.
De nya stadsdelarna i Umeå byggdes emellertid ut först under 1870-talet, och då hade byggnadsstadgan 1874 hunnit träda i kraft. Dess bestämmel-ser blev nu normgivande för utform-ningen av bebyggelsen här. Samma exploateringsgrad som i den lokala byggnadsordningen, d v s 2/3 av tom-ten (eller förhållandet 2:1 mellan be-byggd yta och gårdsplan), stadgades, men dessutom föreskrevs vissa m i -nimått för gårdsplanen. (4) Dess yta fick sålunda inte understiga 2. 000 kvadratfot (180 m2) , dess bredd m å s -te vara minst 40 fot (12 m) och ingen del av den fick vara trängre än 1 5 fot (4, 5 m).
Byggnad mot gata eller allmän plats skulle i allmänhet uppföras i gatulin-jen, men både öppet och slutet bygg-nadssätt fick användas. Om hela tomt-bredden mot gatan utnyttjades, och byggnaden var av trä, måste denna dock vara försedd med brandmur mot granntomten. Vid öppet byggnadssätt måste minst 15 fot (4, 5 m) lämnas mellan byggnaden och tomtgränsen -krav som dock mildrades genom en ändring av byggnadsordningen 1878.
(5) De nya stadsdelarna i öster och väster bebyggdes under 1870- och 80-talen - huvudsakligen med öppet byggnadssätt. Till skillnad från den äldre stadsdelen, där boningshusen i regel bildade sammanhängande längor utmed huvudgatorna blev bebyggelsen här luftigare med öppningar mellan husen.
Av särskilt intresse är att byggnads-ordningen 1866 också innehåller en paragraf som anger, hur byggnader-na hädanefter skulle vara placerade på tomten. (6) Det har tidigare nämnts att boningshusen skulle ligga i tomtlin-jen utmed de öst-västliga huvudgatorna och vid torgen. På hörntomterna m å s -te husens gavelsida gå ända fram till tvärgatan, så att gathörnet blev slu-tet. Uthusen skulle i de nya stadsde-larna hädanefter ligga utmed brandga-torna, så att transporter och kreaturs-gång kunde ske på brandgator och tvärgator och inte på huvudgatorna.
I stadskärnan där tomterna åt två håll vette mot huvudgator hade ju uthusens
placering tidigare varit ett problem.
Nu bestämdes att i denna stadsdel ut-husen "företrädesvis" skulle ha sin plats vid "tomtskillnadslinjen, der-näst vid gränd och sist invid mot norr liggande gata". Utmed Storgatan fick uthus inte uppföras på någondera si-dan.
Stadsplanen 187 9 (7), där alla byggna-der finns utsatta, även de som uppför-des mellan detta år och den 25 juni 1888, ger en god bild av hur bebyggel-semönstret tedde sig i Umeå strax fö-re branden. Den här återgivna detal-jen ur planen visar ett parti av gamla stadsdelen (bild 47a). Det skeva gatu-nätet från den första 1600-talskartan är lätt igenkänneligt. Apoteksgränden öster om Rådhustorget har kvar sin sneda sträckning. Resultatet av de många tomtdelningarna framkommer tydligt i de små tomtlotterna i kvar-tersraderna norr om Skolhusgatan.
De största tomterna återfinnes som tidigare utmed Storgatan och Rådhus-gatan.
På kartan har boningshus och uthus markerats på olika sätt. Beteckningen uthus innefattar där ladugård, stall, avträden, bodar och magasin. Ännu på 1880-talet hade stadsbornas livs-föring många ålderdomliga drag.
Självförsörjningsgraden var hög. Vid de flesta större gårdar i staden höll man kor, svin och getter, som nu och då måste drivas fram genom gatorna till och från betet i grannskapet. (8) Hantverksgårdarnas verkstäder och lagerutrymmen räknas också till ut-husen, medan däremot bagarstugan, som hörde till nästan varje gård, fått samma markering som boningshuset på tomten. Bagarstugans kök och kam-mare tjänade vid handelsgårdarna of-ta som övernattnings rum för forbönderna och för långväga kunder och l e -verantörer, i de fall då särskild bond-kammare saknades. Planen visar att det inte var ovanligt med 4 - 6 uthus på samma tomt, men ibland är alla ekono miutrymmen samlade i en eller två längor.
Många gårdar är som vi ser fortfa-rande helt kringbyggda, och bonings-husen bildar sammanhängande längor utmed huvudgatorna. Man kan notera att boningshusen vanligtvis förlagts till tomternas södra sida, medan
ut-husen, när de inte får rum vid tomt-gränsen eller vid gränden ligger på tomtens nordsida såsom byggnadsord-ningen 1866 föreskrev. Som exempel på ett centrumkvarter av denna typ visas här kvarteret Hjorten vid Skol-husgatan och Nygatan (bild 47b). Stor-gatan behöll sin särställning som sta-dens förnämsta gata också under 1800-talets senare del. Denna gata kantas till skillnad från de andra ga-torna på båda sidor av idel präktiga boningshus. Hur de andra gatorna i den gamla stadsdelen tedde sig med boningshusen vid den ena, och uthusen vid den andra sidan om gatan, får man en föreställning om av den här åter-givna bilden fran Rådhusgatans sträck-ning genom Malmen (nuv kv Njord) (bild 48). (9)
Vi ser också av kartutsnittet att sjö-bodtomtområdet söder om Sjögatan fortfarande upptas av stora och små magasin och bodar. Den föreslagna regleringen av den gamla stadskärnan i 1864 års plan har tydligen inte hel-ler på denna punkt genomförts. Den planerade strandgatan närmast älven kom aldrig till utförande. Däremot ersattes under 70- och 80-talen många av de gamla timmerbodarna av större magasin, gemensamt ägda av flera av handelsmännen, och den långa nya kaj som enligt planen skulle ersätta små-bryggorna timrades upp i etapper ut-med stranden. (10)
Norr om Badstugatan urskiljs ännu ett resultat av 1864 års reglerings-plan för stadskärnan - en rad lika sto-ra kvarter skilda åt av 12 meter bre-da tvärgator. Det förefaller emeller-tid som om denna tomtindelning inte
• genomförts. De många bodarna och magasinen har ännu vid branden en annan numrering än den som tomter-na hade enligt stadsplanen 1864.
18 64 års plan gav 130 byggnadstomter i de nya områdena öster och väster
•om stadskärnan samt norr om Badstu-gatan, men ännu 1888 hade inte mer än 37 enskilda gårdar hunnit byggas upp på dessa tomter - 12 i den östra och 25 i den västra stadsdelen. (11) Eftersom man här byggde med öppet byggnadssätt, blev bebyggelsen lum-migare och luftigare än i den tättbe-byggda gamla stadsdelen. I allmän-het uppfördes inte heller mer än två
165 >8* 185 j s s a - S t a
& A O 51~U "TA Kl
166 '•7 l r t86 I S N S - E
189
Bst JXISL
i Bf><j u t k o s
47. Stadsplanen 1879. SIA. - a. Utsnitt med bebyggelsen i centrum. b. Kvarteret H j o r -ten öster om Enkhusgränden.
byggnader på varje tomt: ett bonings-hus vid huvudgatan och ett utbonings-hus placerat med långsidan utefter den 6 m e -ter breda nya brandgatan i kvar-terets mitt. Som exempel på hur tomterna bebyggdes visas här kvarteret Ripan i östra stadsdelen enligt 1879 års plan (bild 49).
Såsom en jämförelse har här ur sam-ma stadsplan 187 9 återgivits ett kvar-ter ur 184 0-talets nya tomtområde (bild 50). Kvarteren bestod här av fyra tomter i dubbla rader. Bonings-husen fick i denna stadsdel sin plats utmed långgatan, vare sig denna låg norr eller söder om tomten, och ut-husen placerades vid gränden eller vid den inre tomtgränsen, ibland
skilda åt av smala prång.
48. a. Rådhusgatan genom kvarteren väster om Renmarksbäcken. Fotografiet taget på 1950-talet från0Västra Esplanaden österut. Foto:
P e r - U n o Ågren. - b. Sektion av gata i äldre stadsdelen före branden.
I och med 1866 års byggnadsordning trädde också en bestämmelse i kraft som gällde byggandet utanför plan-området, och som är att jämföra med en utomplansbestämmelse i våra dagar. För området fram mot stads-gränsen öster och väster om det plan-lagda området gällde förbud att upp-föra hus, "som hindrade stadsplanens framtida likformiga utvidgning '. (12) Samma bestämmelse gällde även för ett område inom 120 meters avstånd från planområdets norra gräns. Pa-ragrafen överfördes oförändrad till 187 5 års byggnadsordning, men som vi skall se var den i själva verket lagstridig: byggnadsstadgan 1874 fö-reskrev nämligen att allt byggande i stad borde föregås av planläggning.
2 0 -2i FOT,
BowiNieswus
a
II
1SjI
C
Kv FAN
49. Kvarteret Ripan i den nya östra stadsde-len. Detalj ur stadsplanen 1879.
Byggnadsförbud infördes enligt samma paragraf i byggnadsordningen även kring kyrkogarden väster om staden, och Badstugatans förlängning västerut fick bilda den nordliga gränsen för detta reservat. På en karta över Umeå stads ägor 1857 (13) kallas den-na trakt Amerika, ett den-namn som
50. Kvarteret Pollux i 1840-talets nya tomtom-råde norr om residenset. Detalj ur stadspla-nen 1879.
länge kom att bibehållas. Redan då fanns här en viss oregelbunden bebyg-gelse, bl a utmed Utgardsvägen, som följde stadsområdets västgräns mot Ytterhiske by. 1875 fick en lantmäta-re i uppdrag att mäta upp området, (14) och troligen var det vid detta till-fälle som kvarteren norr om