C-466/12, Svensson m.fl. mot Retriever Sverige AB

Käranden i mål C-466/12 var fyra journalister som alla arbetade på tidningen Göteborgs-Posten. Dessa hade alla skrivit artiklar som dels publicerats i den tryckta versionen av tidningen och dels publicerats på nätupplagan av densamma. Den version av artiklarna som fanns tillgänglig på nätupplagan var fritt tillgänglig. Det krävdes alltså ingen form av prenumerationstjänst eller liknande för att kunna läsa dem. Svaranden å

31 Levin, M, Lärobok i immaterialrätt, s. 184.

sin sida var ett företag, Retriever Sverige AB, som tillhandahåller en tjänst vari de samlar artiklar av en viss kategori och sammanställer dessa i listformat. Medan kärandena hävdade att vid användande av Retrievers länkar stod det inte klart för användaren att denne flyttades från Retrievers hemsida till Göteborgs-Postens. Retriever å sin sida hävdade motsatsen. På grund av detta väckte käranden talan i Stockholms tingsrätt, och hävdade att Retriever hade nyttjat deras artiklar utan tillåtelse. Talan avvisades i tingsrätten, varpå käranden överklagade. I hovrätten hade käranden ändrat talan till att inkludera olovligt överförande till allmänheten. Man menade att genom att Retriever hade tillhandahållit länkar till artiklarna på sin hemsida hade de utan tillåtelse överför dessa till allmänheten. Svea Hovrätt valde därför att förklara målet vidare och med följande frågor hänskjuta det till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:

1) Om någon annan än innehavaren av upphovsrätten till ett visst verk tillhandahåller en klickbar länk till verket på sin webbsida, är det då fråga om överföring till allmänheten av verket på sådant sätt som avses i artikel 3.1 i [direktiv 2001/29]?

2) Påverkas bedömningen [av fråga 1] av om verket som länken hänvisar till finns på en webbsida på internet som kan kommas åt av envar utan begränsningar eller om åtkomsten är begränsad på något sätt?

3) Bör man, vid bedömningen [av fråga 1], göra någon skillnad mellan fallen då verket, efter att användaren klickat på länken, presenteras på en annan webbsida respektive då verket efter användarens klickande presenteras på ett sätt som ger intryck av att det sker på samma webbsida?

4) Är det möjligt för en medlemsstat att föreskriva ett mer omfattande skydd för upphovsmannens ensamrätt genom att låta överföring till allmänheten omfatta fler förfoganden än vad som följer av artikel 3.1 i [direktiv 2001/29]?

3.2.2 Talan i EU-domstolen

EU-domstolen valde att besvara frågorna ett till tre gemensamt. Detta gör domstolen för att få klarhet om länkar överhuvudtaget utgör överföring till allmänheten i den mening som det anges i infosoc-direktivet.³² Precis som i både SGAE och ITV inleder domstolen med ett konstaterande att överföring måste ges en vidsträckt innebörd. Detta

32 C-466/12, punkt 14.

i förlängningen innebär att eftersom en länk ger en användare direkt tillgång till ett verk på en annan hemsida måste det anses kunna utgöra en överföring i direktivets bemärkelse.³³ Domstolen erinrar också om kriterierna uppställda i både SGAE och ITV.

För att en handling ska kunna anses vara en överföring till allmänheten måste den nå en allmänhet som definieras som ett obestämt med stort antal potentiella tittare. Detta menar domstolen inte är något problem i det förevarande fallet. En överföring som genomförs via klickbara länkar till en webbplats avser samtliga potentiella besökare av den webbplatsen, anför domstolen.³⁴

Det som domstolen anför i punkterna 24-29 får anses vara det som är absolut viktigast i domen. Det är dessa punkter som egentligen är det prejudikat som Svensson-domen har etablerat, och som följande domar har kommit att bygga vidare på. Domstolen börjar med att analogt tolka de kriterier som man tidigare använt sig av i SGAE och ITV-domarna. Eftersom överföringen har skett med samma teknik som den ursprungliga överföringen ger ITV-domen vägledning till att detta skulle kunna vara en tillåten överföring. SGAE är inte tillämplig fullt ut, då det prejudikatet snarare rör användare av en specifik apparat eller utrustning. Det som domstolen däremot tar vägledning av är kravet på ny publik. Eftersom samtliga artiklar som målet rör fanns fritt tillgängliga på ursprungshemsidan menar domstolen att den publik som upphovsmännen hade i åtanke när de publicerade dessa, alltså överförde dem till allmänheten, är hemsidans samtliga potentiella besökare. Detta, menar domstolen, innebär alla personer med tillgång till internet.

Domstolen konstaterar således att den handling som Retriever Sverige företar genom att länka till artiklarna på Göteborgs-Postens hemsida inte utgör en olovlig överföring till allmänheten. De behöver alltså inte inhämta ett tillstånd från de ursprungliga upphovsmännen. Domstolen konstaterar vidare att trots kärandens invändningar det inte krävs att användaren faktiskt inser att han eller hon förflyttas från den ursprungliga webbplatsen. Så länge materialet finns fritt tillgängligt på den webbplats varifrån det hämtas kan användaren tro att den aldrig lämnar den länkande sidan. Detta följer av att då användarna fortfarande inte utgör en ny publik i förhållande till den ursprungliga användaren kan aldrig kraven för en ny överföring vara uppfyllda i direktivets mening.

Således är det heller inte otillåtet.

33 C-466/12, punkt 20.

34 C-466/12, punkt 22.

Det sista som domstolen tar i under frågorna ett till tre rör den faktiska åtkomstbegränsningen. Om Göteborgs-Posten hade publicerat artiklarna inom ramen för en prenumerationstjänst, som exempelvis Aftonbladet Plus, och Retrievers länkning hade haft som enda mål att kringgå denna hade situationen varit en annan. Om artiklarna hade funnits tillgängliga på den ursprungliga hemsidan endast för en del av de användare som besöker hemsidan hade således den publik som upphovsmännen hade i åtanke vid publiceringen endast varit dessa besökare. En länkning hade då varit att göra dessa artiklar tillgängliga för en ny publik, vilket i sin tur hade krävt ett separat tillstånd från upphovsmännens sida. Så är även fallet enligt domstolen om materialet inte längre finns tillgängligt på den ursprungliga webbplatsen. Detta skulle kunna ske genom exempelvis ett borttagande, eller om materialet endast finns fritt tillgängligt under en tidsbestämd period, för att sedan förläggas till den prenumerationsbaserade tjänsten.

Den sista delen av domen tar upp huruvida de nationella lagstiftarna kan införa ett strängare skydd än det som finns i artikel 3.1 i infosoc-direktivet. Domstolen anger att då det i skäl 1, 6 och 7 till direktivet står att direktivet har till syfte att förebygga osäkerheter och rättsliga skillnader mellan medlemsstaterna vore det fel att tillåta medlemsstaterna att införa strängare lagstiftning än vad som återfinns i direktivet. Trots att Bernkonventionen ger medlemsstaterna tillåtelse att sinsemellan träffa överenskommelser på upphovsrättens område påminner domstolen om att detta strider mot unionsrätten. I C-277/10 har EU-domstolen upprättat en princip om att trots att medlemsstaterna har genom avtal kommit överens om något är de skyldiga att avstå från detta om den åtgärden förefaller strida mot unionsrätten på något sätt. Således är det otillåtet för medlemsstaterna att lagstifta strängare regler än de som finns i artikel 3.1 i infosoc-direktivet.

3.2.3 Sammanfattning

Det som är av värde att ta med från det EU-domstolen har sagt i Svensson är egentligen väldigt kortfattat. I alla fall volymmässigt. Det domstolen konstaterar med några få meningar har dock väldigt stora verkningar på informationssamhället. Prejudikatet går i princip att sammanfatta som ”hyperlänkar är i de flesta fall inte ett upphovsrättsintrång”. Men att göra detta vore en otjänst mot vad det egentligen innebär.

Med tanke på hur ofta hyperlänkar används, och hur många som finns är domen väldigt

viktig. Genom att EU-domstolen har öppnat dörren för den tillåtna användningen har man också bidragit till en förutsebarhet på internet. Avgörandet är för det mesta enkelt att förstå. I de allra flesta fall är hyperlänkning tillåtet. Vad domen däremot saknar är en tydlig avgränsning på de fall där det inte är det. Domstolen ger en fingervisning till situationer där länkning inte är tillåtet. Sidor som är låsta, och endast tillgängliga för abonnenter, är ett sådant. Domstolen anför som kriterium att länken ska kringgå begränsningar. Tyvärr är denna ståndpunkt väldigt vag. Detta är också något som vid ett flertal tillfällen har tagits upp i doktrin. Detta kommer att visas på mer nedan.

Sammanfattningsvis utgör C-466/12, Svensson m.fl. ett oerhört stort och viktigt framsteg för informationssamhället. Tack vare det förhandsavgörandet kan användare av internet lättare veta vad som är och inte är ett upphovsrättsintrång i de flesta fall.

Med detta sagt finns det mycket kvar att utreda kring hur upphovsrätten förhåller sig till internet. Inte nog med att begränsningarna inte är klarlagda än, avgörandet lämnar inga upplysningar om hur upphovsrätten förhåller sig till så kallad inbäddning. Det, däremot, gör C-348/13, BestWater International GmbH mot Michael Mebes och Stefan Potsch.

3.3 C-348/13, BestWater International GmbH mot Michael Mebes och