Camilla har arbetat som lärare i 10 år. Hon undervisar i svenska, svenska som andraspråk och engelska och är inte klassföreståndare. Camilla har arbetat med åtgärdsprogram i tre år. Aspskolan, hennes arbetsplats, är belägen i en storstadsförort. Det går 235 elever på skolan i två-parallelliga årskurser från årskurs 6-9. Antalet lärare är 23 uppdelade på tre lag med en lagledare i varje lag. Respektive lag har möte 90 min samtidigt en gång i veckan, under vilket praktiska frågor tas upp och elevärenden diskuteras. Skolans ledning utgörs av en rektor och en biträdande rektor. Elevhälsoteamet på Aspskolan består av rektor, biträdande rektor, specialpedagog, kurator och skolsköterska. På Aspskolan har ca 70% av eleverna utländsk bakgrund. Antalet elever på skolan i behöv av särskilt stöd varierar, men ligger enligt Camilla runt drygt 50%.
Uppmärksamma
Första steget
Camilla menar att elever i behov av särskilt stöd på Aspskolan uppmärksammas även om det inte alltid leder till att ett åtgärdsprogram skrivs. Tidsaspekten i förhållande till antalet elever som behöver diskuteras gör att inte alla elever hinns med på lagmötena utan enbart diskuteras via kontakter mellan personalen och vissa elever prioriteras framför andra:
Vissa av de här eleverna hinner vi ju diskutera på våra arbetslagsmöten, att den och den kommer inte att nå målen. Oftast så tycker jag att vi lägger mer tid på niorna för då brinner det, för då ska de ut på gymnasiet, så oftast så diskuterar man det årets nior mer än sexorna och man diskuterar i högre grad om eleverna som har ett socialt beteende ihop med att de inte klarar ämnena som blir en problematik. Men om jag som ämneslärare ser att jag har elever i min klass som jag undervisar som inte klarar svenskan så pratar jag med klassföreståndaren och då är det oftast inte inom ramen för arbetslagsmötena utan när vi ses under resten av veckan. Då brukar ju klassföreståndaren gå ut i laget eller skicka meddelande via intranätet om att nu har jag fått information om att den här eleven inte klarar betyget i svenskan, hur klarar sig eleven i ditt ämne? Så får ju klassföreståndaren en samlad bild om alla andra ämneslärare hör av sig. Men det tror jag att vi är ganska duktiga på för det ska vi göra.
Elevhälsan
På Aspskolan är kurator, skolsköterska och specialpedagog med under 30 min av lagmötet som hålls varje vecka. Då diskuteras elever i behov av särskilt stöd. Camilla upplever att tiden inte räcker till och att vissa elever får för lite uppmärksamhet:
Jag upplever nog att vi mest diskuterar de elever som inte funkar alls i skolan. Det kan vara både socialt och pedagogiskt, men det är inte så att vi har jättemycket tid att diskutera enskilda elever som inte får godkänt i matte eller engelska eller så, utan fungerar de som, jag vet inte om jag ska säga normala elever, men om man säger om de håller sig inom standard så diskuterar vi inte dem för det har vi inte tid med för vi har så himla många elever som avviker från våran norm som vi måste diskutera hur vi ska fånga upp och hjälpa in dem i skolan igen eller få dem att komma hit eller hitta en undervisningsgrupp som de kan befinna sig i. Så jag tycker vi lägger för lite tid på de lite tysta och osynliga eleverna med problem och det förstår jag är en tidsfråga för på 30 min i veckan så hinner man inte diskutera det. Fast det känns som att de alltid blir på undantag för att de inte kastar saker och svär på lektionen.
Elevhälsoteamet får via sin medverkan under lagmötena kännedom om elever i svårigheter. Arbetet med åtgärdsprogram är teamet dock inte involverat i i någon större omfattning, med
undantag för specialpedagogen som är behjälplig om lärare behöver stöd med innehåll och formuleringar:
Jag tror att tanken är att specialpedagogen ska vara med och upprätta åtgärdsprogram, men på vår skola så jobbar specialpedagogen halvtid och har en massa andra åtaganden inom ramen av sin halvtid, plus att vi har så himla många elever som behöver åtgärdsprogram, så blir det en
omöjlighet för henne att vara med i upprättandet av alla åtgärdsprogram. Utan det är om man som klassföreståndare eller ämneslärare ber specialpedagogen om att få hjälp om man inte vet hur man ska formulera sig.
Utreda
Utredningar
Det är klassföreståndarna på Aspskolan som beslutar om ett åtgärdsprogram ska upprättas eller inte. Rektorn är inte involverad i den processen, men har informerat personalen om att det i framtiden ska bli så. Camilla har inte tagit del av eller sett andra utredningar än dem hon själv skrev när rutinerna på Aspskolan var att samtliga ämneslärare skulle skriva åtgärdsprogram för elever i respektive ämne:
Jag vet att vi har pratat om att det ska vara så, men jag har i alla fall aldrig kontaktats utav rektor att jag ska skriva ett åtgärdsprogram, så jag tycker fortfarande att det faller på lärarna och inte rektorn. Det skulle nog kunna vara så att utredningarna inte skrivs för att vi på skolan inte har de rutinerna. Vi har inte haft tid eller tagit oss tid att utarbeta detta ordentligt.
Utarbeta åtgärdsprogram
Rutiner
På Aspskolan finns en blankett som ska användas av alla som skriver åtgärdsprogram. Rutiner finns men Camilla upplever att de är otydliga inte minst för att man i lagen inte diskuterar utformning och innehåll i åtgärdsprogram:
Vi har rutiner som vår specialpedagog har förklarat för oss många gånger och som finns i vårat nätverktyg som alla har tillgång till. Men sen så tror jag inte riktigt att det hjälper, för när vi väl ska skriva åtgärdsprogrammen så skriver vi ofta under tidspress och det är mycket som är nytt och som inte riktigt är implementerat på skolan. Vi får alldeles för lite tid tex på arbetsplatsträffarna att diskutera hur vi ska skriva åtgärdsprogram och vi varken i det gamla arbetslaget eller det jag tillhör nu har vi någonsin på ett arbetslagsmöte diskuterat hur vi i arbetslaget ser på åtgärdsprogram eller hur vi tycker att de ska användas eller hur man ska formulera sig. Så det finns nog rutiner fast vi inte riktigt, inte alla är med på vad de innebär.
Rutinen på skolan är att klassföreståndaren skriver ett samlat åtgärdsprogram för aktuell elev med undantag för om eleven behöver åtgärdsprogram i endast ett ämne. I sistnämnda fall ansvarar respektive ämneslärare för att åtgärdsprogrammet upprättas. Som ämneslärare upplever Camilla dock att det är svårt att få vetskap om hennes elev behöver åtgärdsprogram i enbart hennes ämne. Några fasta rutiner för att få information om och en helhetsbild av elevens behov finns inte:
Det är väldigt frustrerande för varje gång man ska skriva ett åtgärdsprogram så blir man lika osäker på hur man ska göra, hur är det vi ska formulera oss och sedan så har vi en svår
organisation för att ta reda på om det är jag som ämneslärare som ska skriva eller om min elev behöver ha åtgärdsprogram i andra ämnen, så det leder ju till frustration att man inte riktigt vet hur man ska organisera det.
Kunskaper
Camilla anser inte att hon har förutsättningar eller kunskaper nog för att skriva åtgärdsprogram:
Nej, jag känner mig alltid mycket osäker när jag ska göra dem och vill gärna bolla med
specialpedagog innan de skickas iväg om formuleringen är korrekt och att man inte formulerar sig på ett kränkande sätt eller på ett otydligt sätt, och jag tycker att vi har alldeles för lite tid som kollegium att prata om vad vi förväntas skriva i åtgärdsprogrammen. /.../ Jag och många med mig försöker tänka igenom hur vi ska formulera oss och kan sitta jättelänge och fundera på det. /.../ så nej, jag tycker inte att jag har tillräckligt stora kunskaper om hur jag ska formulera mina
åtgärdsprogram och jag tycker att det är jättesvårt.
Vad får det för konsekvenser för dig tycker du att det är så här?
Jag tycker att konsekvenserna blir att jag som enskild lärare måste famla mig runt i någon sorts mörker där jag inte är specialpedagog och där jag inte riktigt vet hur jag ska kunna hjälpa mina elever på bästa sätt, där jag inte förstår riktigt vad problemet är eller varför de inte utvecklas, varför de inte lär sig eller varför det tar så lång tid.
Tiden
Ungefär hälften av eleverna i varje klass på Aspskolan är i behov av ett åtgärdsprogram vilket innebär att Camilla upplever tidsfaktorn som problematisk:
/.../ Sedan har vi dessutom inte tiden på skolan. Vad jag vet så ska åtgärdsprogram skrivas inom ramen för våra 35 arbetstimmar som görs på skolan och inte på våra tio förtroendetimmar, men vi har haft undersökningar här på skolan som visar att nästan ingen skriver åtgärdsprogram på arbetstid utan de skrivs hemma och sedan är det jättemånga som inte skriver alls för att vi inte får tiden. Vi har också många fler som skulle behöva ett åtgärdsprogram än där vi faktiskt skriver ett därför att vi inte ges den praktiska förutsättningen. Sen att vi inte vet exakt hur vi ska skriva det är en annan sak /.../. Frågar man sin rektor vad ska jag ta bort så får man svaret att du får se över och prioritera själv och det är det som är problemet. Vi kan ju inte prioritera själv. Ska man strunta i sin undervisning och planering eller ska man ta bort lektioner och få vikarier? Alltså man får ingen stöttning från en rektor i hur man ska prioritera, utan det ligger på den enskilde läraren med resultatet att ofta så skrivs inte de åtgärdsprogram som behövs.
Individuella utvecklingsplaners och skriftliga omdömens betydelse
Eftersom Camilla inte är klassföreståndare har hon inte tänkt över individuella utvecklingsplaners och skriftliga omdömens betydelse i arbetet med åtgärdsprogram. En aspekt hon finner problematiskt när det gäller dokument i allmänhet är att så många vårdnadshavare på Aspskolan inte förstår innehållet pga bristande kunskaper i svenska. Camilla upplever också svårigheter med att anpassa språket i dokument på ett sätt så innehållet kan förstås av elev och vårdnadshavare:
Jag tycker att ett problem är att alla dokument vi skriver här på skolan skrivs på svenska för vi har få föräldrar som kan så pass bra svenska så dom förstår dokument som vi skriver, och det pratas mycket om att lärare ska ha ett professionellt språk och det håller jag med om samtidigt som det professionella språket också stänger ute föräldrar och elever, utan ska man förenkla sitt språk så att föräldrarna förstår så blir det att man kanske inte kan få sagt det man vill. /.../
Berörd personals delaktighet
Camilla lämnar underlag till klassföreståndaren om en elevs behov av stöd i hennes ämne inför upprättandet av ett åtgärdsprogram. Hon berättar hur överlämningen av information om en elev vanligtvis sker:
kommer att klara målen i kanske so eller andra ämnen. Sedan blir man kontaktat av
klassföreståndaren att nu ska jag skriva ett åtgärdsprogram och jag vill ha underlag från ditt ämne. Och då skriver jag. Jag brukar skriva ganska långt, men vet att det kommer att kortas ner i det underlaget som sedan blir åtgärdsprogrammet. Sedan tycker inte jag att jag är så involverat i det mer, utan då är det klassföreståndaren och eleven som träffas och jag vet inte om de skriver dem tillsammans med elever och föräldrar.
Camilla säger att det är sällsynt att hon får information om vilka mål och åtgärder som vidtagits när ett åtgärdsprogram är upprättat, eftersom få klassföreståndare lämnar en kopia av åtgärdsprogrammet till henne. Rutinen är att klassföreståndaren ska säga till när det är klart och sätta in det i en pärm som finns tillgänglig för alla lärare. Denna rutin fungerar dock inte och kommunikationen brister. Camilla upplever ett avstånd mellan klassföreståndare och ämneslärare och menar att hon tappar överblicken över vilka åtgärder som satts in för hennes elev i det ämne hon undervisar i:
Man får en färdig produkt, det görs inga utkast där man får säga att det var inte så jag ville att det skulle stå i mitt ämne utan det är en färdig skrivelse. /.../ Det blir en pappersprodukt när jag inte riktigt vet vad som har skrivits och sen under det mötet som klassföreståndaren har med
föräldrarna, så vet jag inte heller vad som sägs på det mötet. Hur mycket fokus har de på just min lilla del av det samlade åtgärdsprogrammet och vad pratar de om? Så det blir en isolering eller vad man ska säga mellan ämneslärare och klassföreståndaren när det gäller åtgärdsprogrammen.
Elev och vårdnadshavares delaktighet
Innan rutinerna på Aspskolan blev att ett samlat åtgärdsprogram skulle skrivas skrev respektive ämneslärare sina åtgärdsprogram. Camilla brukade upprätta ett förslag som hon sedan presenterade för eleven ifråga:
När jag skrev enskilda åtgärdsprogram så skrev jag dem ensam och sedan visade jag dem för eleven och så diskuterade vi om vi var överens om att det skulle se ut så, och sedan skickade jag kopior hem till föräldrarna, så jag träffade inte föräldrarna.
Vad berodde det på att föräldrarna inte var med vid upprättandet? Tidsbrist.
Skulle du ha velat ha det annorlunda? Hade det bidragit till någonting?
Ja, det hade varit betydligt bättre om jag hade haft tid att sitta med varje förälder och diskutera elevens behov av hjälp för att nå betyg, och hur man kan göra det och också så eleven får större utrymme att påverka. Det tror jag är bra för som jag uppfattar det nu, så skriver vi lärare och formulerar själva, men om det ska vara en riktig åtgärd så är det viktigt att ha med elev och förälder i det arbetet det tror jag. Sedan så tror jag att det var så att förr fanns det en rubrik vad hemmet skulle hjälpa till med. Det har vi tagit bort, för det tror jag inte vi får ha längre utan ansvaret ligger på skolan och rektor och det förstår jag varför det ska vara så, men samtidigt så tycker jag att det är lite tråkigt eller synd, för jag tycker det är viktigt att engagera föräldern. Jag tycker inte det ska vara så att man behöver sitta och läsa läxan med barnet, för det är inte alla föräldrar som har tid eller möjlighet att göra det, men något som föräldrarna skulle kunna ansvara för är att bara fråga har du läxa till idag? Det kan vara en liten grej, det behöver inte vara ett stort föräldraengagemang. Dessutom har vi inte sådana föräldrar här på den här skolan. Det skulle inte funka att de skulle vara tvungna att vara väldigt engagerade för de har inte språkkunskaperna.
Uppföljning och utvärdering
Vikten av uppföljning
Camilla anser att det är viktigt att följa upp och utvärdera åtgärdsprogram bl.a. för att hon ska kunna planera hur stödet för eleven ska se ut i fortsättningen och för att se om målen som satts
upp har nåtts. Som ämneslärare lämnas hon utanför den processen menar hon och får ingen återkoppling vilket hon upplever som en stor brist:
När jag lämnar underlag till en klassföreståndare så får jag ingen information om när uppföljningsmötet ska vara eller att jag ombedes att skriva ett nytt underlag för att se om det har skett någon utveckling från förra gången. Medan när jag skrev egna
åtgärdsprogram som ämneslärare, så hade vi ju en bestämd tid när uppföljningen skulle ske och då skedde den oftast med eleven. /.../ Sen i nian om man skriver på vårkanten så har man ingen uppföljning, då blir det betygen som blir utvärderingen om eleverna fått betyg eller inte och om de inte får betyg så skriver man ju ett skriftligt omdöme som skickas med till gymnasiet eftersom de inte fått betyg, så det blir ju en slags uppföljning, även om föräldrarna inte är med i det heller.
Men generellt så låter det inte som att det följs upp om åtgärderna har gett den effekt man tänkte eller om man har nått målen?
Nej inte tillbaks till mig som ämneslärare i alla fall. Det kan vara så att klassföreståndaren som vi har skrivit för har haft uppföljningsmöten, men inte där jag fått återkoppling på att det skett i alla fall.
Åtgärdsprogram som uppdrag
Dokumentets funktion
Åtgärdsprogram som uppdrag är viktigt anser Camilla. Hon menar dock inte att förutsättningarna finns på Aspskolan för att skriva åtgärdsprogram så de fyller den funktion det är tänkt att de ska ha:
För mig som det ser ut nu, så är det ett uppdrag som jag måste göra. Om jag ska tänka på konceptet åtgärdsprogram, inte som vi har det här på skolan, utan som jag utgår ifrån att idéen från
Skolverket är, så är det ett viktigt dokument som är tänkt att hjälpa eleverna framåt, som är tänkt att få elever som inte når målen att faktiskt komma dit med stöttning från professionella lärare av olika slag oavsett om det är ämneslärare eller klassföreståndare eller speciallärare och
specialpedagoger. Men vi har inte de resurserna på skolan att ge adekvat hjälp och vi har inte möjlighet att skriva åtgärdsprogram på ett bra sätt, så då upplever jag att det är ett jobbigt tvång. Camilla har delade erfarenheter av att åtgärdsprogrammen bidrar till att eleverna når målen i högre utsträckning. Framför allt upplevde hon att det gav bättre resultat när hon som ämneslärare skrev åtgärdsprogrammet istället för som nu att klassföreståndaren gör det: Min erfarenhet är att det är både och skulle jag säga. Både att de ger resultat och att eleverna får betyg eller i alla fall utvecklas rejält, men även att de inte får några effekter alls. /.../ Mitt första år jag jobbade här så tyckte jag att åtgärdsprogram, även om vi på vår skola har diskuterat mycket att man inte kan skriva ett åtgärdsprogram per ämne för att elev och föräldrar inte kan läsa 14
åtgärdsprogram, för vissa har ju i alla ämnen, men där tyckte jag att man kunde ha en annan dialog med eleven om vad just den eleven behövde i mitt ämne. När det skrivs ett för alla ämnen så kommer inte just mitt ämne fram.
Hur är det då att skriva alla dessa dokument när du inte vet om föräldrarna tar del av dem eller ens förstår dem?
Det känns ganska meningslöst samtidigt som jag förstår att vi har det uppdraget från Skolverket att vi ska skriva de här dokumenten... Jag kan tycka att den tiden som jag lägger ner på alla papper som jag skriver... om jag hade lagt den tiden på eleverna istället, så tror jag att jag hade fått ut mer resultat. Alltså att undervisa eller att man träffar eleverna enskilt och undervisar dem den tiden istället för att sitta och skriva dokument som jag inte vet om någon läser, eller om de som läser dem förstår. Det känns som att det är ett onödigt måste... Vi måste göra det och jag förstår tanken bakom det, men jag tycker inte att utfallet blir så som man har tänkt att det ska vara. Det blir inte ett levande dokument utan mer en pappersprodukt som ligger någonstans i en pärm eller i någons
hårddisk. /.../ Vi har pratat mycket om frustration redan innan... Sedan så tänker jag att det finns