Några centrala samtidsarkeologiska teman

Detta kapitel tar upp ett antal teman som kan urskiljas inom

samtids-arkeologin. Syftet är att göra läsaren bekant med vilka slags kontexter och

sammanhang som varit föremål för samtidsarkeologiska undersökningar.

Genomgången har inte ambitionen att vara heltäckande utan den utgörs av

representativa exempel. En tyngdpunkt läggs på teman som kan relateras till

de för avhandlingen aktuella fallstudierna, teman rörande sentida konflikter

och nöjesliv/fritid. Några av de projekt som diskuteras här har gjorts inom

ramarna för andra discipliner men med tydliga samtidsarkeologiska

intresseramar. Denna genomgång har skiljts från forskningsläget,

genom-gången syftar till att ge inblick i vad som undersökts inom det

samtids-arkeologiska forskningsområdet. Genomgången har ett fokus på svenska

förhållanden.

Boplatser

Platser där människor har bott dominerar de arkeologiska undersökningarna

på ett generellt plan. Boplatser har även undersökts i ganska stor

ut-sträckning inom samtidsarkeologin. Ur ett svenskt perspektiv har denna

orientering mot boplatser dominerats av arkeologiska undersökningar av

torplämningar. Fler än hundra torplämningar har undergått arkeologisk

undersökning (Ringstedt 2010:31). Flertalet av de torparkeologiska studier

som genomförts kan egentligen snarare räknas till historisk arkeologi än

samtidsarkeologi, eftersom de flesta torp byggdes och ofta även övergavs

tidigare än år 1900. Flera undersökningar rör dock även mer sentida

lämningar och torparkeologin är en viktig del av utvecklingen av det

samtidsarkeologiska forskningsområdet.

Det finns ett stort publikt intresse för torplämningar utanför

kulturarvs-sektorn och det är främst amatörforskare och hembygdsföreningar som har

ägnat sig åt torpen. Torpen var även den första kategori av sentida

läm-ningar som arkeologer kom att intressera sig för i Sverige. De forskare som

framför allt bör nämnas i detta sammanhang är Christina Rosén (1999,

2007) och Stig Welinder (2007). Det arkeologiska material som påträffats

vid arkeologiska undersökningar av torplämningar har ofta jämförts med

bouppteckningar. Det arkeologiska materialet har i dessa sammanhang inte

sällan gett andra resultat än de skriftliga källorna. I det här sammanhanget

Minnen från vår samtid

!

är det arkeologiska perspektivet lämpligt för att undersöka det som tycks

avvika från det skriftliga källmaterialet. Rosén har påtalat att de områden

där den arkeologiska metoden främst kan bidra till torpforskningen är när

det gäller frågor rörande byggnadsskick och ekonomiska aktiviteter (Rosén

1999:105). Ett exempel på viktiga observationer inom torparkeologin är

konsumtionsmönster. Eftersom de obesuttna hade en lägre grad av

självförsörjning deltog de i högre grad i penningekonomin, något som är

iakttagbart i den materiella kulturen. Massproducerade föremål kom ut på

marknaden under 1800-talets senare hälft. De förekommer i det

arkeologiska materialet och visar tydligt torparnas delaktighet i

penning-ekonomin (Rosen 2007:62-63).

Även sentida urbana boendemiljöer har undersökts arkeologiskt. Ett

exempel är Alan Maynes och Tim Murrays arbeten kring urbana hushåll

och slumområden i Australien (Mayne & Murray (red.) 2001, Murray

(red.) 2003). Deras undersökningar har gett värdefull information om hur

livet gestaltat sig för människor i sentida urbana sammanhang. Ett viktigt

syfte för Mayne och Murray har varit att lyfta undersökningarna till ett

globalt sammanhang och de pekar på att stadsutgrävningar ger viktig

information om produktion, konsumtion, handel, immigration och

ideologi. Det kan iakttas även vid undersökningar av rurala lokaler, men i

det urbana sammanhanget kan detta iakttas i en mycket koncentrerad form.

Mayne och Murrays publikation The archaeology of Urban Landscapes.

Explorations in Slumland introducerar ett antal fallstudier kring utgrävningar

av urbana slummiljöer på flera olika platser i världen såsom exempelvis deras

eget utgrävningsprojekt i Melbourne: Little Lon (Mayne & Murray 2001)

och utgrävningarna av District Six i Kapstaden som revs av den

sydafrikanska apartheidregimen (Malan & van Heyningen 2001). Dessa

arkeologiska undersökningar har gemensamt att de kontexter de undersöker

är svåråtkomliga genom skriftligt material och det arkeologiska perspektivet

fyller en given funktion.

En annan undersökning som bör nämnas i det urbana sammanhanget är

Victor Buchli och Gavin Lucas undersökning av en övergiven hyreslägenhet

i England. Genom en arkeologisk okulärbesiktning försökte de närma sig

den person som övergivit lägenheten och sammanhangen kring detta

(Buchli & Lucas 2001). Victor Buchli har även undersökt Narkomfinhuset i

Moskva (Buchli 1999). Genom att analysera det materiella diskuterar

Buchli hur den sovjetiska staten genom arkitektur och inredning hade för

avsikt att påverka människors liv. Narkomfin byggdes för ett kollektivt

Några centrala samtidsarkeologiska teman

boende som skulle lösa upp tidigare sociala roller. Huset hade ett

gemensamt kök, något som bland annat skulle förändra könsrollerna.

Arkitekturen avsåg således att förändra människors (vardags)liv och skulle

även gynna frigörelsen från bourgeoisiens materiella kultur. I det senare

syftet inreddes huset med stålsängar och ostoppade armstöd. Genom att

studera det materiella diskuterar Buchli de sociala effekter den materiella

kulturen var menad att få på människorna som bodde i huset och hur detta

föll ut.

Produktionslämningar

Frågeställningar kopplade till produktion har fram till nyligen inte

prioriterats inom samtidsarkeologin. Möjligen har det att göra med att

industrin inte ansetts utmärkande för det sentida samhället, då detta

utvecklats från ett industrisamhälle till ett tjänste- och it-samhälle. Under

senare år har däremot detta förhållande kommit att förändras. Intresset för

lämningar kopplade till produktion och industri har en väldefinierad grund

att stå på i form av forskningsfältet industriell arkeologi. Det är ett etablerat

begrepp som omfattar undersökningar av industri- och

produktions-lämningar, men som främst rör kontexter från före år 1900.

Forsknings-orienteringen industriell arkeologi grundades på 1950-talet, främst som en

rörelse inom lekmannakåren snarare än som akademisk inriktning. Med

detta som trolig orsak har inriktningen anklagats för att vara teorilös,

oakademisk och fokuserad på att bevara och beskriva snarare än på att

beforska (Burström 2007:38-39). Detta har dock förändrats under senare år

och särskilt i Storbritannien är industriell arkeologi idag ett väletablerat

forskningsområde. Tidigare har fokus främst legat på lämningar kopplade

till den industriella revolutionen, lämningar som riskerar att försvinna då de

ersätts av modern industri (Palmer & Neaverson 1998, Clark 1999). I och

med den industriella revolutionen kom material och energikällor att

förändras i allt snabbare takt, något som sker än idag. Nya material började

användas som stål, aluminium, syntetiska fibrer, asbest, plast och under

senaste tid nya energiformer som gas, kärnkraft och solenergi (Stratton &

Trinder 2000). Rationaliseringar, teknikutveckling och konjunkturväxlingar

har förändrat industrin i snabb takt, vilket ger upphov till lämningar som

kan bli föremål för arkeologiskt intresse.

Minnen från vår samtid

!

Inte förrän nyligen har arkeologer intresserat sig för sentida

produk-tionslämningar och arkeologiska perspektiv kopplade till modern industri. I

detta sammanhang kan tre aktuella undersökningar nämnas. Den första rör

Þora Pétursdóttirs projekt kring två nedlagda sillförädlingsfabriker i Eyri

respektive Djúpavík på Island. Fabrikerna övergavs då sillen försvann och

konjunkturen vände i början av 1950-talet och står idag kvar som de

lämnades på 1950-talet (Pétursdóttir 2012, 2013a&b). Pétursdóttir menar

att lämningarna efter denna gyllene sillfiskeperiod hittills inte har

uppmärksammats. Historien kring denna viktiga epok i Islands historia har

endast undersökts och beskrivits utifrån skriftligt källmaterial. Lämningarna

har heller inte omfattats av någon form av kulturminnesskydd (Pétursdóttir

2012:584). Att istället utgå från det materiella ger möjligheter till en

nyanserad bild av denna epok.

En annan industrirelaterad plats som undersökts är Pyramiden, en

övergiven sovjetisk gruvby på Svalbard. Elin Andreassen, Bjørnar Olsen och

Hein B. Bjerck som undersökt platsen använder Pyramiden för att i ett

större perspektiv reflektera över människor och ting, kulturarv och minne.

Staden övergavs 1989 och förvandlades tämligen omgående till den

spökstad den är idag. De materiella spåren av denna stad används av

Andreassen, Olsen och Bjerck för att diskutera människors liv i en stad i

marginalen. Utgångspunkten tas i det materiella speglat genom fotografier

(Andreassen et al. 2010).

Ett tredje exempel är Cornelius Holtorf och Anders Högbergs projekt:

”Ett hundra år bakåt och framåt i tiden – arkeologi möter

kärn-bränsleförvaring”. År 2075 kommer det bergrum där Sveriges kärnavfall ska

slutförvaras att förseglas. Det beräknas ta 100 000 år innan radioaktiviteten i

avfallet når ofarliga nivåer. Behovet av att informera om vad som finns i

bergrummet kommer att finnas lika länge. Tanken på hur informationen

skall kunna kommuniceras över denna tidsrymd svindlar, särskilt om man

tänker sig lika långt tillbaka i tiden. Projektet syftar till att problematisera

denna kommunikationsproblematik genom att undersöka hur arkeologiska

kunskaper och perspektiv kan användas för att istället tänka framåt, både

vad gäller kärnavfallshanteringen och kulturarvsförvaltningen i stort

(Linnéuniversitetet projektbeskrivning). Förutom att vara ett exempel på

samtidsarkeologi kopplat till produktion och industri är projektet även ett

mycket bra exempel på hur (samtids)arkeologi kan användas för att

problematisera företeelser och sammanhang i vår samtid och framtid.

Några centrala samtidsarkeologiska teman

Ytterligare två industrirelaterade lämningar undersöktes inom ramarna för

tv-programmet Utgrävarna; Liebruket Gnidu från slutet av 1800-talet och

anläggarsamhället Kilforsen. Det senare etablerades i samband med

byggandet av kraftverket vid Kilforsen och hade 1500 invånare. Idag syns

nästan inga spår av detta samhälle som för bara drygt 60 år sedan hade

sjukstuga, folkets hus och affärer (Utgrävarna SVT). En plats som Kilforsen

minner om den snabba teknikutveckling och strukturomvandling som skett

under det senaste seklet.

De marginaliserades arkeologi

En grupp människor som den arkeologiska metoden har en unik möjlighet

att uppmärksamma är de som av olika anledningar lämnat få eller inga spår

efter sig i det skriftliga materialet. Undersökningar av dessa marginaliserade

gruppers materiella kultur kan bidra till att ge dem en plats i den officiella

historieskrivningen. Den som framförallt diskuterat detta i ett svenskt

perspektiv är arkeologen Anna Lihammer. Hon har i flera publikationer

(Lihammer 2010, 2011) diskuterat materiell kultur kopplad till bortglömda

och oönskade människor vilka inte ingått i den officiella

historieskriv-ningen. Några exempel är 1800-talets människor i Stockholms slumområde

Årstadal och mentalsjuka på St. Lars hospital i Lund och deras anonyma

gravar (Lihammer 2011). Lihammer lyfter även perspektivet från platser och

materiell kultur till ett landskapsperspektiv och menar att också delar av

landskapet kan marginaliseras och hamna utanför historieskrivningen

(Lihammer 2011).

Ett annat exempel är projektet kring resandebosättningen på Snarsmon,

Bohuslän. Nära gränsen till Norge etablerades där en bosättning

decennierna kring sekelskiftet 1900. Även rent geografiskt befann sig dessa

människor i marginalen. Snarsmon låg i utkanten inte bara av den lokala

bygden utan även i utkanten av både det norska och svenska riket. Där, i

marginalen fick de resande lov att bosätta sig. Resandefolk är

under-representerade i de skriftliga källorna. Deras historia finns snarare bevarad

som muntliga berättelser. Även materiella lämningar och särskilt boplatser

är ovanliga eftersom de var just resande. 2004-2007 genomfördes

utgräv-ningar på Snarsmon som gav viktiga svar på hur dessa människor hade levt

på platsen (Andersson (red.) 2008).

Minnen från vår samtid

!

Projektet kring Pinoberget i Värmland är ett annat exempel. Platsen

befolkades under senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet av

obesuttna med kopplingar till det lokala bruket. De arkeologiska

under-sökningarna kring Pinoberget har kunnat visa att människorna som bodde

där utgjordes av en heterogen grupp obesuttna. I rapporten kring projektet

(Lind et al. 2000) betonas att i en tid rik på historiskt källmaterial kan de

fysiska lämningarna ge information som de förstnämnda inte kan. I det här

fallet gäller det främst information kring själva bebyggelsen och hur

landskapet brukades.

Arkeologi och sentida konflikter

Det finns en väletablerad forskningsinriktning kring arkeologi och sentida

konflikter (Burström 2009, 2012, Burström et al. 2006, 2009, 2011,

Carman 2013, Crossland 2011, Gegner & Ziino (red.) 2012,

González-Ruibal 2007, 2011a, 2012, Gould 2007, McWilliams 2013, Moshenska

2006, 2010, Myers 2008, Myers & Moshenska 2011, Pollard & Banks

2008a&b, Renshaw 2011, Robertshaw & Kenyon 2008, Saunders

2002a&b, 2003, 2010, Saunders (red.) 2004, 2012, Schofield 2005, 2009,

Schofield & Cocroft (red.) 2007, Schofield et al. 2002, Theune 2011,

Virilio 1994). Det finns även en tidskrift, Journal of Conflict Archaeology,

som behandlar temat. I sammanhanget bör även det tvärvetenskapliga

forskningsnätverket ”Terrorscapes” nämnas. Det samlar forskare som

arbetar på temat 1900-talets krig och terror (Terrorscapes hemsida).

Arkeologi kopplat till sentida konflikter är idag en av de dominerande

forskningsinriktningarna inom samtidsarkeologin. Att det fått ett så stort

genomslag kan troligtvis kopplas till det faktum att den omfattande

militariseringen och de många konflikterna under 1900-talet är utmärkande

för tidsepoken. Vi lever i en tid som formats av 1900-talets krig och de

påverkar oss än idag på olika sätt. Fokus inom den arkeologiska forskningen

har varit på de världsomfattande konflikterna; första- och andra världskriget

samt kalla kriget, men även mindre kända händelser kopplade till olika

konflikter har varit föremål för arkeologiskt intresse. Alltsedan dessa

konflikter inleddes har materiell kultur kopplad till dem samlats,

åter-vunnits, sålts och tolkats av museer, privatpersoner och nu även arkeologer

(Saunders 2004:18). Som föregångare till denna forskningsinriktning brukar

filosofen Paul Virilios bok Bunker Archaeology från 1994 nämnas. Boken är

en betraktelse över atlantvallens lämningar och hur denna materiella kultur

Några centrala samtidsarkeologiska teman

som fortfarande finns kvar i landskapet, är en ständig påminnelse om krig

och destruktion (Virilio 1994).

Tidigare har forskningsfältet dominerats av slagfältsarkeologi,

under-sökningar rörande själva krigsskådeplatserna. På senare år har

forsknings-fältet dock breddats och flera olika slags kategorier av platser och lämningar

kopplade till sentida konflikter har varit föremål för arkeologiska

undersökningar. Materiell kultur kopplad till sentida konflikter kan bestå av

mycket skilda företeelser; från hela landskap, platser, byggnader och

monument till enstaka föremål (Schofield et al. 2002:4). De platser som

undersökts arkeologiskt är bland annat slagfält, krigskyrkogårdar, olika

sorters läger, bunkrar, värn och andra försvarslinjer och konstruktioner.

John Schofield har urskiljt fem faktorer som utmärker sentida konflikter;

snabbhet, teknologi och precision, skala (omfattning), allianser och

informationsteknologi (Schofield 2005:21ff). Dessa faktorer har alla gett

tydligt avtryck i det arkeologiska materialet. Den tekniska utvecklingen har

möjliggjort krig och konflikter på en skala utan tidigare motstycke. De

världsomfattande konflikterna har på något sätt påverkat oss alla och gjort

avtryck i våra liv, och i det materiella.

Särskilt intressant för avhandlingens sammanhang är att det under

senare år gjorts ett flertal arkeologiska undersökningar av olika sorters läger.

Det talas till och med om en ”Archaeology of internment” (Myers &

Moshenska 2011). Bland annat har flera nazistiska koncentrationsläger varit

aktuella för arkeologiska undersökningar, som Auschwitz, Sachsenhausen,

Mauthausen, Belzec, Buchenwald och Sobibor (Sturdy Colls 2012, Theune

2011 och däri anförda referenser). Där har den arkeologiska metoden

kunnat användas för att motbevisa historierevisionister och även för att lyfta

fram det som de historiska källorna inte har haft möjlighet att göra (Myers

2008, Theune 2011). För en del koncentrations- och utrotningsläger finns

både överlevande och bevarade dokument som kan beskriva de sedan länge

försvunna spåren av lägren som ofta revs i samband med krigsslutet. Lika

vanligt är dock att det varken finns skriftliga eller muntliga källor

tillgängliga. Det riskerar att göra platserna ouppmärksammade och på sikt

bortglömda (Theune 2011). Här har arkeologin en given funktion att fylla.

Även läger för krigsfångar har undersökts. Ett av de senaste är Whitewater

POW camp i Canada där tyskar som tillfångatagits i El Alamein

internerades (Whitewater POW camp hemsida). I Norge har ett

arkeo-logiskt projekt kring det nazistiska lägret i Falstad (SS-Strafgefangenenlager

Falstad) genomförts (Jasinski & Steinvik 2010). I Sverige har bland annat

Minnen från vår samtid

!

läger för norska motståndsmän (Burström 2009) och ett läger för

sovjetryska soldater (Lihammer 2006) undersökts, samt det

mottagnings-läger för överlevande från koncentrationsmottagnings-läger som behandlas i denna

avhandling (se även Persson (red.) 2011).

Arkeologi rörande sentida konflikter undersöker konflikter i ett bredare

materiellt perspektiv. Det handlar inte bara om att undersöka slagfält och

andra platser relaterade till de faktiska stridigheterna, utan även andra

platser, materiella lämningar och artefakter som är resultatet av en konflikt.

Konflikter alstrar ett stort antal olika former av materiella lämningar och

platser. Flera samtidsarkeologiska projekt har rört just platser som endast

har indirekta kopplingar till väpnade konflikter. Ett exempel på detta är

projektet kring Peace Camp Nevada. Platsen var en mötesplats för protester

mot den testanläggning för kärnvapen som fanns i Nevadaöknen under åren

1951-1992. Runt 500 demonstrationer genomfördes under perioden

1986-1994 där sammanlagt cirka 37000 personer deltog. Den arkeologiska

undersökningen behandlade materiell kultur kring dessa

fredsdemonstra-tioner (Beck et al. 2009, Schofield 2009:75-86). Ett annat exempel är

projektet kring Strait Street i Valetta, Malta. Strait street var ett nöjeskvarter

som frekventerades av främst engelska och amerikanska militärer fram till

Maltas självständighet 1964. Då lämnade militärerna ön och

nöjes-etablissemangen på Strait street stängde på 1970-talet. Området har

betraktats som en skamfläck belägen inom murarna för den maltesiska

huvudstaden och har sedan dess till stor del stått övergivet och delvis

bortglömt (Schofield & Morrissey 2007, Schofield 2009:113-122). I detta

indirekta konfliktsammanhang kan även en av de för avhandlingen aktuella

fallstudierna placeras - Skatåsförläggningen. Skatås är ett träffande exempel

på att krig ger upphov till platser och lämningar långt från dess givna och

världskända arenor.

Forensisk arkeologi

Forensisk arkeologi innebär att arkeologiska metoder används för att

lokalisera, dokumentera och tolka recenta mänskliga kvarlevor i de fall där

människor varit utsatta för brott. Syftet är utreda omständigheterna kring

dessa människors död. Kort sagt innebär det att arkeologiska metoder

används vid kriminaltekniskt arbete (Hunter & Cox 2005). Forensisk

arkeologi nämns ofta i samband med samtidsarkeologi, men det bör betonas

Några centrala samtidsarkeologiska teman

att det är mycket få arkeologer som faktiskt ägnar sig åt detta. Forensisk

arkeologi är dock ett verkningsfullt sätt att visa på arkeologins roll och

möjligheter i dagens samhälle. Det är ett talande exempel på att arkeologi

idag används inom nya områden som kan vara till nytta för samhället på

andra sätt än att berätta om ett sedan länge förflutet (Gould 2007). Inom

forensisk arkeologi arbetar arkeologer och rättsmedicinare tillsammans för

att undersöka brottsplatser vid kriminaltekniska undersökningar. Med ett

ursprung i en kritik av hur poliskåren skötte undersökningar av nedgrävda

mänskliga kvarlevor har denna vetenskap utvecklats sedan slutet av

1980-talet (Hunter et al. 1997:2,16). Forensisk arkeologi är en internationellt

etablerad vetenskap, dock inte vanlig i Sverige. Det fanns tidigare en

arbets-grupp för forensisk arkeologi i Sverige (AFFA) men den är numera nedlagd.

Det som arkeologer framför allt har att bidra med vid forensiska

undersökningar är kunskaper i stratigrafi som kan avslöja händelseförlopp,

kunskaper i dokumentation, förmåga att läsa av landskapet och även

tafonomiska

12

kunskaper. Forensisk arkeologi är troligtvis mest känt för de

projekt som rör undersökningar av massgravar och andra lokaler kopplade

till brott mot mänskliga rättigheter. Här har arkeologen, förutom

stratigrafiska och tafonomiska kunskaper, möjlighet att genom landskaps–

analys bidra till att lokalisera själva platsen för brottet i de fall den inte är

känd (Wright et al. 2005). Sådana arkeologiska undersökningar ger fysiska

bevis för brott som är svåra att bevisa utan kropparna. De bidrar till

identifiering av offren och fysiska bevis för att motbevisa historierevisionister

(Gould 2007:147-167). Dylika undersökningar har gjorts av bland annat

Treblinka (Sturdy Colls 2012) och Vucovar (Crossland 2011 och däri

anförd litteratur), World Trade Center (Gould 2007) samt kontexter

kopplade till exempelvis Spanska inbördeskriget (González-Ruibal 2007,

2011a, 2012, Renshaw 2011), folkmordet i Rwanda (Gould 2007) och

Argentinas militärregim 1976-83 (Crossland 2011 och däri anförd

litteratur).

Svåra kulturarv

Kopplat till ovanstående teman kring arkeologi och sentida konflikter och

forensisk arkeologi är den inriktning mot svåra och smärtsamma kulturarv

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

12

Tafonomi innebär läran om nedbrytningsprocesser. I arkeologiska sammanhang avses

hur organiskt material bryts ner och förruttnar och används bland annat för datering.

Minnen från vår samtid

!

som vuxit sig allt större under de senaste åren inom samtidsarkeologi och

kulturarvsforskning. Temat berör (främst) sentida smärtsamma, skamfyllda

och känsliga kulturarv och arbetet med dessa (exempelvis Lehrer et al. 2011,

Lennon & Foley 2000, Logan & Reeves (red.) 2009, Macdonald 2009,

Sather-Wagstaff 2011, Schofield & Cocroft 2007). Det som åsyftas är

platser och materiell kultur kopplade till ett smärtsamt eller skamfyllt

förflutet i ett lands-, lokalsamhälles-, eller en grupps historia och hur dessa

ihågkoms, manifesteras och bevaras. Det kan röra sig om platser för

massgravar och folkmord, sinnes- och leprasjukhus, platser för katastrofer

och platser knutna till regimer och ideologier kopplade till diskriminering

och förtryck. Detta är raka motsatsen till det äldre kulturarvsbruket som i

stort sett uteslutande lyfte fram platser och händelser kopplade till ett

ärorikt förflutet. Uppmärksammandet av det svåra kulturarvet är en del i en

In document Minnen från vår samtid (Page 71-87)