Charles  H.  Feinsteins  bevarade  pessimism

Feinstein vill med sin artikel ge sitt bidrag till försöken att lösa frågorna kring

industri-alismens och kapitindustri-alismens utveckling i England vid den aktuella tiden och den betydelse

det fick för arbetarklassens levnadsstandard.

⁴²⁶

Hans angreppssätt är en snäv tolkning av

levnadsstandarden i förhållande till reallöner och den potentiella privata konsumtionen av

varor och tjänster. Det problem som artikeln främst angriper är nettoresultatet för

arbetar-klassens levnadsstandard under den industriella revolutionen. 1770–1830 innebar förutom

industrialiseringens första steg och urbanisering även en hitintills oöverträffad fördubbling

av befolkningen i England och Wales, samt ett flertal år av missväxt. Därtill ledde

Napoleonkrigen och kontinentalblockaden till en ekonomisk situation präglad av inflation,

vilket påverkade olika sektorer på olika sätt och drog bort tusentals män från den civila

arbetsmarknaden. Det är mycket svårt att särskilja alla dessa olika faktorer och syftet med

artikeln är att skatta ett nettoresultat för den totala samverkan mellan faktorerna.

⁴²⁷

3.2.2.1  Feinsteins  centrala  slutsats  angående  den  industriella  revolutionen  

Enligt Feinstein

⁴²⁸

erfor de flesta arbetare i England inte någon sänkt levnadsstandard

under och efter den industriella revolutionen, men inte heller den snabba förbättring som

optimisterna Lindert och Williamson hävdar. Majoriteten av arbetarklassen fick framhärda

i nästan ett sekel av vedermödor med ingen eller blott blygsam förbättring utifrån en redan

låg nivå innan de fick ta del av frukterna från den ekonomiska omvandling som den

industriella revolutionen innebar. Under de 50 åren fram till 1830 låg reallönerna i princip

stilla trots den låga nivån efter reallöneminskningen i slutet av 1700-talet; viss ökning

skedde under 1830-talet men sjönk i och med depressionen 1838–1842. Det var inte förrän

vid mitten av 1840-talet som reallönerna började stiga, med påtagliga ökningar först under

1860-talet och en verklig accelererande reallöneökning först efter prisfallet efter 1873.

426

Feinstein 1998 s. 626f

427

Feinstein 1998 s. 628

428

Feinstein 1998 s. 649ff

3.2.2.2  Feinsteins  varukorg  och  vikter  

Feinsteins skattningar gäller kroppsarbetarna (blue-collar) och han har utelämnat andra

inkomsttagare (white-collar), väl medveten om vissa gränsdragningsproblem, så som till

exempel vad gäller butiksbiträden. Det viktiga problemet med skillnader inom klassen av

kroppsarbetare, vad gäller yrke, region, kvalifikation och genus, har han i stort lämnat åt

vidare forskning.

⁴²⁹

För att kunna dra några övergripande slutsatser för arbetarklassen som

helhet krävs något slag av nationella skattningar, och det index Feinstein redovisar är

tillämpligt för det: ett viktat genomsnitt av en rad representativa komponentindex som

tillskriver lika stor betydelse för inkomstförändringarna för enskilda arbetare. Fördelen

med detta slags genomsnitt, istället för per capita-inkomster eller konsumtion, menar

han,

⁴³⁰

är att det minskar risken för felskattningar på grund av förändringar i

inkomst-fördelningen mellan arbetare och medel- och överklasserna.

Hans levnadsomkostnadsindex omfattar priser på tolv typer av mat, liksom öl, kol, ljus,

kläder, skor och hyror, och han använder sig av ett Laspeyres-index med fasta vikter, vilket

han menar är bäst lämpat för skattningar av förändringar i levnadsomkostnader för arbetare

på lång sikt; ett Paasche-index skulle kräva information om utgiftsandelar för varje år

under perioden.

⁴³¹

Tre separata index skapades för tre kortare perioder, med tre olika

kvan-titetsvikter där basåren utgjordes av ett femårigt medeltal i mitten av respektive period,

som ett slags kompromiss mellan ett tidigt och ett sent basår. De tre separata indexen

länkades sedan samman till ett index.

⁴³²

De nya serier för kläder och hyror som Feinstein

inkluderar har en betydande påverkan jämfört med Lindert och Williamsons index

efter-som de serier efter-som han hämtat från nationell skattedata följer ett förändringsmönster efter-som

skiljer sig märkbart från deras begränsade urval av bostäder. Under de första åren efter

kriget sjönk hyrorna kraftigare och förstärkte därmed det allmänna prisfallet. 1830- och

1840-talet steg de dock kraftigare och dämpade därigenom det allmänna prisfallet.

⁴³³

429

Feinstein 1998 s. 627

430

Feinstein 1998 s. 627; jfr Lindert & Williamson 1983 s. 12

431

Se Feinstein & Thomas 2002, Appendix B

432

Feinstein 1998 s. 634

433

Prisindikatorerna bygger i stort på institutionella och återförsäljarpriser, vilket fått kritik,

en dåligt grundad kritik, bortsett från när det gäller kläder, hävdar han.

⁴³⁴

Vid en jämförelse med Lindert och Williamsons skattningar skiljer sig Feinsteins på

flera punkter, som var och en är tämligen blygsam men som sammantaget gör stor

på-verkan på resultatet. En skillnad gäller viktningen och de utgiftsandelar som denna bygger

på: genom att de använder ett basår för hela perioden, med kvantitetsvikter från slutet av

perioden (1851) vilken kännetecknas av fallande priser och får som resultat att indexet

implicerar ett snabbare prisfall än Feinsteins, som använder länkade index.

435

Detta

fenomen förstärks av de data över budgetar de använt sig av, där vetemjöl får en

utgifts-andel om 44 procent och återspeglar konsumtionen hos de fattigaste hushållen på

lands-bygden vid en specifik period av stora umbäranden; genom att använda en så stor

utgiftsandel tillsammans med ett senare basår då priserna var mycket lägre blir följden,

menar Feinstein, att en oproportionerligt stor kvantitetsvikt används för ett osedvanligt

prisfall på vete efter kriget.

⁴³⁶

Vidare inkluderar Feinstein potatis, havremjöl och andra

kategorier, vilka Lindert och Williamson utelämnat

⁴³⁷

, något som ytterligare minskar

takten på prisfallet i förhållande till de senare. Inkluderandet av öl har en liten effekt på

prisutvecklingen under första halvan av 1800-talet på grund av i princip konstanta priser,

bortsett från 1830 då skatten på öl togs bort; likaså gör inkluderandet av mjölk och ost liten

skillnad. Vad som däremot gör stor skillnad är inkluderandet av kläder och hyror:

Feinsteins prisserier visar på ett kraftigare fall under efterkrigstiden, vilket förstärker det

allmänna prisfallet, men en snabbare ökning under 1830- och 1840-talet vilket avsevärt

dämpar det allmänna prisfallet.

⁴³⁸

Jämfört med de löneindex som Lindert och Williamson använt sig av, vilka baseras på

ett tidigare arbete av Williamson, som skapats med ett annat syfte och som skiljer sig från

Feinsteins i sina definitioner och sin omfattning, är den allmänna trenden i de två indexen

tämligen lika.

⁴³⁹

Feinsteins serie bygger på separata skattningar för sysselsatta män och

434

Feinstein 1998 s. 635f; jfr Taylor 1975 s. xxv

435

Feinstein 1998 s. 641

436

Feinstein 1998 s. 641

437

Feinstein anger att de tog med potatis och havremjöl i sitt index för norra England, men inte i det södra,

vilket var det de föredrog (s. 641n).

438

Feinstein 1998 s. 642

439

kvinnor i Storbritannien, vilka klassificerats utifrån sektor eller yrke och därefter brutits

ner för att urskilja tre kategorier inkomsttagare: arbetsgivare och egenanställda,

löne-anställda (salaried employees) och kroppsarbetare; en skattning av det årliga antalet

manliga och kvinnliga inkomsttagare utgjorde sedan en variabel i viktningen av den

sammanslagna löneserien. Vidare krävs en skattning av det absoluta värdet på de

genom-snittliga årsinkomsterna i de olika sektorerna för varje år, vilket bygger på det implicita

antagandet att alla dimensionerna av de sammanslagna inkomsttagarna återspeglas på ett

riktigt sätt och att förändringar vad gäller kvalifikationer, kön, ålder et cetera inbegrips i

inkomstindexet – ”undoubtly a heroic assumption, given the sweeping changes that

occurred during this period”.

⁴⁴⁰

Feinstein menar att det var bäst att göra så eftersom det

gjorde det möjligt att specificera vad indexen bygger på och testa de extrapolerade

lönenivåerna mot oberoende referenspunkter för respektive år, och varje serie viktas

årligen med den motsvarande aggregerade lönesumman. Alla serierna mäter

vecko-inkomsterna med ett antagande om full sysselsättning, vilket Feinstein menar fångar

förändringarna i arbetskraftens sammansättning och inbegriper övertidsbetalning och

ackordslöner, liksom olika ersättningar in natura.

⁴⁴¹

Feinsteins slutsats är att arbetarna i England åtminstone inte erfor någon materiell

standardsänkning under den industriella revolutionen och att en påtaglig reallöneökning

skedde först från mitten av 1840-talet och en accelererande ökning först efter 1873 års

prisfall. Han når sitt resultat främst genom sina prisindex och de siffror han tagit fram

främst för kläder och boende, samt att han har länkat samman tre olika index utifrån tre

olika basår. Skillnaderna mellan deras övriga prisserier är små, men får sammantaget ett

mer pessimistiskt resultat än Lindert och Williamson.

In document Subsistenslön  och  lönedoktrin   i  den  industriella  revolutionen (Page 86-89)