Till skillnad mot ovanstående varianter av Rödluvan finns det i Angela Carters poetiska version av sagan flera olika berättare och berättelser som föregår och förebådar intrigen mellan flickan och varulven/vargen. Det polyfona berättarper-spektivets kraft och verkan är att alla hierarkier monteras ned, inbegripet den all-vetande författaren. Ingen har högre auktoritet än någon annan. Den klassiska folksagans dualistiska värld av skenbar ordning saknas alltså här och texten är istället som verkligheten mångtydig, komplex och splittrad. Liksom i den ur-sprungliga folksagan gestaltar Carter hur en viljestark flicka kan klara sig själv i skogen och till och med tämja varulven. Flickan är här tretton år, gränsåldern som utgörs av att vara varken barn eller kvinna, men ett förtrollat mittemellanting:
”She is an unbroken egg; she is a sealed vessel; she has inside her a magic space the entrance to which is shut tight with a plug of membrane.”243 I sin oskuld är hon oövervinnelig eftersom hon inte vet vad rädsla är. Det berättas om vargar-na/varulvarna som liksom flickan är gränsvarelser, både människor och rovdjur, fördömda genom sin obotliga hunger och därmed oändligt sorgsna. Etymologiskt betecknar ordet varg till skillnad mot ordet ulv inte ett djur, utan en person som står utanför samhället, en utstött brottsling. En varg var således en farlig männi-ska. ”Demoniserandet av ulven kan vi lasta den kristna kyrkan för”, skriver Carl Abrahamsson.244 Förr i tiden var vargen ett konkret hot och livet en veritabel kamp för överlevnad, men att vi dag fruktar och jagar vargar handlar inte om att de ut-gör någon egentlig fara för oss utan om att dess symbolstyrka fortfarande är så-pass stark. Homo homini lupis, ”människan är människans varg”, lyder ett latinskt ordspråk, vilket Carter bokstavligen förhåller sig till i sin saga. I ett kallt och kargt vinterlandskap lever såväl vargar som människor under hårda förhållanden, och gränsen dem emellan är lika dunkel och diffus som skogen. Symboliskt betecknar skogen det mörka, oskyddade och hotfulla. Den kan till och med läsas som en metafor för den andra sidan, uttrycket Dra åt skogen! betyder i själva verket gå och dö. Hos Carter är skogen en del av det poetiska uttrycket, en på samma gång
243 Carter, A. (1979), The Company of Wolves, s. 114.
244 Abrahamsson, C. (2011), ”Människan är människans varg”.
förtrollande och farlig plats. ”The forest closed upon her like a pair of jaws.”
Flickan hör en varg yla på avstånd och greppar vant sin kniv, men fram ur ett snår stiger istället en stilig jägare som hon inleder en skämtsam flirt med. Mannen er-bjuder sig att bära hennes korg och visar henne sin kompass: ”He assured her this compass had taken him safely through the wood on his hunting trip because the needle always told him with perfect accuracy where the north was. She did not believe it; she knew she would never leave the path on the way through the wood or else she would be lost instantly.”245 Intertextuellt alluderar Carter här till både folksagans ”nål” och Grimms jägarfigur, men jägaren är i själva verket en varulv som med hjälp av kompassens nål hinner före fram till stugan och slukar mormo-dern. Flickan håller sig tvärtemot Rödluvan i Perraults och Grimms versioner till stigen, och när hon kommer fram till stugan och ser en tuss av mormoderns vita hår förstår hon genast att hon är i dödsfara, men istället för att som bondflickan i folksagan fly vargen förvandlar hon sig själv till varg.
She saw how his jaw began to slaver and the room was full of the clamour of the forest’s Lie-bestod but the wise child never flinched, even when he answered: All the better to eat you with. The girl burst out laughing; she knew that she was nobody’s meat. She laughed at him full in the face, she ripped off his shirt for him and flung it into the fire, in the fiery wake of her own discarded clothing.246
I Carters narrativ upphävs såväl dikotomin mänsklig överlägsenhet gentemot djur som manlig dominans över kvinnor. Men inte genom att reproducera mäns våld och döda vargen – vilket är den vanliga strategin i feministiska varianter av Röd-luvan247 – utan genom att visa hur vi alla är en del av ”vargsällskapet”. Det går inte att stänga ute vargarna för det är vi som är vargarna. Flickan är lika lite ett passivt offer som vargen är en aktiv förövare. Vargen håller förvisso desperat fast vid sin tillskrivna roll som skoningslös förförare, men kapitulerar när flickan inte låter sig skrämmas, utan istället skrattande sliter av honom kläderna och kastar sig över honom. Därpå utför hon i enlighet med uråldriga förlovningsceremonier en kär-leksfull avlusning av vargen som förvandlas till idel ömhet.248 Sagan slutar:
245 Carter, A. (1979), The Company of Wolves, s. 114.
246 Carter, A. (1979), The Company of Wolves, s. 118.
247 Se t.ex. Red Riding Hood (1972) av Merseyside Fairy Story Collective och Goldflower and the bear (1979) av Chiang Mi i Jack Zipes antologi The Trials & Tribulations of Little Red Riding Hood (1993).
248 Lüthi, M. (1994), Det var en gång: Om folksagans väsen, s. 44.
The blizzard dies down, leaving the mountains as randomly covered with snow as if a blind woman had thrown a sheet over them, the upper branches of the forest pines limed, creaking, swollen with the fall. Snowlight, moonlight, a confusion of pawprints. All silent, all still.
Midnight; and the clock strikes. It is Christmas Day, the werewolves’ birthday; the door of the solstice stands wide open; let them all slink through. See! Sweet and sound she sleeps in granny’s bed, between the paws of the tender wolf.249
249 Carter, A. (1979), The Company of Wolves, s. 118.