Laxens komplexa livscykel innebär att förvaltningen för varje enskilt bestånd be- höver ta hänsyn till såväl förutsättningarna för laxens lek, uppväxt och överlevnad i vattendragen och senare i havet där även vandringsmönstret är viktigt för förvalt- ningen. Fisket, fiskeridödligheten, i havet och i älvarna måste också klarläggas.
Grunden för förvaltningen av laxbestånden utgår idag från målsättningarna i den gemensamma fiskeripolitikens (GFP; CFP – Common fisheries policy) mål
om MSY (Maximum sustainable yield) för varje enskilt laxbestånd samt beslut om kvoter för yrkesfisket. MSY för laxbestånd definieras av ICES som 75 % av den potentiella smoltproduktionen i ett vattendrag. Medlemsländerna bör en- ligt den gemensamma fiskeripolitikens grundförordning säkerställa att även fritidsfisket bedrivs på ett sätt som är förenligt med målen för den gemen- samma fiskeripolitiken. Genom samarbetet inom EU finns flera direktiv som också påverkar målen för förvaltningen, t.ex. Ramdirektivet för vatten, Havs- miljödirektivet och Art- och habitatdirektivet. Nationellt är miljökvalitetsmålen viktiga styrmedel för laxförvaltningen. De senare handlar både om bevarande och restaurering av bestånden och om att främja bland annat fritidsfiske.
Inom HELCOM (Helsingforskommissionen) har uppsatts mer ambitiösa mål för bestånden, minst 80 % av den potentiella smoltproduktionen. Finland har i sin lax- och öringsstrategi antagit HELCOMs mål för laxbestånden och avser att driva linjen att en flerårig plan för laxen i Östersjön ska ha som MSY-mål minst 80 % av den potentiella smoltproduktionen.
Figur 9. En fälla för utvandrande smolt är en metod för att skatta det antal lax- och örings- molt som produceras i ett vattendrag. Foto Stefan Larsson.
Av TAC (Total Allowable Catch) av lax i Östersjöns delområde 22–31 har Sverige, genom den så kallade relativa stabiliteten, en tilldelning om 28 %. Den relativa stabiliteten beslutades 1995 och grundas på yrkesfiskets fångster i respektive nation under åren 1989–1993. Sverige hävdade i dessa förhandlingar att man skulle få en större andel av TAC med hänvisning till Sveriges betydelse för den totala smoltproduktionen i Östersjön, men fick inget gehör för denna linje.
TAC sätts endast för yrkesfisket i havet och på kusten in till sötvattens- gränsen. I TAC inkluderas även den odlade lax som sätts ut i Östersjöns älvar. ICES biologiska rådgivning baseras på att yrkesfisket i Östersjön till stor del är ett blandbeståndfiske och beaktar möjligheten att återuppbygga svaga bestånd av lax. De svaga bestånden kommer därmed att sätta gränserna för TAC.
För laxen i Östersjön har EU-kommissionen utformat ett förslag på en flerårig, internationell förvaltningsplan (COM/2011/0470 final), men av olika politiska skäl har beslut om denna förvaltningsplan ännu inte tagits. Enligt förslaget ska TAC sättas till en fiskeridödlighet på 0,1 utanför en sjömil från baslinjen för det fiskbara beståndet i Östersjön. TAC ska enligt förslaget omfatta yrkesfisket och kommersiella fisketurismföretag i havet. Innanför en sjömil och i älvarna före- slås medlemsstaterna få besluta om fiskemöjligheter utöver TAC under förut- sättning att fisket regleras på ett sådant sätt att MSY-målen för bestånden kan nås, det vill säga en smoltproduktion på minst 75 % av den potentiella produk- tionen. Genomförs planen kommer Sveriges handlingsutrymme för nyttjande av bestånden och reglering av fisket på kusten och i älvarna att öka, men också förvaltningsansvaret.
Förhandlingar om den fleråriga planen för Östersjöns laxbestånd har inte förts på några år. I det fall planen genomförs ökar möjligheten för Sverige att besluta vilka mängder lax som får fångas samt hur, när och var laxbestånden får fiskas innanför en sjömil och i älvarna. Det blir bland annat möjligt för yr- kesfisket att i högre grad fiska på den odlade laxen i kustfisket med fasta fällor. För den odlade laxen behövs av naturliga skäl inga MSY-mål (odlad lax ingår dock i TAC, vilket nämnts ovan). Det svenska handlingsutrymmet ökar också att styra vilken andel av laxen som får fångas i havet respektive i älvarna.
Genom den nya GFP införs successivt en landningsskyldighet för yrkesfisket av EU-kommissionen. Härigenom har en så kallad utkastplan för genom- förande av landningsskyldigheten har beslutats för Östersjön. Enligt denna omfattas inte fasta redskap som är levandefångande och möjliggör skonsam återutsättning av lax. Öring ingår inte i landningsskyldigheten. Under 2014 har försök genomförts för att öka redskapens selektivitet och skonsam hantering av fångst som ska återutsättas. Utvecklas selektiva och skonsamma redskap redu- ceras behovet att besluta om föreskrifter som begränsar användning av dessa för att skydda bestånd av lax och öring.
Genom Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om fiske kompletteras den gemensamma fiskeripolitikens regelverk samt övrig nationell fiske- lagstiftning inom de begränsningar som gäller för Havs- och vattenmyndig- hetens bemyndigande att besluta om föreskrifter för fiske, dvs. med hänsyn till fiskevården. Genom Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter är svenskt fiske efter vild lax i huvudsak tillåtet i det kustnära fisket (framförallt med fasta fällor) och i ett fritidsfiske i älvarna. Syftet har varit att reducera blandbestånd- fiske och möjliggöra en förvaltning där det är möjligt att förvalta varje enskilt bestånd utifrån beståndets status och de lokala förutsättningarna. Fisket med fasta fällor på kusten är i viss utsträckning ett fiske på blandbestånd. Dock på ett begränsat antal bestånd och när det sker nära mynningen till en älv fångas i fisket huvudsakligen denna älvs bestånd av lax. Genom genetiska studier av den lax som fångas i de fasta redskapen på kusten har under senare år kun- skapen kraftigt ökat om laxens vandringsvägar och på vilka kuststräckor som de olika bestånden fångas. Därmed har förutsättningarna ökat för att reglera kustfisket med fasta fällor med hänsyn till status och bevarandemål.
Figur 10. Fördelning av vild (blå) och odlad (gul) lax per fångstzon i kustfisket 2012 (ovan) och 2013 (nedan). Andelen vild lax i procent av den totala fångsten visas med en streckad linje. Genetiska studier visar att när redskapet ligger nära mynningen till en älv fångas i fisket huvudsakligen denna älvs bestånd av lax.
Fiskerättsägarna i älvarna, bland annat fiskevårdsområden, samfällighets- föreningar och enskilda fiskerättsägare i skiftade vatten, kan ta beslut om fiske- regler som kompletterar och skärper Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter. I många vattendrag sker ett omfattande fiskevårdsarbete för att förstärka be- stånden där ofta intresset för fritidsfiske och fisketurism är viktiga drivkrafter.
Atlantlax
Dagens beståndssituation och vetenskapligt underlag
Till skillnad mot laxen i Östersjön vandrar dessa bestånd ut i Atlanten för till- växt. Lax förekommer som naturreproducerande, vilda bestånd, i ca 2 000 älv- ar som mynnar i norra Atlanten, både i Nordamerika, på Grönland, i Europa samt Ryssland inom Barents hav. Av dessa finns idag vilda laxbestånd i ca 20 svenska vattendrag som mynnar i Kattegatt och Skagerrak.
Atlantlaxen nyttjar för sin reproduktion till skillnad mot Östersjölaxen även mindre vattendrag ner till ca 6 m bredd. Leken sker i vattendragen och ungarna växer upp i dessa under normalt två år innan de vid ca 12–15 cm längd utvand- rar till havet. Väl i havet vandrar laxungarna upp till norra Atlanten (Norska havet) där laxar från älvar runt östra Atlanten uppträder som blandbestånd. Här tillväxer de under normalt ett till tre år innan de återvandrar till den älv där de kommer ifrån för lek. I tre älvar sker utsättningar av odlad lax.
Bestånden av naturreproducerad lax i de svenska vattendragen är generellt relativt svaga jämfört med 1980-talet. Denna utveckling beror till stor del på en
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 8000 A n d el v ild la x A n ta l 0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 8000 An d el vi ld l ax An ta l 2012 2013
sjunkande överlevnad under vistelsen i Atlanten, sannolikt orsakad av storska- liga förändringar i miljön beroende på klimatologiska förändringar. Överlevna- den under havsvistelsen har sjunkit från över 10 % till ca 4 % och beror inte på en ökad fiskeridödlighet.
NASCO (North Atlantic Salmon Conservation Organisation, se nedan) in- hämtar rådgivning från ICES och arbetet sker där inom WGNAS (Working Group on North Atlantic Salmon). WGNAS ger årligen en uppdatering av be- ståndsstatusen för Atlantlaxen totalt fördelat på fyra olika komplex, exempelvis Nordöstra Atlanten dit Sverige tillhör. Av de fyra komplexen anses bara be- ståndet av grilse (smålax, dvs. lax som bara stannar ute i havet ett år för till- växt) i södra Europa vara under säkra biologiska gränser, medan övriga tre komplex ännu är inom säkra gränser.
ICES gör även bedömningar av beståndsstatus på nationell nivå, dvs. i vårt fall sammantaget för de 20 laxåarna på västkusten. Den modell som används medger inte bedömning av status på älvnivå, framför allt beroende på avsaknad av data- underlag i tillräcklig omfattning. Atlantlaxen omfattas nämligen inte av EU:s DCF (Data Collection Framework). Det finns ingen utpekad indexälv på västkusten, men undersökningarna fokuseras till Ätran–Högvadsån där såväl mängden upp- stigande lekfisk som produktion av smolt kvantifieras. Arbetet bekostas huvudsak- ligen som en del i uppföljningen av kalkningen i vattensystemet.
Statusbedömningen görs med ett mått som kallas säkra biologiska nivåer (CL, conservation limits), vilket i princip motsvarar MSY 75 %. Bedömningen görs uppdelat på smålax (grilse, lax som bara tillväxt ett år i havet) och storlax (lax som tillväxt 2–4 år i havet). Under perioder med goda uppväxt-
förhållanden i havet kan laxen tillväxa sig till lekfisk på ett år och mängden smålax blir relativt sett stor. De senaste åren har istället storlax dominerat. Noterbart är att beståndet som helhet legat precis över den biologiska gränsen de senaste åren (figur 2). Liksom för Östersjölaxen innebär detta att ett antal svaga bestånd inte når säkra biologiska nivåer. Av de 20 älvarna så når åtta målet med över 75 % av produktionen, medan tre inte ens når 50 %.
Figur 11. Skattat antal laxar, fördelat på smålax och storlax, som når svenska kusten och andelen av dessa som antas leka (blå prick med 95 % konfidensintervall). Streckad linje anger säker biologisk gräns (CL).
Fiske
I Atlanten har exploateringen av lax minskat successivt och huvuddelen av ex- ploateringen sker nu i respektive lands kustvatten och i vattendragen. Det to- tala fisket i Atlanten har minskat från 12 000 ton till dagens ca 1 500 ton.
Den sammantagna fångsten svenska fångsten under senare år har varit cirka 10–20 ton, d.v.s. cirka 3 000–6 000 laxar.
Svenskt fiske efter atlantlax bedrivs i huvudsak som ett fritidsfiske med handredskap i vattendragen. I de flesta större vattendragen har bildats fiske- vårdsområden som upplåter fisket genom fiskekortförsäljning. I några större vattendrag upplåts fisket för handredskapsfiske utan att fiskevårdsområden bildats. I sådana fall arrenderar normalt sportfiskeföreningar fiskerätten. Kun- skapen om handredskapsfisket är flera av vattendragen mycket god medan den i andra behöver förbättras. Ett visst fritidsfiske med nät sker också av gammal hävd i Rolfsån.
I havet sker fiske i havet på grundare vatten än 3 m med nät och handred- skap. Uppgifter om fritidsfiskets fångster i havet är i stort sett okända.
Yrkesfiske har under senare år bedrivits med fasta redskap i närheten av Lagans mynning i havet men har numera i stort sett upphört.
Dagens förvaltning
EU och därmed Sverige har anslutit sig till Konventionen om bevarandet av Atlantlaxen samt deltar i förvaltningsarbetet inom North Atlantic Salmon Conservation Organisation, NASCO. NASCO bildades 1984 för genomförande av konventionen. Genom samarbetet inom NASCO finns det bindande beslut om förvaltningen samt även mer eller mindre bindande riktlinjer för förvalt- ningen som parterna antagit.
Till skillnad från i Östersjön beslutas inte om några kvoter för parternas fiske utöver Färöarnas och Grönlands fiske. EU, Norge, Ryssland, USA och Kanada har genom Konventionen åtagit sig att inte fiska utanför 12 sjömil samt att reg- lera sitt fiske inom 12 sjömil och i vattendragen på ett sådant sätt att mål för bestånden kan nås. Kustfiske på blandbestånd av lax utgör dock ett särskilt problem i förvaltningen och reglering av fisket ska utgå från det svagaste be- ståndet som ingår i ett sådant blandbeståndfiske. I Sveriges kustvatten på väst- kusten finns idag bara två tillstånd för fiske med fasta redskap. Målen för be- ståndens status inom NASCO kallas för Conservation Limits och motsvarar målen inom GFP, dvs. att produktionen ska vara minst 75 % av den potentiella.
Riktlinjer för förvaltningen av atlantlaxen har också tagits av HELCOM som inkluderar hela Östersjön samt Kattegatt, men inte Skagerrak. Riktlinjer för förvaltningen är också föreslagna (2015) inom Ospar men inte beslutade. Ospar arbetar med konventionen för Nordöstra Atlantens miljö (1992) och inkluderar Skagerrak. Inom HELCOM har uppsatts mer ambitiösa mål för bestånden, minst 80 % av den potentiella smoltproduktionen, än inom NASCO och GFP. Inom Ospar pågår ett arbete för att besluta om mål och riktlinjer för bevarande och nyttjande av atlantlaxen. Förslaget harmoniserar i stort med beslutade överenskommelser inom NASCO.
Sverige har genom Havs- och Vattenmyndigheten beslutat om en imple-
menteringsplan för bevarande, restaurering och bevarande av västkustlaxen för att svara upp mot beslut och riktlinjer tagna i NASCO. Planen är antagen av EU och
NASCO och löper 2013–2018. Förutom att gå över till beståndsvis förvaltning ligger fokus på att undvika fiske på blandbestånd och att restaurera habitat.
Genom Havs- och Vattenmyndighetens föreskrifter om fiske kompletteras och stärks den gemensamma fiskeripolitiken samt övrig nationell fiskelag- stiftning inom de begränsningar som gäller för myndighetens bemyndigande att besluta om föreskrifter för fiske. Gällande föreskrifter reglerar hur fritids- fiske och annat fiske än fiske med stöd av fiskelicens får bedrivas samt fiske med stöd av fiskelicens såväl i Skagerrak och Kattegatt som i vattendragen. Eftersom inga beslut tas om fiskebestämmelser internationellt för atlantlaxen är Sveriges handlingsfrihet större än avseende laxfisket i Östersjön.
I Idefjorden och Enningdalsälven finns en gränsälvsöverenskommelse med Norge som begränsar handlingsfriheten för förvaltningen av bestånden. Nya förvaltningsåtgärder kan vara nödvändiga att förhandla fram med Norge innan de kan implementeras i svensk lagstiftning.
Fungerande förvaltningsorganisationer i älvarna blir en allt viktigare del av förvaltningen när fisket på enskilda laxbestånd i högre grad sker i älven. Fiske- rättsägarna, t.ex. fiskevårdsområden, samfällighetsföreningar och enskilda fiskerättsägare i skiftade vatten och arrendatorer, kan ta beslut om fiskeregler som kompletterar och stärker Havs- och Vattenmyndighetens föreskrifter och som blir bindande för de fiskande. I många vattendrag sker ett omfattande fiskevårdsarbete samt kalkning för att förstärka bestånden där ofta intresset för fritidsfiske och fisketurism är viktiga drivkrafter.
Öring
Dagens beståndssituation och vetenskapligt underlag
Öring har en komplex livscykel och utnyttjar flera habitat med krav på goda strömvattenmiljöer, fria vandringsvägar och en god miljö på kusten. Arter med stora vandringsbehov och komplexa livscyklar är sårbara och en enda flaskhals kan omintetgöra väl så goda insatser i andra delar av livscykeln. De bör därför förvaltas ur ett ekosystemperspektiv. Öring har ett liknande livsmönster som lax med uppväxt i vattendrag och sedan utvandring till havet som smolt för att tillväxa. Skillnaden är att öring normalt leker i betydligt mindre vattendrag och generellt vandrar kortare sträckor i havet. Produktionen av öring är utspridd över kusten och de lokala bestånden är ofta små, vilket gör att intresset från yrkesfiske är ringa. Samtidigt har de kortare vandringarna gjort att öring för- valtas nationellt och inte är föremål för den gemensamma fiskeripolitiken.
Det är svårt att överblicka situationen för samtliga bestånd av öring. Det be- ror på att vi har många, kanske upp emot 800 enskilda öringbestånd längs vår kust. Flertalet bestånd saknar vi helt data om och bestånd i närliggande åar kan ha olika status och utveckling. Det finns inga särskilda program för att samla in fångststatistik eller studera öringen i havet. De program som finns är inriktade på elfisken i lekvattendragen eftersom många vattendrag med öring övervakas för att följa effekterna av kalkning eller andra åtgärder, eller som en del i kom- munal eller regional miljöövervakning. Inom den nationella miljöövervak- ningen (Integrerad kalkningseffektuppföljning och Nationell övervakning av rinnande vatten) följs 8 bestånd av öring. Årligen inrapporteras dock 200–300 elfiskeundersökningar från vattendrag med öring till Svenskt ElfiskeRegiSter,
SERS, vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Detta är ett stort dataunderlag, men det är ojämnt spritt över landet (i vissa kustlän finns från de senaste fem åren bara en handfull undersökningar) och program löper under ett antal år för att sedan upphöra. Därmed saknas en homogen bild, såväl över tid som geogra- fiskt, av utvecklingen.
Beståndsstatusen bedöms inte på det sätt som är normalt internationellt, ge- nom att skatta smoltproduktionen. Det blir ett alltför omfattande arbete att täcka in ett tillräckligt antal bestånd. Istället bedöms beståndsstatusen utgå- ende från tillgängliga elfisken genom en skattning av tätheten av ungfisk jäm- fört med beräknad maximal täthet i åar och älvar, rekryteringsstatus. En lokal som utifrån sina förutsättningar har en förväntad maximal mängd öringungar har statusen 100 procent (ICES WGBAST 2015). Lokaler som har färre ungar än förväntat får en lägre status, vilket uttrycks som observerad mängd ungar som andel av förväntad mängd. Den förväntade statusen är beräknad så att hänsyn tas till lokalens lämplighet för öring, altitud, vattendragets storlek och läge i landet. Bara vattensystem mindre än 1000 km2 är inkluderade i analys- erna eftersom öring i huvudsak dominerar i mindre vatten och lax i större.
Figur 12. Skattad rekryteringsstatus (procent av maximal täthet av ungar) utifrån mängden öringungar på undersökta lokaler i vattendrag åren 2001–2014. Data från Havs- och Vat- tenmyndighetens Resurs- och miljööversikt 2015.
Egentliga Östersjöns öringbestånd har relativt god status. Södra ostkustens bestånd varierar dock betydligt i status. Sämst är förhållandena i de flacka jordbruksområdena. Detta orsakas av bristande kantzoner, övergödning, kana- lisering, vandringshinder, vattenkraftutnyttjande och extremt låg vattenföring sommartid på grund av ett utdikat landskap. I sydkustens vattendrag är status- en generellt bra, men i vissa vatten finns påverkan av vattenbrist sommartid genom utdikning, vattenuttag och i nyanlagda dammar för närsaltretention, samtidigt som jordbruket påverkar vattenkvaliteten i många åar genom brist- ande kantzoner. 0 25 50 75 100
Bottenviken Bottenhavet Östersjön Västerhavet
Figur 13. Elfiske i vattendrag är en metod för att skatta mängden lax- och öringungar per ytenhet. Foto Länsstyrelsen i Norrbotten.
God tillgång på lekfisk, produktiva vattendrag, liten predation från rovfiskar och omfattande biotop- och kalkningsåtgärder har medfört att rekryteringsstatusen är god i flertalet vattendrag på västkusten (figur 12). Stora insatser har gjorts för att restaurera vattendrag och stärka öringbestånd där omfattande kalkningsåtgärder genomför(t)s. Förmodligen, är tidigare och alltjämt pågående kalkning, den mest framgångsrika enskilda åtgärden för förbättrad beståndsstatus.
Figur 14. Små vattendrag har stor betydelse som lek- och uppväxtområden för öring. Flodpärlmusslan är under larvstadiet beroende av öring som värddjur. Foto Maja Kristin Nylander, Havs- och vattenmyndigheten.
Fiske
Fisket efter öring domineras helt av fritidsfisket, med handredskap och mängd- fångade redskap, företrädesvis nät. Säkra uppgifter om fritidsfiskets omfatt- ning saknas, undantaget några laxälvar där även fisket efter öring dokumente- ras. Fiske av öring sker främst kustnära men även i de större vattendragen. Det sker ett riktat och stort fritidsfiske efter öring utmed kusterna och vanligtvis strandnära på grunt vatten. Fisket bedrivs främst med handredskap och nät men i Bottniska viken också med fasta redskap. I södra Östersjön bedrivs också ett trollingfiske. I de större vattendragen fångas öringen främst i ett fritidsfiske med handredskap. I de små vattendragen bedrivs normalt inget fiske.
Figur 15. Fritidsfiske på kusten efter öring i havet. Foto Nicka Hellenberg.
Yrkesfiskets fångster är relativt små och då företrädesvis bifångster i annat fiske som fiske efter lax och sik. Av den svenska fångsten av öring i Östersjön svarar det yrkesmässiga fisket bara för en mindre del och fångar i storleksord- ningen 14–25 ton öring årligen (figur 4). Fritidsfiskets fångster med nät och spö är inte säkert kända. En skattning från Havs- och vattenmyndigheten och SCB anger för år 2013 att fritidsfisket fångade 836 ton i Östersjön, huvudsak- ligen i nät. Fritidsfiskets skattas i så fall till 98 % av den svenska fångsten av öring i Östersjön. Dessa siffror är dock högst osäkra, men troligen av rätt stor- leksordning.
Fiskets omfattning och olika nyttjare behöver närmare beskrivas länsvis och fördelat på hav och sötvattensområdet. Ett problem härvidlag är att säkra upp- gifter om fritidsfiskets omfattning i havet saknas. På Havs- och vatten-
myndighetens uppdrag har SLU Aqua under 2014 tagit fram ett förslag om kunskapsförsörjning om fritidsfiske som kan bidra till säkrare skattningar om förslaget genomförs.
Figur 16. Inrapporterade fångster av öring i havet i yrkesmässigt svenskt fiske.
Dagens förvaltning
Bestånden av öring i havet regleras inte genom beslut som tas inom EU. Efter- som bestånden av öring under deras havsvistelse främst rör sig inom vatten-