Intresset för DC 3:an väcktes åter under hösten 1999 efter många års tystnad. Åter igen blev KTH kontaktad av anhöriga och medier för att återuppta sökningarna. Nya uppgifter hade framkommit som gjorde att en ny sökning efter DC 3:an blev intressant.
KTH blev kontaktad av en av de anhöriga som undrade om vi var intresserade att återuppta sökningarna efter DC 3:an (se bil. 2). Vid ungefär samma tidpunkt publicerade Peter Bratt en artikel i Dagens Nyheters söndagsbilaga.
Även en privatperson som visade sig vara intresserad, tog kontakt med KTH. Då han själv var flygare hade han en ny teori. Han var säker på att DC 3:an hade försökt att ta sig till Bunge på Gotland och att den troliga nedslagsplatsen var sydväst om Gotska Sandön.
Peter Bratt tog kontakt med KTH och hade uppgifter från ett som han bedömde seriöst vittnesmål. Den troliga nedslagsplatsen skulle då vara nordväst om Gotska Sandön.
KTH beslöt att återuppta sökningarna med r/v Altair.
Sökningarna påbörjades under sommaren 2000. På grund av dåligt väder samt nya vittnesmål förlängdes sökperioden, vilket var möjligt då de flesta deltagare ombord på Altair ställde upp ideellt.
År 2000
Under sommaren 2000 finansierades förnyade sökningar efter DC 3:an av Dagens Nyheter (DN) och TV 4 efter diskussionerna under 1999.
Sökningen och dess område baserades på nya och mer detaljerade uppgifter från Ryssland
rörande anfallsområdet. En ny intressant uppgift var också att DC 3:ans ena motor hade skjutits i brand. Detta möjliga scenario gjorde området kring Gotska Sandön mindre troligt som
nedslagsplats.
Det plan som observerats av trovärdiga vittnen på Gotska Sandön vid tidpunkten för DC 3:ans försvinnande och som mycket väl kunde ha varit DC 3:an misstänktes nu istället ha varit ett sovjetiskt plan av exempelvis typ PS 84 (Li2) som är en rysk version en DC 3:a. Området kring den officiella nedslagsplatsen blev mer och mer intressant i och med detta.
Om vi godtog uppgifterna om att planets ena motor sköts i brand och att planet försvann brant ned i molnen från 4 000 meters höjd på västlig kurs så minskades hela det möjliga sökområdets area med mer än nittio procent. Detta innebar en enorm skillnad beträffande ekonomiska och tidsmässiga insatser för att lokalisera flygplansvraket.
Altair lämnade hemmahamn den 5 juni och påbörjade sonarsökningarna på förmiddagen dagen därpå och avslutade dem på natten. Under de följande tio dagarna kunde sökningarna endast genomföras under begränsad tid. Sökningen avbröts och Altair återvände till hemmahamn på grund av dåligt väder den 16 juni.
Vid det mycket besvärliga vädret låg Altair inblåst i Fårösund. Vi fick då besök av
regioninspektören vid kustbevakningen Jan Johansson. Han berättade att han år 1997 hade rapporterat till UD om ett intressant fynd som gjorts 1990. Fiskaren Harry Nygård, som vid
denna tidpunkt arbetade på fiskebåten Krutsand, uppgav att en flygplanskropp kommit upp i deras trål och att det enligt uppgift om storlek med mera mycket väl kan ha varit en DC 3:a.
Eftersom flygplanskroppen delvis kunde förstöra trålen och var till sitt omfång mycket stor, var man tvungen att skära loss den från trålen och släppa kroppen tillbaka i havet.
Efter denna mycket intressanta uppgift bestämdes att söka av området där den påstådda flygplanskroppen dumpats i havet. Altair lämnade åter hemmahamn den 2 juli och påbörjade sökningen med ekolod för att finna den bergsrygg där Krutsand hade gjort fyndet. Därefter påbörjades sökningen med sonaren. Inga intressanta indikationer registrerades. Altair återvände till hemmahamnen den 16 juli.
Tiden för sökning utökades dels på grund av det dåliga vädret och dels för de nya uppgifterna som hade framkommit, som då bedömdes som mycket intressanta. Trots att det genomsökta området hade utökats betydligt, fann man inget spår efter DC 3:an. Positionsangivelserna för detta var tyvärr mycket vaga då Harry Nygård inte var på något sätt inblandad i Krutsands navigering. Ett område som ansågs troligt avsöktes med sonar, närmare bestämt 140 kvadratkilometer.
I en artikel i DN lördagen den 8 juli samma år (2000) publicerades en kartbild över det
genomsökta området av marinen och KTH. Där visas det nu mycket intressanta området i form av en cirkel felaktigt som genomsökt.
I själva verket var det ett område som senare skulle komma att genomsökas. Området hade framtagits och framhållits som mycket intressant av radarexperten Gunno Gunnvall. Det aktuella området hade baserats på nya radarberäkningar gjorda av honom och SMHI:s senare beräkningar.
Han rekommenderade oss att söka i den röda cirkeln (314 kvadratkilometer) med början västerifrån (se bil. 3). Det skulle visa sig några år senare att DC 3:an låg i denna cirkel.
Efter alla artiklar om DC 3:ans nya möjligheter till lokalisering samt det mediala intresset med möjlighet till ekonomisk sponsring kom som väntat nya tips om var planet fanns att finna. En person med tidigare bakgrund inom flygvapnet påstod att man plockat upp flygare med gula flytvästar, samma dag som nedskjutningen, söder om Gotland. En dykargrupp i Gävle påstod sig ha funnit nya uppgifter i UD:s arkiv som visade den exakta platsen där planet låg. För att avslöja var, begärde de en miljon kronor. Alla som tittat i UD:s arkiv, och det är många, vet att detta var ett försök att berika sig på ett mycket smaklöst sätt om man betänker varför man letade efter DC:3an.
År 2002
I en artikel i Svenska Dagbladet den 15 juni publicerades de nya beräkningarna som var gjorda av bland annat Gunno Gunnvall. De var baserade på en av honom gjord analys och
sammanställning den 23 mars 2000. Det var i princip de uppgifter jag hade fått tidigare av Gunnvall i brev 27 april 2000. En karta i artikeln visade det aktuella området i form av en cirkel med radien 10 kilometer med centrum i position latitud 58q 24´och longitud 20q26´ (314 kvadratkilometer). Cirkelområdet fanns även med vid publiceringen i DN den 9 juni 2000.
Efter dessa diskussioner med Gunno Gunnvall och andra inblandade i november 2002, ansåg vi att med stor sannolikhet befann sig flygplansvraket inom denna cirkel och i den västliga delen av cirkeln. Eftersom den allra västligaste delen av cirkeln redan hade genomsökts 1989 (se avsnitt 6), så ämnade vi påbörja sökningen i den östliga delen och arbeta oss västerut eftersom det var jungfruliga områden. Med facit i hand vet vi nu att flygplansvraket låg i vårt tidigare sökta område längst västerut.
058º23.898´N 019º45.057´E
019º34.305´E 58º15.279´N 18. Ett av DC 3:ans sökområde med r/v Altair dokumenterat såsom ”coverage map”.
Sökningen skedde non stop under 31 timmar i juli 2000.
Gunno Gunnvall gjorde ett förslag till en hemställan till Statsrådsberedningen om medel till sökningen av DC 3:an den 3 december 2002. Samtidigt bestämde vi oss för att kontakta de anhöriga till besättningen på DC 3:an för att få ett brev från dem där de uttryckte sin förhoppning om återupptagna sökningar grundade på nya indikationer.
En hemställan till Statsrådsberedningen, grundat på förslaget i december från Gunnvall, skickades i februari 2003 och undertecknades av rektor för KTH, Anders Flodström, samt ansvarig för undervattensteknik KTH (se bil. 4). Såsom bilagor bifogades sju signerade hemställan från de anhöriga; Ulla Britt Blad, Ingrid Inga Bok, Sigrid Carlsson, Karin Lisshagen Johnson, Birger Lisshagen, Annika Lisshagen, Birgit Nilsson, Siv Svensson med familj, Roger och Britten Älmeberg, Eva Älmeberg (se bil. 5).
Vi var nu mycket optimistiska till förutsättningarna att finna DC 3:an i det nya begränsade området. Området hade ju radikalt minskat ned till cirka fem till sju procent av det tidigare möjliga sökområdet. Vi gick ut i pressen och sa: ”Jag är helt övertygad om att DC 3:an finns där någonstans” hänsyftande till den nu så aktuella ”röda cirkeln” (Gotlands Tidningar 31 oktober 2002).
År 2003
Som svar på vår skrivelse till statsrådsberedningen, som kom in omkring den 19 februari, kom ett avslag på vår hemställan från utbildningsdepartementet (se bil. 6).
Som svar på detta brev skrev Gunno Gunvall ett brev till statsminister Göran Persson där han framförde sina kritiska synpunkter på ärendets handläggning (se bil. 7).
I en artikel framförde de anhöriga sin upprördhet över regeringens handläggning av ärendet samt oviljan av att bidra med tvåhundratusen kronor till sökningen (Svenska Dagbladet 2003-05-25).
Efter detta något nedslående resultat önskade privatpersonen Henry Thunholm i samarbete med Mikael Holmström på Svenska Dagbladet bilda en kommitté för insamlandet av medel för att kunna göra den planerade sökningen i den röda cirkeln.
Den 10 juni 2003 lokaliserades DC3:an. En grupp i samarbete med aktiebolaget Marin Mätteknik i Göteborg hade genom privat initiativ påbörjat sökningen i området i den ”röda cirkeln”. Många tidigare timmars sökning gjord av andra hade till slut gett resultat. Genom att utesluta tidigare genomsökta områden blev den röda cirkeln högaktuell. DC 3:an återfanns i den röda cirkeln, vilket offentliggjordes långt senare.
Äntligen var sökandet slut, till lättnad för många, men framförallt för de anhöriga som väntat på detta i över femtio år.
Så här i efterhand kan man väl tycka att det är något förbryllande och tråkigt att privata initiativ krävs för att lösa ett nationellt trauma där staten till alla delar är inblandad. Alla resurser för att hitta planet de senaste tio åren fanns ju redan hos flera myndigheter.
Eftersom regeringen beslutat att genomföra en bärgning av DC 3:an erbjöd sig KTH att hjälpa till med en relativt ny frysteknik för att säkerställa kommande kriminaltekniska undersökning (se bil. 8).
Förslaget avvisades av marinen. Inom bärgningsgruppen ansågs frysteknik vid bärgning som helt orealistiskt. Tekniken kom dock senare att användas för att bärga föremål utanför planet (se pressmeddelande bil. 9).
8. EFTERORD