Skatteverket är en myndighet i Sverige. Som myndighet, och därmed offentligt organ, i en EU-medlemsstat ska Skatteverket tillämpa och följa ovan nämnda principer. På grund av principerna om lojalt samarbete och EU-rättens företräde har Skatteverket ett ansvar att se till att EU-rätten får full genomslagskraft. Som framgått ovan kan detta ske på några olika och till viss del skilda sätt.
335 Bergström och Hettne, 2014, s. 413. 336 Bergström och Hettne, 2014, s. 413. 337 Bergström och Hettne, 2014, s. 413
338 Mål C-62/00 Marks & Spencer plc mot Commissioners of Customs & Excise, EU:C:2002:435. 339 Bergström och Hettne, 2014, s. 413.
340 Förenade målen C-397-C-403/01 Bernhard Pfeiffer m.fl. mot Deutsches Rotes Kreuz, Kreisverband Waldshut eV, EU:C:2004:584, p 115 [cit. Mål C-397-C-403/01 Pfeiffer m.fl].
341 Mål C-371/02 Björnekulla Fruktindustrier AB mot Procordia Food AB, EU:C:2004:275, p 13. 342 Bergström och Hettne, 2014, s. 404 och 432.
72
6.2.1 I förhållande till rörlighetsdirektivet
FOL och dess bestämmelser baseras inte på rörelsedirektivet. De bestämmelser som rör uppehållsrätt, och som Skatteverket har att förhålla sig till i sin uppehållsrättsbedömning, är implementerade genom UtL 3 a kap. I och med att bestämmelserna i FOL 3 § (och 4 §) och rörelsedirektivet behandlar olika saker och har olika ändamål blir det svårt att se hur principen om EU-rättens företräde skulle kunna få genomslagskraft genom tillämpningen av direkt effekt. Det finns så att säga ingen bestämmelse i rörelsedirektivet, om den skulle ha direkt effekt, som skulle kunna ersätta FOL 3 § och tillämpas istället för att bestämma om, när och var någon ska anses bosatt. Det finns så att säga inte några regler som är helt motstridiga varandra – till exempel om det hade funnits en regel i rörelsedirektivet som sa att det var sex månader som skulle gälla för att någon skulle anses bosatt. Då hade det varit enkelt att säga att rörelsedirektivets regel hade direkt effekt och skulle tillämpas istället för ettårsregeln för att den förstnämnda är EU-rättslig. Med beaktande av det ovan framförda är min uppfattning att läran om direkt effekt inte kan bli tillämplig i denna situation.
Oberoende av att läran om direkt effekt inte kan bli tillämplig ska ändå EU-rätten ges genomslag i den nationella rätten enligt principen om lojalt samarbete. En väg att gå är då att göra en konform tolkning av den nationella rätten, i detta fall FOL, med hänsyn till EU-rätten, i detta fall rörelsedirektivet. Enligt uttalanden i målet Von Colson måste Skatteverket då ta hänsyn till rörlighetsdirektivets syfte och ordalydelse när de tolkar och tillämpar ettårskravet i FOL 3 §. Vid konform tolkning spelar det ingen roll att ettårskravet inte är en bestämmelse som införts på grund av rörlighetsdirektivet.344 Detta eftersom hela den nationella rättens förenlighet ska beaktas vid direktivkonform tolkning för att se i vilken utsträckning den nationella rätten kan och får tillämpas. Jag anser att det kan finnas flera möjliga vägar att göra konform tolkning i fallet med ettårskravet.
Det är möjligt att dra den konforma tolkningen mycket långt genom att säga att EU-rätten får företräde på så sätt att ettårskravet inte alls får eller ska tillämpas. Det skulle nämligen gå att hävda att FOL 3 § skulle kunna fungera utan ettårskravet. Även utan ettårskravet framgår det trots allt av FOL 3 § att den som efter inflyttning anses bosatt i Sverige ska folkbokföras här.
73
Den delen av FOL 3 § skulle eventuellt kunna fortsätta tillämpas. Ettårskravet kan sägas endast utgöra en hjälpregel för att definiera vem som ska anses bosatt. Med en sådan här konform tolkning skulle bosättningen behöva grundas på något annat istället. Fram tills att eventuellt ny lagstiftning kommer på området hade det troligen varit upp till domstolarna att utveckla vad som ska läggas i rekvisitet bosatt.
En annan möjlighet vid konform tolkning skulle vara att ta hänsyn till uppehållsrättens konstruktion. Med det menar jag att antingen har en person uppehållsrätt eller så har hen det inte och därmed ska det inte sias om dess varaktighet. Uppehållsrätten varar ju så länge en person uppfyller de villkor som ställs upp för uppehållsrätt (rörlighetsdirektivet artikel 14 punkt 2) och det finns ingen förutbestämd sluttidpunkt. Med en sådan konform tolkning kan inget varaktighetskrav ställas på uppehållsrätten. Det blir då tydligare att uppehållsrättskravet och ettårskravet är två separata förutsättningar och krav för att en person ska bli folkbokförd.
Ettårskravet bör i och med den konforma tolkningen även tolkas i ljuset av rätten till likabehandling som finns i artikel 24. Ettårskravet och där sammanhängande bestämmelser skulle då kunna tolkas konformt med rörlighetsdirektivet på ett sådant sätt att tillämpningen sammanfaller med vad som gäller för svenska inflyttande medborgare så att likabehandling uppnås. Eftersom uppehållsrätt är ett krav på likabehandling kan detta inte bortses ifrån men för att undvika olikbehandling i övrigt bör inget varaktighetskrav tillämpas. Inte heller ska beviskraven för att nå upp till antaglighetskravet vara olika för svenska medborgare och utländska EU-medborgare, främst i avseendet vilka handlingar som visas upp och i vilket syfte Skatteverket får använda sig av dessa. För att uppnå likabehandling förefaller det endast som att de får använda dessa för att bedöma om en person har uppehållsrätt men inte för att sia om hur länge denna kommer vara. Vad som får användas som bevis för uppehållsrätt i Skatteverkets bedömning måste följa rörlighetsdirektivets regler. Således måste reglerna i FOF 9 § korrigeras och göras mer tydliga och detaljerade. I väntan på det synes en lämplig lösning vara att tolka FOF 9 § direktivkonformt. Något som förefaller kunna göras förhållandevis lätt och på ett okonstlat sätt då bestämmelsen inte är helt olik den i rörelsedirektivet.
74
Att riktlinjer för tolkning och tillämpning av ettårs- och uppehållsrättskravet ställs upp i förarbeten, prop. 2012/13:120, som går emot en tolkning som främjar rörlighetsdirektivets och EU-rättens mål, avseende fri rörlighet, ska bortses från. Konform tolkning ska ändå göras.
Slutsatsen blir att vid en konform tolkning är det inte helt klart att ettårskravet som helhet ska sluta tillämpas av Skatteverket. Däremot krävs det att en tolkning och tillämpning av ettårskravet görs på ett EU-rättsligt konformt sätt.